1847

Friedrich Engels



Kommunismens Grundsatser

skriven efter 22 Oktober-November 1847



Källa: Karl Marx och Friedrich Engels, Works, Volym 4, Sidan 361 - 380 - tyska upplagan

publicerats i samband med den 190. Födelse Friedrich Engels

Komintern (SH) - 28 November 2010









1


Vad är kommunism?



Kommunism är läran om villkoren för proletariatets frigörelse.





2


Vad är Proletariatet?



Proletariatet är den klass i samhället som upprätthåller sin existens uteslutande genom att sälja sin arbetskraft och drar ingen profit från något kapital; vars väl och ve, vars liv och död, vars hela existens vilar på efterfrågan på arbetskraft - dvs. på förändringar i affärerna, på den okontrollerade konkurrensen.
Proletariatet är, i andra ord, 1800-talets arbetarklass.





3


Proletärerna då, har dom inte alltid funnits?



Nej. Det har funnits fattiga och arbetande klasser, och den arbetande klassen har nästan alltid varit fattig. Men det har inte alltid funnits arbetande och fattiga människor som lever under sådana förhållanden som råder idag; m.a.o. det har inte alltid funnits proletärer, än mer än det funnits fri okontrollerad konkurrens.





4


Hur uppstod proletariatet?



Proletariatet uppstod genom den industriella revolutionen, vilken ägde rum i England under den andra hälften av förra århundradet, vilket sedan upprepades i alla civiliserade länder i världen.

Den industriella revolutionen blev möjlig genom upptäckten av ångmaskinen, diverse spinnigs maskiner, vävmaskinen och en hel serie av andra mekaniska apparater. Dessa maskiner, vilka var väldigt dyra och endast kunde köpas av rika kapitalister, ändrade hela grundvalen för produktionen och ersatte de gamla arbetarna, eftersom maskiner visade sig billigare och eftersom dom hade bättre egenskaper kunde dom producera mer och bättre produkter än vad arbetarna kunde med deras ineffektiva spinnrockar och vävstolar, som höll låg kvalitet.
Maskinerna skapade industri, vilket hamnade i händerna hos dom stora kapitalisterna och gjorde arbetarnas egendom (verktyg, vävstolar etc.) värdelösa. Resultatet blev att kapitalisterna snart hade allt deras händer och inget kvarstod till arbetarna.
Detta markerade introduktionen av ett fabrikssystem till textilindustrin.

När impulsen att introducera maskiner och fabrikssystem hade skapats, så spreds detta snabbt till alla andra industrigrenar, speciellt till klädesindustrin, boktryckerier och metallindustrier.

Arbetet blev mer och mer delat bland de individuella arbetarna, tidigare hade en arbetare gjort hela produktionen, nu gjorde han nu bara en del av produktionen. Detta sätt av arbete gjorde det möjligt att producera fortare och billigare.

Detta reducerade den individuella arbetarens hela aktivitet till en simpel oavbruten repeterande mekanisk rörelse, vilket inte bara kunde genomföras lika bra men bättre av en maskin. På detta sätt, föll alla industrier, en efter en, under ett dominerande system av ångmaskiner, maskiner och fabrikssytem, precis som spinnig och vävning redan gjort.

Men samtidigt så föll dom i händerna på stora kapitalister och deras arbetare blev bestulna på den lilla självständighet som dom hade kvar. Gradvis, inte bara äkta manufaktur, men även hantverk kom att upptas i detta fabrikssytem så snart de stora kapitalisterna intensivt ersatte dom små mästerhantverkarna genom att sätta upp enorma verkstäder, vilket sparade många utgifter och tillät en splittring av arbetet.

Det var så det kom sig att alla civiliserade länder vid den tiden utförde nästan allt arbete i fabriker - och nästan alla arbetsgrenar, hantverk och manufaktur hade blivit ersatt. Denna process har, till en större grad, ruinerat den gamla medelklassen, speciellt hantverksmännen; det har fullständigt ändrat arbetarnas situation; och två nya klasser har skapats som sakta sväljer de övriga klasserna. Dessa klasser är:

1. Storkapitalisternas klass, vilka i den civiliserade världen är nästan exklusiva ägare av medel för att bevara sina maktpositioner, och av de instrument (maskiner, fabriker) och material (råvaror etc.) nödvändiga för produktion av de medel med vilka de behåller sin makt. Detta är Borgarnas klass, eller Bourgeoisie.

      1. Den klass som fullständigt saknar egendom, som tvingas sälja sin arbetskraft till borgarna, för att få, i utbyte, medlen för sitt livsuppehälle. Detta är Proletärernas klass eller Proletariatet.



5


Under vilka förhållanden sker Proletariatets försäljning av deras arbetskraft till Bourgeoisien?



Arbetskraft är en vara, precis som vilken vara som helst, dess pris bestäms därför också exakt enligt samma lagar som gäller andra varor. I en regim av storindustri eller av fri konkurrens - som vi skall se, de två kommer till samma sak - priset på en vara är alltid lika dess produktionskostnad. Därför är priset på arbetskraft det samma som produktionskostnad av arbetskraft.

Men produktionskostnaden av arbetskraft består av exakt av de kvantativa medlen som är nödvändiga för arbetarens uppehälle så att han kan arbeta vidare och att förhindra att arbetarklassen dör ut. Arbetaren får därför inte mer för hans arbete än vad som är nödvändigt för detta syfte; priset på arbetskraft, eller lön, blir då, m.a.o. den lägsta, minimum, det som krävs för att hålla arbetaren vid liv.

Men eftersom affärerna går både bättre och sämre, blir resultatet att arbetarna ibland får mer, ibland mindre för hans utförda arbete. Men igen, just som industrialisten, beroende på goda eller dåliga tider, inte får mer eller mindre för hans utförda arbete än vad den kostar, liknande som arbetaren inte får mer än han minimum.

Denna ekonomiska lag om lön, rör sig strikt över vilken stor industri som har tagit över de flesta produktionsgrenar.





6


Vilka arbetande klasser fanns det innan den industriella revolutionen?



Dom arbetande klasserna har alltid enligt olika samhälliga utvecklingsstadier, levt under olika förhållanden och haft olika relationer till dom ägande och härskande klasser.

Under antiken, var arbetarna slavar till sina ägare, dessa finns fortfarande i många efterblivna länder och även i den södra delen av Förenta Staterna.

På medeltiden utgjordes den arbetande klassen av livegna som arbetande åt den jordägande adeln, precis som det är för nuvarande i Ungern, Polen och Ryssland. På medeltiden och ända fram till den industriella revolutionen, fanns det handelsmän i städerna som arbetande åt obetydlig borgare. Gradvis, när manufakturen utvecklades, blev dessa handelsmän arbetare, som även då blev anställda av större kapitalister.





7


På vilket sätt skiljer sig proletärer från slavar?



Slaven säljs en gång för alla; proletären måste sälja sig själv dagligen och för varje timme.

Den individuella slaven, som är en egendom till sin herre, är försäkrad sitt livsuppehälle, hur miserabelt det än må vara, tack vare sin herres intresse. Den individuella proletären betraktas som om han var hela bourgeoisien egendom. Bourgeoisien köper arbetskraft av proletärerna när dom behöver den, proletären har ingen försäkring om sitt livsuppehälle. Denna försäkring gäller endast hela arbetarklassen som helhet.

Slaven står utanför konkurrensen, proletären existerar inom konkurrensen och får erfara alla dess upp- och nergångar.

Slaven räknas som en sak, inte som en samhällsmedlem. Men slaven kan ha ett bättre livsuppehälle än en proletär, medan proletären tillhör ett högre plan i den samhälliga utvecklingen och proletären tillhör en högre social nivå än slaven.

Slaven frigör sig själv genom, (under alla former av privategendoms förhållanden) att endast förinta slavförhållandena och med det bli en proletär. Proletären kan frigöra sig endast genom att förinta privategendomsförhållanden i allmänhet.





8


På vilket sätt skiljer sig proletärerna från de livegna?



Den livegne äger och använder ett produktionsredskap, en bit jord, i utbyte avstår den livegne en del av hans produkt eller en tjänst genom hans arbetskraft.

Proletären arbetar med ett produktionsredskap som inte ägs av honom utan han arbetar åt den som äger produktionsredskapet, i utbyte för en del av den produkten.

Den livegne ger, proletären tar emot. Den livegnes existens och livsuppehälle är säker, inte proletärens. Den livegne står utanför konkurrensen, proletären existerar inom den.

Den livegne kan frigöra sig på tre sätt: antingen rymmer han till staden och blir hantverksman, eller istället för produkter och tjänster, betalar han sin herre och blir då en fri man som kan hyra redskap eller en bit jord och behålla hela sin produkt, eller så kastar han av sin feodalherre och han blir själv ägare av egendom. M.a.o. genom en eller annan väg så hamnar han i den ägande klassen och stiger in i konkurrensen. Proletären frigör sig genom att krossa konkurrensen, privategendom och alla klasskillnader.





9


På vilket sätt skiljer sig proletärerna från hantverksmännen?



[…] Här lämnade Engels en tom sida i manuskriptet.

Svaret på samma fråga i "Utkast av den kommunistiska creed" från juni 1849 lyder ungefär:

"Den s.k. hantverkaren - såsom han ännu existerade under det föregående århundradet [1700-talet] och fortfarande återfinnes här och där - är, till skillnad från proletären, på sin höjd tillfälligt sådan. Hans målsättning är att förvärva ett kapital åt sig själv med vilket han kan exploatera andra arbetare. Han kan som regel förverkliga detta mål där hantverkargillen ännu förekommer, eller där upphävandet av skråordningen ännu ej lett till introducerandet av fabriksmässiga metoder och kraftig konkurrens. Denna föresats omintetgörs emellertid så snart fabrikssystemet införts inom hantverket och då konkurrensen florerar ohämmat - hantverkaren bliver mer och mer en proletär. Han lösgör sig därför genom att antingen bli borgare eller gå över till medelståndet i allmänhet, eller - som oftast blir fallet i våra dagar - proletariseras genom konkurrensen. I vilket fall kan han frigöra sig genom att gå med i den proletära rörelsen - d.v.s., i den mer eller mindre medvetna kommunistiska strömningen." Från 1900-talets början hade denna medelklass praktiskt taget utplånas.







10


På vilket sätt skiljer sig proletären från manufakturarbetarna?



Dom manufakturarbetarna från 1500-talet till 1700-talet hade fortfarande, med få undantag, någon form av produktionsinstrument i hans ägo - hans vävstol, familjens spinnrocka, en bit land där han kunde odla, på sin fritid. Proletären saknar dessa ting.

Manufaktur arbetarna bodde nästan uteslutande på landet och i en mer eller mindre patristisk relation med hans hyresvärd eller arbetsgivare; proletären bor oftast i städerna och hans relation med hans arbetsgivare är endast pengarelaterad.

Manufaktur arbetarna slits ur sin patriarkiska relation av stor industri, förlorar all sin egendom som han fortfarande har och blir på det sättet en proletär.





11


Vilka är dom närmast liggande konsekvenserna av den industriella revolutionen och samhällets uppdelning i Bourgeoisie och

Proletariat ?




För det första; Dom lägre och lägre priserna på industriella produkter som uppkom genom maskinellt arbete förstörde total, i alla länder i världen, det gamla systemet; manufaktur eller industri baserar på kroppsarbete.

På detta sätt, alla delvis barbariska (dvs. ociviliserade) länder som hittills mer eller mindre ovetande om historisk utveckling och vilkas industri varit baserad på manufaktur, blev våldsamt tvingade ur deras isolation. Dom köpte billiga varor från engelsmännen och lät sina egna manufaktur arbetare bli ruinerade. Länder, vilka inte hade känt till någon utveckling på tusentals år - som exempelvis Indien - blev totalt revolutionerat och även nu står Kina inför en revolution.

Vi har kommit till ett läge där maskiner uppfunna i England berövar miljoner av kinesiska arbetare deras levebröd inom ett års tid.

På detta sätt har stor industrin skapat en kontakt mellan världens befolkning, sammansatt alla lokala marknader till en världsmarknad, har spridit civilisationen och utveckling överallt och har genom detta försäkrat vad som än händer i dom civiliserade länderna, även sker i alla andra länder.

Detta innebär att om arbetarna i England eller i Frankrike nu befinner sig, måste detta ge startskottet till revolutionen i alla länder - revolutioner som för eller senare måste leda till befrielsen av respektive arbetarklass.

För det andra; vart än stor industrin ersätter manufakturen så utvecklar bourgeoisien till det yttersta; rikedom och makt och gör sig själv till den härskande klassen i landet. Resultatet blir, vart än det händer, så tar bourgeoisien den politiska makten in i sina egna händer och ersätter den dittills härskande klassen - adeln, hantverksmästarna - och deras representativa och absoluta monarki.

Bourgeoisien förintar den makt som innehas av aristokratin, av adeln, genom att förgöra deras källa till makt. Med andra ord; att göra om land till objekt man kan köpa och sälja och göra sig av med adelns privilegier. Bourgeoisien förintar den makt som innehas av hantverksmästarna genom att krossa hantverkssällskapen och hantverksmästarnas privilegier. Konkurrens ersätts i dess ställe - detta innebär att den nya sociala staten där alla samhällsmedlemmar har rätt att skapa eller bygga upp en industri gren, hindras av det enda hindret; det nödvändiga kapitalet.

Introduktionen av fri konkurrens är sålunda en allmän deklaration på att från och med nu är alla samhällsmedlemmar olika endast genom att deras kapital är olika, att kapitalet är den avgörande makten och därför har kapitalisterna, bourgeoisie blivit samhällets första klass, dvs. härskarklassen i samhället.

Fri konkurrens är nödvändigt för att etablera stor industri, därför att det är den enda förutsättningen i samhället där stor industri kan skapas.

Genom att förinta den samhälliga makten som adeln och hantverksmästarna hade, så förintade bourgeoisien även deras politiska makt. Genom att bourgeoisien hade tagit plats som den härskande klassen i samhället så utnämnde bourgeoisien även sig själv som den dominanta politiska klassen i samhället. Detta genom att bourgeoisien introducerade ett representativt system vars grundval är att bourgeoisien är lika inför lagen och att erkänna konkurrensen och att i européska länder ta en form av rådgivande monarki. I dessa rådgivande monarkier har endast dom som har ett visst kapital rösträtt, det vill säga endast medlemmar ur bourgeoisien. Dessa bourgeoisie röstare väljer ställföretradare, dessa borgerliga ställföretradare, som kan använda sina rösträttigheter att vägra rösta för skatter etc., väljer en borgerlig regering.

För det tredje; proletariatet utvecklas i takt med att bourgeoisien utvecklas. I proportion, allt eftersom bourgeoisie växer i rikedom, växer proletariatet i antal. För eftersom proletariatet endast kan bli anställda av kapitalet och kapitalet kan endast växa genom att anställa arbetskraft, detta innebär att proletariatet växer i samma takt som kapitalet växer.

Samtidigt så drar denna process medlemmar från bourgeoisie och proletariatet tillsammans till städerna där stor industrin kan ge mest profit, och att på så sätt, genom att ha en stor folkmassa på en och samma plats, ger proletariatet en medvetenhet om dess styrka.

Allteftersom den här processen avancerar, fler och fler arbetssparande maskiner uppfinns, desto mer trycks industri lönerna ner, vilket, som vi har sett, sjunker lönerna till dess minimum och där igenom skapar ett förhållande för proletariatet som blir mer och mer outhärdligt. Det växande missnöjet hos proletariatet gör att de förbereder en proletär revolution.





Stor industri skapade genom ångmaskinen och andra maskiner, medlen för ändlös, expanderande, industriell produktion, höjer farten och sänker kostnaden på produkter. Nu när produktionen sålunda var underlättad, den fria konkurrensen, vilket är nödvändigt, sammanfogade storindustrin, antog den mest extrema former; ett stort antal kapitalister invaderade med industri och inom kort producerades det mer än vad som var nödvändigt.

En av konsekvenserna blev då att färdiga produkter inte kunde säljas, och så kallade kommersiella kriser bröt ut. Fabriker tvingades att läggas ner, deras ägare blev bankrutta och dess arbetare stod utan bröd. Djup misär härskade överallt.

Efter en tid så blev de överflödiga produkterna sålda, fabriker öppnades igen, lönerna steg och affärerna gick bättre än någonsin.

Men det dröjde inte länge då det på nytt producerades för mycket och en ny kris bröt ut igen, endast för att följa samma väg som den förra krisen.

Ända sedan början av detta århundrade så förändrades förhållandena för industri konstant mellan perioder av framgång och perioder av kriser; nästan var 5:e eller 7:de år så bröt en ny kris ut, och alltid gick det hårdast åt mot arbetarna, och alltid följde det generella revolutionära tankegångar bland arbetarna som riskerade hela den existerande samhällsordningen.





13


Vad blir följden av dessa regelbundet återkommande kommersiella kriser?



Först: Trots att stor industrin i dess tidigaste stadium skapade fri konkurrens, har nu växt ur fri konkurrensen, det som för stor industrin var nödvändigt; konkurrens och individuell organisation har blivit en fjättring som måste och kommer att brista; så länge stor industrin stannar kvar på sin nuvarande position kan endast underhållas genom en enorm kostnad av allmänt kaos vart sjunde år, och varje gång riskerar det civilisationen och inte bara hotar att dra ner hela proletariatet i misär utan även sliter ner stora delar av bourgeoisie; och därför måste antingen stor industrin självt ges upp, vilket är en absolut omöjlighet, eller så krävs det oundvikligt en helt ny organisering av samhället där produktion inte längre är styrt av en ömsesidig konkurrens förhållanden mellan individuella industrialister men snarare att hela samhället som följer en ordenlig definitiv plan som tar hand om allas behov.

För det andra; Den stor industri - och den oändliga utvidgningen av produktion vilket gör det möjligt - som medför en bred möjlighet att genomföra en social ordning där man kan producera så mycket att varje samhällsmedlem kommer stå inför möjligheten att utöva och utveckla sina talanger och personlighet i komplett frihet.

Det ser sålunda ut att den väldiga kvalitet av stor industri vilket, i dagens samhälle, producerar misär och kriser är de som i tidigare samhällsformer förintande misär och katastrofala depressioner.

Vi ser med största klarhet:

(i) att alla dessa eländen är från och med nu tillskrivna den sociala ordning som inte längre motsvarar verklighetens krav på den verkliga situationen; och

      1. att det är möjligt genom en ny samhällsordning göra sig av med alla eländen helt och hållet.



14


Hur kommer denna nya samhälls ordning vara?



Framförallt kommer den att ta kontroll över industrin och alla produktionsgrenar från den ömsesidiga konkurrensen mellan individer, och istället skapa ett system där alla produktionsgrenar styrs av samhället som helhet - dvs. genom en genensam redogörelse, efter en genensam plan, och genom att alla samhälls medlemmars delaktighet.

Det kommer m.a.o. att ersätta konkurrensen med samarbete.

Dessutom, eftersom hanterandet av industri genom individer nödvändigtvis innebär privat egendom, och eftersom konkurrensen i verkligheten endast är en form i vilket kontrollen över industri genom privat egendom ägande utrycker sig själv; vilket innebär att privat egendom inte kan separeras från konkurrensen och individuell hantering av industri. Privat egendom måste därför upphävas och i dess ställe måste ett gemensamt utnyttjande av alla produktions instrument och distributionen av alla produkter ske enligt en gemensam överenskommelse - m.a.o. det som kallas för kollektiv ägande av varor.

Faktiskt, upphävandet av privat egendom är tveklöst den kortaste och mest avgörande vägen till att karakterisera revolutionen i hela den sociala ordningen vilket har blivit nödvändigt genom utvecklingen av industri - och av den anledningen är det rätt av kommunister att föra detta som huvud krav.





15


Var inte upphävandet av privategendom möjlig tidigare?



Nej. Varje förändring i den sociala ordningen, varje revolution i egendomsförhållanden är den nödvändiga konsekvensen av skapandet av nya produktivkrafter, vilka inte längre passar in i don gamla egendomsförhållandena.

Privat egendom har inte alltid existerat.

Mot slutet av medeltiden så reste sig en ny form av produktion vilket inte längre kunde hållas under de existerande feodala egendomsförhållandena, denna manufaktur vilket hade växt ur de gamla egendomsförhållandena och skapade en ny egendoms form, privat egendom. Och för manufaktur i dess tidigaste stadium av utveckling till stor industri, privat egendom var den enda möjliga egendoms formen; den nya sociala ordningen var den enda möjliga sociala ordningen.

Så länge som det inte var möjligt att producera så mycket så att det var nog för alla, med mer över för att expandera det sociala kapitalet och att expandera produktionskrafterna - så länge som det inte var möjligt, så måste det finnas en härskarklass som styr användandet av samhällets produktivkrafter, och en fattig förtryckt klass. Hur dessa klasser sedan ser ut beror på utvecklingsgraden.

Medeltidens jordbruk ger oss baronen och den livegne, senare medeltidens städer visar oss hantverksmästarna och handelsmännen och dags arbetaren, 1600-talet har sina manufakturarbetare, 1800-talet har fabriks ägare och proletärer.

Det står nu klart att fram tills nu har produktionskrafterna aldrig utvecklats fram tills nog kunde utvecklas åt alla, och privat egendom en har blivit en fjättring och en barriär i förhållande till fortsatt utveckling av produktionskrafterna.

Nu å andra sidan, utvecklingen av stor industri har inlett en ny period. Kapital och produktivkrafterna har expanderat till en enastående utsträckning och resurserna finns till hands att utöka dem utan någon gräns i den närmaste framtiden. Dessutom, produktivkrafterna har koncentrerats in i händerna på några få borgare, medan en stor del av befolkningen mer och mer faller ner in i proletariatet, deras situation blir mer och mer eländig och intolerant i proportion med bourgeoisiens ökade rikedom. Och slutligen, dessa mäktiga och enkelt utökande produktionskrafter har så pass vuxit ur privat egendomen och bourgeoisie att det hotar att när som helst släppa lös den mest våldsamma störningen i den sociala ordningen. Nu, under dessa förhållanden har upphävandet av privat egendom inte bara blivit en möjlighet utan en absolut nödvändighet.





16


Är det möjligt att upphäva privategendomen på fredlig väg?



Det skulle man verkligen önska, och kommunisterna vore de sista att motsätta sig något sådant. Kommunisterna vet bara alltför väl, att hemliga sammansvärjningar inte bara är meningslösa utan också skadliga. De är fullständigt på det klara med, att revolutioner inte genomförs plötsligt och överilat, och att revolutioner alltid och överallt är den nödvändiga konsekvensen av omständigheter, som är helt oberoende av partiets och klassens vilja.

Men de ser också, att proletariatets utveckling i nästan alla civiliserade länder undertrycks med våld, och att kommunisternas motståndare på detta sätt av alla krafter arbetar för att frambringa en revolution. Skulle det undertrycka proletariatet till sist på detta sätt drivs till en revolution, då kommer vi kommunister att ställa upp för arbetarnas sak, och vi kommer vara lika snabba till handling som vi idag är till tal.





17


Kommer det att vara möjligt att i ett enda slag upphäva privategendomen?



Nej. Det skulle vara lika omöjligt som att plötsligt föröka produktivkrafterna så mycket som behövs för att kunna skapa en kollektiv ekonomi. Därför kommer den proletära revolutionen, som av allt att döma närmar sig, bara att komma att förändra det nuvarande samhället gradvis. Privategendomen kan avskaffas först när den nödvändiga mängden produktionsmedel har skapats.





18


Vilken inriktning kommer denna revolutionen att få?



Först och främst kommer den att skapa en demokratisk konstitution och genom den en direkt och indirekt proletär dominans. Direkt i England där majoriteten av befolkningen redan består av proletärer. Indirekt i Frankrike och i Tyskland där majoriteten av befolkningen inte enbart består av proletärer men även av små bönder och små bourgeoisie vilka är på gång att falla in i proletariatet, vilka mer och mer tillförlitar sig på proletariatets politiska intressen, och måste så småningom tillämpa sig dess krav. Kanske kommer detta att kosta en andra strid, men utgången kommer att bli seger åt proletariatet.

Demokratin skulle bli helt värdelös för proletariatet om den inte omedelbart användes för att sätta in åtgärder direkt mot privat egendom och försäkrade proletariatets uppehälle. Huvudåtgärden, som uppkommer som ett nödvändigt resultat av existerande förhållanden, är:

1. Inskränkningar i privategendomen genom progressiv, hög arvskatt, avskaffande av arvsrätt på sidolinjerna (bröder, kusiner etc.)

2. Gradvis expropriation beträffande jordägare, fabrikörer, spårvagnsägare och skeppsredare, delvis genom konkurrens från statlig industri och delvis mot gottgörelse.

3. Konfiskation av gods som tillhör emigranter och kontrarevolutionärer.

4. Organisation av arbete eller sysselsättning av proletärerna på nationalegendomar, fabriker och verkstäder varigenom arbetarna gör slut på konkurrensen och fabrikörerna, så länge de finns kvar, blir tvungna att betala samma lönehöjningar som staten.

5. Arbetstvång for alla medlemmar av samhället till dess att privategendomen fullständigt har upphävts. Bildandet av speciella arbetarbrigader, särskilt för jordbruket.

6. Centralisering av kredit- och bankväsendet i statliga händer genom en nationalbank och med statskapital; därmed utsattes de privata bankerna och bankirerna för en långsam kvävning.

7. Utökning av antalet statliga fabriker, verkstäder, järnvägar och fartyg, uppodling av all jord och förbättring av den som redan brukas. Allt sker i samma takt som nationens kapital och arbetskraft formeras.

8. Uppfostran av alla barn på statliga institutioner och med statliga medel så fort de kan undvara de första moderliga omsorgerna. Inrättande av daghem i anslutning till fabrikerna.

9. Iordningställande av stora byggnader på de statliga godsen att användas som gemenskaps lokaler åt de kommuner som bebos av medborgare, som driver såväl industri som jordbruk och i sig förenar såväl stadens som landets liv utan att dela de båda levnadssättens ensidigheter och nackdelar.

10. Förstörande av alla osunda och dåligt byggda bostäder och kvarter.

11. Lika rätt för oäkta som för äkta barn.

12. Koncentration av allt transportväsen till statens händer.

Alla dessa åtgärder kan naturligtvis Inte genomföras på en gång, men den ena åtgärden kommer alltid att dra den andra med sig. Är det första radikala angreppet mot privategendomen väl genomfört, så kommer proletariatet att se sig tvunget att gå allt längre, att koncentrera allt mer kapital, jord, industri, transporter och handel i händerna på staten. Dithän arbetar alla dessa åtgärder, och de utföres och deras centraliserande verkningar utvecklas i exakt samma takt och grad som landets produktivkrafter utvecklas genom proletariatets arbete.

När allt kapital, all produktion och all handel slutligen har förts över i händerna på staten, då har privategendomen fallit bort av sig Själv; pengar kommer att ha blivit överflödiga, produktionen kommer att till den grad ha utökats och människorna till den grad ha förändrats att också de sista länkarna med det gamla samhället kan falla.





19


Kan denna revolution genomföras i ett ensamt land?



Nej, storindustrin har redan därigenom att den har skapat en världsmarknad fört samman all jordens folk framför allt de civiliserade, så att varje enskilt folk är beroende av vad som sker hos ett annat. Dessutom har den i dessa länder fört samhällsutvecklingen till samma nivå så att överallt de avgörande samhällsklasserna utgörs av bourgeoisien och proletariatet, kompen mellan vilka båda har blivit dagens huvudmotsättning.

Den kommunistiska revolutionen blir inte bara en nationell sådan utan den blir en revolution som kommer att försiggå i alla civiliserade länder dvs åtminstone England, Amerika, Frankrike och Tyskland, l dessa länder kommer den att utvecklas fortare eller långsammare allt eftersom det ena eller andra landet äger en utvecklad industri eller en större rikedom. Svårast blir det l Tyskland, där revolutionen kommer att ta lång tid att genomföra, I England däremot kommer det att gå snabbare och lättare. Revolutionen kommer även att få en betydande återverkan på övriga länder i världen och den kommer att sätta fart på och fullständigt förändra deras hittillsvarande utveckling. Den är en universell revolution och kommer därför att få ett universellt verkningsområde.





20


Vilka blir konsekvenserna för det totala upphävandet av privat egendom?



Framför allt kommer alla de elakartade följdverkningar som förknippas med storindustrins verksamhet att undanröjas genom att samhället fråntar kapitalisterna användandet av produktivkrafter och kommunikationsmedel såväl som handel och fördelning av produkterna och förvaltar dessa efter en plan uppgjord i enlighet med de medel och behov som finns. Kriserna försvinner; den utvecklade produktion som under den nuvarande samhällsordningen leder till överproduktion, vilken i sin tur är en sådan mäktig orsak till allt elände, kommer efter privatkapitalismens upphävande inte ens att räcka till utan tvingas utvecklas ännu mer. I stället för att föra med sig elände kommer överproduktionen inte bara att kunna tillfredsställa de närmast liggande behoven utan även att skapa nya behov och därtill medel att tillfredsställa dessa. Överproduktionen blir villkoret för och upphovet till nya framsteg, det som kommer att möjliggöra dessa framsteg, i stället för att som hittills ha varit den faktor som orsakat kaos och förvirring i samhällsordningen. Befriad från privategendomens fjättrar kommer storindustrin att få en utveckling i jämförelse med vilken dess nuvarande nivå tycks lika inskränkt som forna tiders manufakturer gör om man jämför dem med våra dagars storindustri. Denna utveckling av Industrin kommer att ställa en aldrig sinande ström av produkter till samhällets förfogande så att alla behov kan tillfredsställas. Jordbruket, som för närvarande är förhindrat att tillägna sig redan gjorda förbättringar och vetenskapliga framsteg p g a trycket från privategendomens bojor och genom jordfördelningen, kommer att få helt ny fart och kommer likaså att ställa en obegränsad mängd varor till samhällets förfogande. På detta sätt kommer samhället att kunna framställa tillräckligt med produkter så att alla människors behov blir tillfredsställda. Uppdelningen av samhället i olika varandra motsatta klasser blir härmed överflödig. Men den blir inte bara överflödig, den är t o m oförenlig med den nya samhällsordningen. Existensen av olika samhällsklasser är framsprungen ur arbetets fördelning, och det hittillsvarande sättet att fördela arbetet kommer fullständigt att försvinna. Ty för att föra industri- och jordbruksproduktionen till ovan beskrivna nivå räcker inte bara de mekaniska och kemiska hjälpmedlen. Kunskaperna hos de människor som sätter dessa hjälpmedel i rörelse måste likaså utvecklas i motsvarande grad. Liksom förra århundradets bönder och manufakturarbetare fick ändra hela sitt levnadssätt och tom blev helt annorlunda människor när de blev indragna i storindustrin, så kommer den av hela samhället gemensamt bedrivna produktionen och den därur framsprungna nya utvecklingen av produktionen i sin tur att behöva och även skapa helt andra människor. Det gemensamma bedrivandet av produktionen kan inte åstadkommas med sådana människor som finns idag, av vilka var och en är underordnad en enda produktionsgren, är fast kedjad vid och exploaterad av denna, människor av vilka var och en har utvecklat bara ett av sina anlag på bekostnad av alla andra, människor som bara känner en produktionsgren eller en liten del av den. Tom dagens industri har allt mindre användning för sådana människor. Den gemensamma och planmässiga, av hela samhället bedrivna produktionen, sätter i synnerhet de människor före vars anlag är allsidigt utvecklade och som är i stånd att överblicka hela planen i produktionen. Den av maskinerna redan nu eliminerade fördelningen av arbetet, som gör en till bonde, en annan till skomakare, en tredje till fabriksarbetare och en fjärde återigen till börs spekulant, kommer alltså fullständigt att försvinna. Uppfostran och undervisning i anslutning till fabrikerna kommer att göra det möjligt för ungdomen att snabbt få uppleva hela planen i produktionen och den möjliggör också för dem att övergå från en produktionsgren till en annan, allt eftersom samhället behöver dem eller de själva har lust till det.

Människorna kommer alltså att undan slippa den ensidiga karaktär som den nuvarande arbetsfördelningen tvingar på var och en. På så sätt ger det kommunistiskt organiserade samhället sina medlemmar tillfälle att fullt sysselsätta sina allsidigt utvecklade anlag. Men därmed försvinner med nödvändighet också de olika klasserna. Så att det kommunistiskt organiserade samhället är å ena sidan oförenligt med klassamhällets bestånd och å andra sidan erbjuder själva skapandet av detta samhälle medel att upphäva dessa klasskillnader. Härav framgår att motsatsen mellan stad och land likaså kommer att försvinna. Att driva jordbruk och industri med samma slags människor i stället för två olika klasser är redan av helt materiella orsaker ett nödvändigt villkor för en kommunistisk gemenskap. Att splittra upp den jordbruks arbetande befolkningen på landet och på samma gång tränga samman den industri arbetande i de stora städerna tillhör ett tillstånd, som bara motsvaras av ett ännu outvecklat stadium i jordbruk och industri, men ett tillstånd som redan nu utgör ett mycket kännbart hinder för all vidare utveckling.
Alla samhällsmedlemmars allmänna förening för gemensamt och planmässigt utnyttjande av produktiv krafterna, produktionens utveckling till den nivå att den tillfredsställer allas behov, slutet på det tillstånd i vilket den enes behov blir tillfredsställda på bekostnad av en annans, fullständigt förintande av klasser och deras motsatser, allsidig utveckling av alla samhällsmedlemmars anlag genom undanröjande av den hittills rådande specialiseringen i arbetet, genom uppfostran i anslutning till fabrikerna, genom omväxling i arbetet, genom allas deltagande i den av alla skapade rikedomen, genom sammansmältningen av stad och landsbygd - det är de stora huvudresultaten av privategendomens avskaffande.





21


Vilka blir influenserna av ett kommunistiskt samhälle på familjen?



Den kommer att göra förhållandet mellan könen till ett rent privat förhållande, vilket bara angår de berörda parterna och i vilket samhället inte har något att skaffa. Kommunismen kan göra detta genom att den undanröjer privategendomen och uppfostrar barnen samhälleligt och på så sätt förintar det hittillsvarande äktenskapets båda grundregler nämligen kvinnans beroende av mannen och barnens beroende av föräldrarna. Häri ligger också svaret på skriket från hög moraliska kälkborgare mot kommunistisk kvinnogemenskap. Kvinnogemenskap är en företeelse, som helt och hållet är en produkt av det borgerliga samhället och som idag enbart existerar i form av prostitution. Prostitutionen vilar på privategendomen och försvinner med den. Alltså, i stället för att införa kvinnogemenskap upphävas denna fastmer av den kommunistiska organisationen.





22


Hur kommer de kommunistiska organisationer vara mot de existerande nationaliteter?



[...] - som nu.

Engels hänvisar av allt att döma till svaret på fråga 21 i samma juni-skiss:

"Nationaliteten hos det folk som förenas i enlighet med samfälldhetens grundsatser kommer helt enkelt nödgas blanda sig med varandra, därmed kommer de olikheter som finns att upplösas alldeles som skillnaderna ifråga om egendom och klass försvinner genom ersättandet av dess grundval - privategendomen."







23


Hur kommer de kommunistiska organisationer vara mot existerande religioner?

[...] - som nu.

Och likaså här hänvisas till svaret på fråga 22 från tidigare utkast:

"Alla religioner som existerat hitintills var uttryck för ett historiskt utvecklingsstadium hos enskilda personer eller folkgrupper. Kommunismen är steget i den historiska utvecklingen som gör all existerande religion överflödig och som föranleder dess försvinnande."





24


Hur skiljer sig kommunister från socialister?



De såkallade socialisterna delas in i tre kategorier:

[ Reaktionära Socialister ]

Den första gruppen består av anhängare till det feodala och patriarkaliska samhället, som har undanröjts och fortfarande förintas dagligen av storindustrin, världshandeln och det av dessa båda skapade borgarsamhället. Ur det faktum att det förekommer lidande och elände i det nuvarande samhället drar denna grupp slutsatsen att det feodala och patriarkaliska samhället måste återställas, emedan det skulle ha varit fritt från detta lidande. Alla deras förslag leder på raka eller krokiga vägar mot detta mål. Denna grupp av reaktionära socialister blir trots sitt påstådda deltagande och sina heta tårar för proletariatets elände ändå alltid energiskt angripen av kommunisterna ty:
1. den eftersträvar något rent omöjligt,
2. den söker återställa aristokratins, skråmästarnas och manufakturisternas herravälde och hela deras följe av absoluta eller feodala kungar, ämbetsmän, soldater och svartrockar; ett samhälle som visserligen var fritt från det nuvarande samhällets missförhållanden, men som i gengäld förde med sig åtminstone lika mycket av annat ont och som inte ens erbjöd utsikter till befrielse av de förtryckta arbetarna genom en kommunistisk organisation,
3. den förråder sina verkliga avsikter varje gång proletariatet blir revolutionärt och kommunistiskt, då den genast förenar sig med bourgeoisien mot proletariatet.



[ Borgerliga Socialister ]

Den andra gruppen består av anhängare till det nuvarande samhället, vilka emellertid har väckt farhågor för detta samhälles bestånd p g a det lidande som de anser att detta samhälle har orsakat. De strävar alltså efter att behålla det nuvarande samhället men vill undanröja det lidande som är förbundet med det. För detta ändamål föreslår den ene blotta välgörenhetsåtgärder, den andre storartade reformsystem, vilka under förevändning att vilja reorganisera samhället syftar till att bibehålla grundlagarna för detsamma och därmed också naturligtvis samhället självt. Dessa borgarsocialister måste likaså oupphörligt bekämpas av kommunisterna, ty de arbetar för kommunisternas fiender och försvarar just det samhälle som kommunisterna vill störta.


[ Demokratiska Socialister ]

Den tredje gruppen slutligen bestar av demokratiska socialister som på en del punkter av de i fråga 18 angivna åtgärderna vill gå på samma väg som kommunisterna, men de vill inte betrakta dessa som övergångsmedel till kommunismen utan ser det som tillräckligt att det nuvarande eländet försvinner ur samhället. Dessa demokratiska socialister är antingen proletärer, som ännu inte är tillräckligt upplysta om sin klass' befrielse, eller så är de representanter för småborgarna, som ju ända till och med slutkampen för demokratin och till de ur denna kamp framsprungna socialistiska åtgärderna har gemensamma intressen med proletärerna. Kommunisterna kommer därför att i handlingens stund förena sig med dessa demokratiska socialister och överhuvud taget kommer de att för ögonblicket föra en så gemensam politik som möjligt med denna grupp, såvida de inte går in i den härskande bourgeoisiens tjänst och angriper kommunisterna. Att detta gemensamma handlingssätt inte utesluter diskussion om skillnaderna mellan de två politiska grupperna, det är klart.





25


Hur är den kommunistiska attityden mot andra politiska organisationer av vår tid?


Det är olika i olika länder, i England, Frankrike och Belgien där bourgeoisien härskar har kommunisterna tills vidare ännu ett gemensamt intresse med de olika demokratiska parteerna och det ett så mycket större ju mer demokraterna, genom att de nu överallt försvarar de socialistiska åtgärderna, närmar sig kommunisternas mål, dvs ju tydligare och bestämdare dessa demokrater försvarar proletariatets intressen och ju mer de stödjer sig på proletariatet. l England t ex står charlisterna, som utgörs av arbetare, kommunisterna oändligt mycket närmare än de demokratiska småborgarna eller de s k radikalerna, l Amerika där den demokratiska författningen har genomförts blir kommunisterna tvungna att stå på det partis sida som vänder denna författning mot bourgeoisien och vill begagna sig av den i arbetarklassens intresse, dvs den grupp som kräver jordreformer, l Schweiz är radikalerna, även om det är ett mycket blandat parti, ändå det enda som kommunisterna kan inlåta sig med och bland dessa radikala är återigen de från Waadtland och Genfer de som gjort de största framstegen, l Tyskland slutligen står den avgörande kampen mellan bourgeoisien och den absoluta monarkin först för dörren. Men då kommunisterna Inte kan räkna med den avgörande kampen mellan dem själva och bourgeoisien förrän de senare sitter vid makten, så ligger det i kommunisternas intresse att snarast hjälpa fram bourgeoisien till makten för att så snart som möjligt kunna störta denna återigen. Kommunisterna måste alltså alltid kämpa på det liberala borgerliga partiets sida mot regeringen och bara skydda sig mot borgarnas förföriska bedyranden om att borgarnas seger skulle gagna proletariatet. De enda fördelar som borgarnas seger kan erbjuda kommunisterna är:

1. olika eftergifter som underlättar för kommunisterna att försvara, diskutera och utbreda sina grundsatser och därmed även underlättar en förening av proletariatet till en tätt förbunden, kamp beredd och organiserad klass och;

2. vissheten om att från den dagen då den absoluta regeringen faller, så står kampen mellan bourgeoisien och proletariatet i tur. Från den dagen blir kommunisternas partipolitik densamma som i de länder där bourgeoisien redan nu har makten.