Svenska


 


 

K. MARX -  F. ENGELS  

 

Den Tyska Ideologin
(Urval)

1845-46


Av Marx-Engels-Lenin-Institutet, Moskva, 1932.
Källa: Marx Engels Werke bd III, s. 17 ff.; "Die deutsche Ideologie".
Översättning: Sven-Eric Liedman

 

Det här återgivna kapitlet -- det första -- som brukar kallas Inledningen, är den enda samlade framställning, som Marx gett av sin materialistiska historieuppfattning. Marx och Engels uppfattning om den ekonomiska utvecklingen kom senare på viktiga punkter att modifieras.

Det förtjänar påpekas att ordet "ideologi" har en annan innebörd hos Marx-Engels än vi är vana vid. För dem innebär "ideologi" en religiös, moralisk eller filosofisk lära som innerst inne uttrycker en bestämd klass illusioner om sig själv och världen. Den tyska ideologin är här ungefär liktydigt med unghegelianernas ideologi.

 

 

 

Innehållsförteckning:

  • Feuerbach - Motsatsen mellan den materialistiska och den idealistiska åskådningen [Inledning]

    1. Ideologier i allmänhet, den tyska i synnerhet

      1. Historia

      2. Om produktionen av medvetandet

    2. Ideologins verkliga basis

      1. Kommunikation och produktionskraft

      2. Statens och rättens förhållande till egendomsformerna

      3. Naturliga och civiliserade produktionsverktyg och egendomsformer

    3. Kommunismen. Produktion av själva kommunikationsformen

  • Noter


 

 

I

Feuerbach

Motsatsen mellan den materialistiska
och den idealistiska åskådningen
 
 

[Inledning]

Enligt vad tyska ideologer rapporterar har Tyskland under de senaste åren genomgått en omvälvning utan motstycke. Den hegelska filosofins förmultningsprocess, som började med Strauss, har utvecklat sig till en världsomfattande jäsning, i vilken alla "det förgångnas makter" blivit indragna. I detta allmänna kaos har väldiga riken bildats för att strax åter gå under, kortlivade heroer dykt upp för att åter slungas ut i mörkret av djärvare och mäktigare rivaler. Jämfört med denna revolution är den franska en barnlek; vid sidan av denna kamp om världsherradömet framstår diadochernas strider som ett intet. Principerna avlöste varandra, tankehjältarna följde på varandra med oerhörd hast, och under de tre åren 1842-45 rensades mer bort i Tyskland än annars under tre århundraden.

Allt detta skall ha försiggått på det rena tänkandets område.

Det rör sig i varje fall om en intressant tilldragelse: den absoluta andens förruttnelseprocess. När den sista livsgnistan slocknat trädde de olika delarna av denna döda hjärna i upplösning, ingick nya föreningar och bildade nya substanser. De filosofiska fabrikörerna, som dittills levt på att exploatera den absoluta anden, kastade sig nu över de nya substanserna. Var och en bedrev småhandel med sin andel med största möjliga flit. Detta kunde inte ske utan konkurrens. Den drivs till en början ganska borgerligt och solitt. När så småningom den tyska marknaden blivit mättad och varan trots alla ansträngningar inte vunnit efterfrågan på världsmarknaden, fördärvades handeln på vanligt tyskt maner genom serietillverkning och skenproduktion, kvalitetsförsämring, fusk med råvaran, etikettsförfalskning, skenaffärer, växelrytteri och ett kreditsystem som saknade varje reell grund. Konkurrensen utmynnade i en förbittrad kamp, en kamp som nu reklameras och salubjuds som en världshistorisk omvälvning och som upphovet till de väldigaste resultat och landvinningar.

Det gäller att rätt uppskatta denna filosofiska gatuförsäljning, som väckt en välgörande nationalstolthet till och med i den ärevördige tyske borgarens bröst. För att klargöra småttigheten, den provinsiella inskränktheten i hela denna unghegelska rörelse och framför allt för att uppvisa den tragikomiska kontrasten mellan dessa hjältars verkliga prestationer och de illusioner de gör sig om sin betydelse, är det nödvändigt att betrakta hela spektaklet ur en synvinkel som inte är tysk.

 

 

 

 

A. Ideologier i allmänhet, den tyska i synnerhet

Den tyska kritiken har med sina senaste bemödanden ännu inte lämnat filosofins domäner. Den har inte på något sätt prövat sina allmänfilosofiska förutsättningar, utan alla dess problem har sitt ursprung i ett bestämt filosofiskt system, det hegelska. Inte bara i dess svar utan också i dess frågor ligger en mystifikation.[1] Avhängigheten till Hegel är anledningen till att ingen av dessa nyare kritiker ens försökt sig på en mer omfattande kritik av Hegels system, hur mycket de alla än tror sig ha lämnat Hegel bakom sig. Deras polemik mot Hegel och mot varandra inskränker sig till att var och en bryter loss ett stycke av hela systemet och sedan vänder detta som tillbygge såväl mot hela systemet som mot de andra utbrutna delarna. Till en början valde man rena, oförfalskade hegelska kategorier som substans och självmedvetande, men så småningom profanerade man dessa kategorier genom världsligare namn som arten, den enskilde, människan o.s.v.[2]

Hela den tyska filosofiska kritiken från Strauss till Stirner inskränker sig till en kritik av de religiösa föreställningarna. Man utgick från den verkliga religionen och den egentliga teologin. Vad som skulle kallas religiöst medvetande och religiös föreställning bestämdes efter hand olika. De framsteg man gjorde bestod däri att man även räknade de metafysiska, politiska, rättsliga, moraliska och andra föreställningar, som påstods vara förhärskande, till de religiösa och teologiska föreställningarnas område; likaså uttolkade man det politiska, rättsliga och moraliska medvetandet som i grunden religiöst eller teologiskt medvetande och den politiska, rättsliga och moraliska människan, till sist "människan" rätt och slätt som religiös. Religionens herravälde förutsattes. Efter hand förklarades varje bestående förhållande vara ett religiöst förhållande som kunde beskrivas som en kult, en rättskult, en statskult o.s.v. Överallt hade man bara med dogmer och tron på dogmer att göra. Världen blev i allt större utsträckning kanoniserad, tills slutligen den ärevördige Sankt Max[3] kunde helgonförklara den i klump och därmed också avfärda den en gång för alla.

Gammalhegelianerna hade begripit allt så snart som det återförts på någon av Hegels logiska kategorier. Unghegelianerna kritiserade allt i det att de hänförde det till de religiösa föreställningarnas område eller räknade det till teologin. Unghegelianerna tror liksom gammalhegelianerna på religionens, idéernas och allmänbegreppens herravälde i den bestående världen. Skillnaden är bara den att de förra bekämpar de bestående förhållandena som orättmätiga, medan de senare prisar dem som idealiska.

Unghegelianerna menar att det är förställningar, idéer och allmänbegrepp, ja över huvud produkter av det - som de tror - självständiga medvetandet, som slår människorna i bojor, på samma sätt som gammalhegelianerna anser att dessa faktorer är det mänskliga samhällets rätta byggnadsmaterial. Vad beträffar unghegelianerna är det självklart att de i så fall endast behöver bekämpa medvetandets illusioner. Enligt deras inbillning är ju människans förhållanden, alla hennes göranden och låtanden, hennes fjättrar och hinder produkter av hennes medvetande. Som en konsekvens därav ställer unghegelianerna det moraliska kravet på människan att hon skall ersätta sitt nuvarande medvetande med det mänskliga, kritiska eller egoistiska medvetandet och därmed undanröja sina hinder. Detta krav på att medvetandet skall förändras utmynnar i kravet på att det bestående skall tolkas på ett nytt sätt, d.v.s. att det skall accepteras i en ny tolkning. De unghegelianska ideologerna är trots sina föregivet "världsomstörtande" fraser de mest konservativa. De yngsta av dem har funnit det rätta uttrycket för sin verksamhet när de gör gällande att de bara kämpar mot "fraser". De glömmer bara att de själva inte har något annat än fraser att sätta emot dessa fraser och att de inte alls bekämpar den verkliga bestående världen när de bara bekämpar denna världs fraser. De enda resultat som denna filosofiska kritik kunde åstadkomma var ett fåtal ensidiga religionshistoriska förklaringar av kristendomen; alla övriga antaganden var bara utsmyckningar av dess anspråk att med dessa obetydliga förklaringar ha gjort världshistoriska upptäckter.

Det har inte fallit någon av dessa filosofer in att söka ett samband mellan den tyska filosofin och den tyska verkligheten, ett samband mellan deras kritik och deras egen materiella omgivning.

De förutsättningar, som vi skall utgå ifrån, är inte tillfälliga och inte några dogmer; det är verkliga förutsättningar, som man bara kan komma ifrån i sin inbillning. Vi börjar med människorna av kött och blod, med deras handlingar och deras materiella levnadsbetingelser, såväl sådana som formats av naturen som sådana de själva skapat genom sin aktivitet. Dessa utgångspunkter kan som synes konstateras på rent empirisk väg.

Den första förutsättningen för all mänsklig historia är naturligtvis existensen av levande mänskliga individer. Det första sakförhållande som kan fastställas är således dessa individers fysiska egenskaper och deras därav betingade förhållande till den övriga naturen. Vi kan givetvis inte här gå in på människornas fysiologiska beskaffenhet eller på den omgivande naturens geologiska, oro-hydrografiska, klimatiska och andra egenskaper. All historieskrivning måste utgå från dessa naturliga förhållanden och från deras omgestaltning under historiens lopp genom den mänskliga aktiviteten.

Man kan säga att människorna skiljer sig från djuren genom medvetandet, genom religionen eller genom vad som helst annars. I verkligheten upphör de att vara djur så snart som de börjar producera sina livsförnödenheter, ett steg som betingas av deras kroppsliga organisation. Genom att människorna producerar sina livsförnödenheter, producerar de indirekt själva sina materiella liv.

Det sätt, på vilket människorna producerar sina livsförnödenheter, hänger samman med vilka tillgångar som finns i naturen och som de kan bearbeta. Produktionssättet skall inte bara betraktas från den sidan att det uppehåller de enskilda individernas fysiska existens. Det innebär dessutom redan ett bestämt slags verksamhet ett bestämt slags livsyttring, ett bestämt levnadssätt hos dessa individer. Så som individerna lever sitt liv, sådana är de. De är alltså sådana som deras produktion är, beroende av såväl vad de producerar som också hur de producerar det. Vad individerna är är alltså avhängigt av de materiella betingelserna för produktionen.

Denna produktion börjar först i och med befolkningsökningen. Den förutsätter kommunikation[4] mellan individerna. Formen för denna kommunikation betingas i sin tur av produktionen.

Relationerna mellan olika nationer beror på i vilken utsträckning dessa har utvecklat sina produktionskrafter, sin arbetsdelning och sin inre kommunikation. Detta påstående är allmänt erkänt. Men inte bara förhållandet mellan olika nationer utan också organisationen inom själva nationen beror på det utvecklingsstadium som produktionen och den in- och utåtriktade kommunikationen i nationen nått. I vilken utsträckning produktionskrafterna inom en nation är utvecklade ser man tydligast på den grad av arbetsdelning som råder. Varje ny produktionskraft som inte bara innebär en kvantitativ ökning av redan kända produktionskrafter (t.ex. nyodling av mark) medför en ny arbetsdelning.

Arbetsdelningen inom en nation innebär först och främst en åtskillnad mellan å ena sidan industriella och kommersiella sysselsättningar och å andra sidan jordbruksyrken och därmed en åtskillnad mellan stad och land med ty åtföljande intressemotsättningar. Den fortsatta utvecklingen medför en uppdelning i kommersiellt och industriellt arbete. Vid samma tid utvecklar sig genom arbetsfördelningen inom dessa olika yrkesområden olika kategorier av individer som alla utför samma arbete. Det inbördes förhållandet mellan dessa kategorier bestäms av verksamhetssättet inom det agrara, industriella och kommersiella arbetet (patriarkat, slaveri, stånd, klasser). Samma förhållanden visar sig vid mer utvecklade kommunikationer mellan olika nationer.

De olika utvecklingsstadierna i arbetsdelningen betecknar samtidigt olika egendomsformer; d.v.s. varje stadium i arbetsfördelningen bestämmer också individernas förhållanden till varandra med avseende på råvara, verktyg och produkt.

Den första egendomsformen är stamegendomen. Den motsvarar det outvecklade produktionsstadium, under vilket ett folk livnär sig på jakt och fiske, boskapsskötsel och i bästa fall åkerbruk. I det sistnämnda fallet förutsätter det stora arealer obruten mark. Arbetsdelningen är ännu mycket litet utvecklad och inskränker sig till en utvidgning av den i familjen naturliga arbetsdelningen. Samhällets skiktning är därför bara en utvidgning av familjens skiktning: patriarkaliska stamöverhuvuden, därunder stammedlemmar och till sist slavar. Det slaveri som är latent i familjen utvecklar sig först allmänt med befolknings- och behovsökningen och med ökad kontakt med omvärlden såväl genom krig som byteshandel.

Den andra formen är den antika stads- och statsegendomen, närmare bestämt den form som uppstår då flera stammar genom fördrag eller erövring bildar en stad där slaveriet fortlever. Jämsides med den allmänna egendomen utvecklar sig redan den rörliga och senare också den fasta privategendomen, dock som en onormal form underordnad den allmänna egendomen. Medborgarna har endast tillsammantagna makt över sina slavar och är redan av den anledningen bundna till den allmänna egendomens form. Det är de fria medborgarnas gemensamma privategendom som tvingar dem att hålla samman gentemot slavarna i sitt naturliga fria förbund. Därför upplöses hela den därpå grundade organisationen av samhället och med den folkets makt i samma utsträckning som i synnerhet den fasta privategendomen utvecklas. Arbetsdelningen är redan mer utvecklad. Vi återfinner också motsättningen mellan stad och landsbygd och senare motsättningen mellan stater som representerar stads- och landsbygdsintressen. Vidare uppstår inom själva städerna åtskillnaden mellan industri och sjöfart. Klassförhållandet mellan medborgare och slavar är fullständigt utbildat.

Hela denna historieuppfattning tycks motsäga erövringarnas faktum. Man har hittills gjort våldet, kriget, plundringen, rånmorden o.s.v. till historiens drivande krafter. Vi kan här bara uppehålla oss vid huvudfrågan och väljer därför endast det mest talande exemplet, nämligen hur en gammal civilisation underkuvades av ett barbarfolk och hur sedan en ny organisation av samhället från grunden genomfördes. (Rom och barbarerna, feodalsamhället och Gallien, det östromerska riket och turkarna.) För det erövrande barbarfolket är själva kriget ännu, som vi ovan antytt, en naturlig form av kommunikation, som bedrivs desto ivrigare ju mer befolkningsökningen skapar behov av nya produktionsmedel i stället för det ursprungliga, primitiva produktionssätt, som är det enda barbarerna själva är mäktiga. I Italien hade däremot den fria befolkningen nästan försvunnit på grund av koncentrationen av jordegendomarna (ett fåtal hade lagt stora besittningar under sig inte bara genom uppköp och andras skuldsättning utan också därigenom att de gamla släkterna på grund av sin stora liderlighet och sin ovilja till äktenskap nästan dött ut och lämnat sina egendomar i arv till detta fåtal) och omvandlingen av den odlade jorden till kreatursbeten (som förutom av de vanliga, ännu i dag gällande ekonomiska orsakerna föranleddes av importen av spannmål som rövats eller tagits som skatt, och som i sin tur medförde bristande efterfrågan på säd från Italien). Även slavarna dog tid efter annan ut och måste ständigt ersättas med nya. Slaveriet förblev basen för hela produktionen. Plebejerna, som stod mellan de fria medborgarna och slavarna, blev bara ett trasproletariat. Över huvud blev Rom inte mer än en stad med nästan enbart politiska relationer till provinserna, relationer som naturligtvis åter kunde sprängas genom politiska tilldragelser.

Med utvecklingen av privategendomen visar sig här för första gången samma förhållanden som vi bara i större utsträckning skall återfinna inom den moderna privatkapitalismen. Å ena sidan koncentrationen av privategendom, som började mycket tidigt (bevis utgör den liciniska åkerlagen)[5] och som efter inbördeskrigen och i synnerhet under kejsartiden försiggick mycket raskt; å andra sidan och i samband därmed omvandlingen av de plebejiska småbönderna till ett proletariat, som emellertid genom sin mellanställning mellan besuttna borgare och slavar inte utvecklades självständigt.

Den tredje formen är den feodala egendomen eller ståndsegendomen. Om antiken utgick från staden och dess obetydliga areal, så utgick medeltiden från landsbygden. Den förefintliga glesa och över stora områden spridda befolkningen, som genom erövrarna inte tilläts någon större folkökning, orsakade denna nya utgångspunkt. I jämförelse med Grekland och Rom börjar den feodala utvecklingen därför på en yta som är mycket större tack vare de romerska erövringarna och den därmed sammanhängande utbredningen av jordbruket. Under sista århundradena av det sönderfallande romerska riket och barbarernas erövring förstördes en mängd produktionskrafter; åkerbruket hade förfallit, industrin tynat bort genom brist på avsättning, handeln bleknat bort eller avbrutits på våldsamt sätt, folkmängden i städer och på landsbygden hade minskat. Dessa förhållanden och det därav betingade sättet för erövringen skapade under inflytande av det germanska härväsendet den feodala egendomsformen. Denna bygger liksom stamegendomen och den antika stadsegendomen på en bestämd samhällsstruktur, inom vilken emellertid de livegna småbönderna och inte som under antiken slavarna utgör den omedelbart producerande klassen. Vid samma tid som feodalsamhället fullständigt utbildats framträder även motsättningen till städerna. Adeln fick genom jordegendomarnas hierarkiska uppdelning och genom sina beväpnade följen makt över de livegna. Denna feodala jorddelning var likaväl som den antika stadsegendomen en association mot den underkuvade, producerande klassen; formen för associationen och förhållandet till dem som omedelbart stod för produktionen var annorlunda endast därför att produktionsbetingelserna var annorlunda.

Denna feodala uppdelning av jordegendomarna motsvarades i städerna av den korporativa egendomen, hantverkets feodala organisation. Egendomen utgjordes här huvudsakligen av varje enskild medlems arbete. Nödvändigheten av association mot den redan associerade rovadeln, behovet av gemensamma saluhallar i en tid, då industriidkaren samtidigt var köpman, den växande konkurrensen mellan de förlupna livegna som flockades i de uppblomstrande städerna, hela landets feodala struktur - detta framkallade stånden; enskilda hantverkares långsamt växande små kapital och det stabila antalet hantverkare (befolkningsökningen till trots) orsakade gesäll- och lärlingsförhållandet och därmed en hierarki som var likartad den på landsbygden.

Under feodaltiden var alltså egendomens huvudformer å ena sidan jordegendomen vid vilken arbetet utfördes av trälbundna livegna, å andra sidan egendomen i städerna, som vidmakthölls genom hantverkarnas eget arbete och genom de små kapital som behärskade gesällernas arbete. Denna uppdelning i två slag av egendomar betingades av de begränsade produktionsförhållandena - den obetydliga och primitiva jordkulturen och den hantverksmässiga industrin. Någon arbetsdelning förekom knappast under feodalismens blomstringstid. Varje land bar på en inre motsättning mellan stad och landsbygd; ståndsuppdelningen var visserligen mycket sträng, men förutom uppdelningen i furstar, adel, prästerskap och bönder på landsbygden, mästare, gesäller, lärlingar och snart också daglönarpöbel i staden förekom ingen arbetsdelning att tala om. I jordbruket försvårades den genom skiftes- och bysystemet liksom genom böndernas egen självhushållning, och inom industrin var arbetet inom varje enskilt hantverk inte alls fördelat och mellan dem mycket litet. Uppdelningen i handel och industri, som förekommit i antika städer, kom till stånd i de medeltida först sedan olika städer trätt i förbindelse med varandra.

Sammanslagningen av större länder till feodala kungariken var ett behov såväl för den jordägande adeln som för städerna. Den härskande klassen, adeln, organiserades därför överallt med en monark i spetsen.

Detta är alltså ett faktum: Bestämda individer, som är produktivt verksamma på ett bestämt sätt, frambringar dessa bestämda sociala och politiska förhållanden. Den empiriska iakttagelsen måste i varje enskilt fall uppvisa sammanhanget mellan å ena sidan den sociala och politiska strukturen och å andra sidan produktionen utan att hänge sig åt mystifikation och spekulation. Samhällsorganisationen och staten framgår ständigt ur bestämda individers livsprocess; men det betyder ingenting hur dessa individer framstår i sin egen eller i andras föreställning utan bara hur de verkligen är, d.v.s. hur de är verksamma, hur de producerar materiellt sett, alltså hur de utvecklar sin aktivitet under bestämda materiella, av deras eget gottfinnande oberoende villkor, förutsättningar och betingelser.

Produktionen av idéer och föreställningar, kort sagt av medvetande är från första början omedelbart sammanflätad med den materiella verksamheten och med den materiella kommunikationen mellan människorna - med det verkliga livets språk. Föreställningarna, tänkandet, den andliga kommunikationen mellan människor framstår här ännu som direkta resultat av deras materiella förhållanden. Detsamma gäller om den andliga produktion, som tar sig uttryck i politikens, lagarnas, moralens, religionens och metafysikens språk. Människorna är producenter av sina föreställningar, idéer o.s.v., men människorna innebär här de verkliga, verksamma människorna som betingas av en bestämd utveckling av produktionskrafterna och av den därtill svarande kommunikationen i vidaste mening. Medvetandet kan aldrig vara något annat än det medvetna varat, och människans vara är hennes verkliga livsprocess. När människorna och deras villkor i all ideologi ställs på huvudet som i en camera obscura, så uppstår detta fenomen lika naturligt ur deras historiska livsprocess som fenomenet att föremålen hamnar upp och ner på näthinnan är en omedelbar följd av ögats fysiska egenskaper.

Helt i motsats till den tyska filosofin, som stiger ner från himmelen till jorden, stiger vi här från jorden upp mot himmelen. D.v.s. vi utgår inte från det som människorna säger, inbillar sig, föreställer sig, inte heller från den människa som man resonerar sig fram till, inte från den tänkta, inbillade, föreställda människan för att därifrån komma fram till den livs levande människan; vi utgår från den verkligt aktiva människan och förklarar även de ideologiska reflexerna och ekona av livsprocessen genom den verkliga livsprocessen. Även människornas hjärnfoster är nödvändiga supplement till deras materiella, empiriskt konstaterbara och av materiella förutsättningar beroende livsprocess. Moralen, religionen, metafysiken samt andra delar av ideologin och de dem motsvarande formerna av medvetande behåller därmed inte längre ens skenet av självständighet. De har ingen historia, de har ingen utveckling, utan människorna, som förändrar sin materiella produktion och sin materiella kommunikation, d.v.s. sin verklighet, förändrar därmed också sitt tänkande och sina tankeprodukter. Det är inte medvetandet som bestämmer livet, utan det är livet som bestämmer medvetandet. Enligt det första synsättet utgår man från medvetandet som den verkliga individen, enligt det andra, som motsvarar det verkliga livet, utgår man från de verkliga levande individerna själva och betraktar medvetandet endast som deras medvetande.

Detta synsätt är inte förutsättningslöst. Det utgår från de verkliga förutsättningarna, det lämnar dem inte för ett ögonblick. Dess förutsättningar är inte människorna i någon fantastisk avskildhet och fixering utan människorna i deras verkliga, empiriskt fastställbara utvecklingsprocess under bestämda betingelser. Så snart som denna aktiva livsprocess framställs, så hör historien upp att vara en samling döda fakta - som hos de blott abstrakta empirikerna - eller inbillade subjekts inbillade aktioner - som hos idealisterna.

Där spekulationen slutar, vid det verkliga livet, där börjar alltså den verkliga, positiva vetenskapen, framställningen om människans praktiska verksamhet, om hennes praktiska utvecklingsprocess. Fraserna om medvetandet försvinner, och verkligt vetande måste träda i deras ställe. Den självständiga filosofin förlorar med presentationen av verkligheten det medium varigenom det existerar. I dess ställe kan på sin höjd komma en sammanfattning av de allmännaste resultat, som kan abstraheras vid betraktelsen av människans historiska utveckling. Dessa abstraktioner har för sig, skilda från den verkliga historien, alls intet värde. De kan bara ha som uppgift att underlätta ordningen i det historiska materialet och att antyda ordningen mellan dess olika skikt. Men de ger på intet sätt som filosofin ett recept eller ett schema, efter vilket de historiska epokerna kan läggas tillrätta. Svårigheterna börjar tvärtom först när man söker överblick och ordning i ett material - det må gälla samtiden eller en förfluten epok - d.v.s. vid den verkliga framställningen. Man kan övervinna dessa svårigheter genom förutsättningar, som vi här ingalunda kan ange utan som framgår först ur studiet av varje epoks verkliga livsprocess och dess individers verksamhet. Vi skall här anföra några av dessa abstraktioner, som vi behöver för polemiken mot ideologin, och vi skall belysa dem med några historiska exempel.

 

[1.] Historia

För de förutsättningslösa tyskarna måste vi börja med att konstatera den första förutsättningen för all mänsklig existens och alltså även för all historia, nämligen den förutsättningen att människorna måste vara i stånd att leva för att kunna "göra historia". Till livets uppehälle krävs framför allt mat och dryck, bostad, kläder m. m. Den första historiska handlingen är alltså skapandet av de medel som krävs för att dessa behov skall tillfredsställas, produktionen av det materiella livet självt, och förvisso är detta en historisk handling, en förutsättning för all historia, som fortfarande - liksom för årtusenden sedan - dagligen och stundligen måste uppfyllas för att överhuvud hålla människorna vid liv. Även om sinnevärlden enligt den helige Bruno inte har mer liv än en käpp - även om den är reducerad till ett minimum - så förutsätter den ändå produktionen av denna käpp.[6] Utgångspunkten för all historieuppfattning är alltså att man iakttar detta grundförhållande i hela dess innebörd och hela dess omfattning och ger det dess rätta plats. Detta har tyskarna som bekant aldrig gjort, och därför har de aldrig haft en jordisk basis för historien och följaktligen inte någon enda historiker. Även om fransmännen och engelsmännen bara uppfattat sammanhanget mellan detta förhållande och den såkallade historien mycket ensidigt, i synnerhet så länge de bara sysslade med den politiska ideologin, så har de ändå gjort de första försöken att ge historien en materialistisk basis i det att de som de första skrivit historia om det borgerliga samhället, handeln och industrin.

Det andra förhållande, som historikern måste utgå från, är att själva det första tillfredsställda behovet, den verksamhet som leder till tillfredsställelsen och det en gång frambringade verktyget för tillfredsställelse skapar nya behov - och att detta skapande av nya behov är den första historiska handlingen. Härvid visar det sig omedelbart vems andas barn som tyskarnas stora historiska visdom är, den visdom som inte talar om historien utan om den "förhistoriska tiden" så snart som det fattas positivt material och så snart som ingen teologisk, politisk eller litterär dårskap avhandlas. Men den förklarar inte för oss hur man kommer från denna dårskap om "förhistorien" till den egentliga historien - fastän den å andra sidan ägnar denna "förhistoria" en speciell uppmärksamhet i spekulationen eftersom den där känner sig säker för ingrepp från det "råa faktum" och eftersom den samtidigt kan låta spekulationen sväva fritt och uppställa och förkasta hypoteser i tusental.

Det tredje förhållande som inträder i den historiska utvecklingens första början är att människorna, som skapar sitt eget liv nytt för varje dag, börjar göra andra människor, fortplanta sig - därmed uppstår förhållandet mellan man och kvinna, mellan föräldrar och barn - familjen. Familjen är till en början den enda sociala institutionen, men blir senare, när ökningen av antalet behov och ökningen av antalet människor skapar nya institutioner, av underordnad betydelse (utom i Tyskland) och måste därför behandlas och utvecklas på grundval av föreliggande empiriska data och inte bedömas enligt "familjens begrepp" som man brukar i Tyskland. För övrigt får man inte fatta dessa tre förhållanden som tre skilda utvecklingsstadier utan endast som tre sidor eller - för att skriva så att tyskarna förstår - tre "moment" som från historiens början och sedan de första människornas tid existerar samtidigt och ännu i dag gör sig gällande i historien.

Produktionen av liv, såväl det egna genom arbetet som andras genom barnavlingen, framstår redan nu som ett dubbelt förhållande - å ena sidan ett naturligt, å andra sidan ett socialt förhållande (det är socialt i den mening som här skall användas: flera individers samverkan oavsett betingelserna, sättet och ändamålet). Härav framgår det, att ett bestämt produktionssätt eller industriellt utvecklingsstadium alltid är förenat med ett bestämt slag av samverkan eller ett bestämt socialt utvecklingsstadium - och slaget av samverkan är självt en produktionskraft - vidare att mängden av produktionskrafter som är tillgängliga för människorna bestämmer det sociala tillståndet och därmed att "mänsklighetens historia" alltid måste studeras och bearbetas i sammanhang med industrins och handelns historia. Men det står också klart varför det är omöjligt att skriva en sådan historia i Tyskland, ty tyskarna saknar därtill inte bara uppfattningsförmågan och materialet utan också den "sinnliga vissheten" - på andra sidan Rhen kan man inte skaffa sig några erfarenheter i dessa ting, eftersom ingen historia längre försiggår där. Det visar sig alltså redan från början att det finns ett materiellt sammanhang mellan människorna vilket bestäms av behoven och produktionssätten och som är lika gammalt som människorna själva - ett sammanhang, som ständigt tar sig nya uttryck och som alltså utgör en "historia" även om det inte finns något som helst politiskt eller religiöst nonsens som ytterligare håller människorna samman.

Först nu, sedan vi redan betraktat fyra moment, fyra sidor av de ursprungliga historiska förhållandena finner vi att människan också har "medvetande"[7] - men inte heller nu som något på förhand givet, inte som "rent" medvetande. "Anden" är från första början "behäftad" med materien, som här uppträder i form av luftvågor, toner, kort sagt språket. Språket är lika gammalt som medvetandet - språket är det praktiska, även för andra människor existerande, alltså även det för mig själv först existerande verkliga medvetandet, och språket uppstår liksom medvetandet först ur behovet, nödtvånget att komma i kontakt med andra människor. Mitt förhållande till min omgivning är mitt medvetande. Då ett förhållande existerar, existerar det för mig; djuret "förhåller" sig inte till någonting. För djuret existerar dess förhållanden till andra inte som förhållanden. Medvetandet är alltså redan från första början en social produkt och det förblir det så länge människor existerar. Medvetandet är naturligtvis till en början bara medvetande om den närmaste sinnliga omgivningen och medvetande om det begränsade sammanhanget med andra personer och föremål omkring den individ som kommer till medvetande. Det är samtidigt å ena sidan ett medvetande om naturen, som till en början framstår som en alltigenom främmande, allsmäktig och oövervinnlig makt för människorna. Människorna förhåller sig som djur till den, och de imponeras av den som kreatur; de har alltså ett rent djuriskt medvetande om naturen (naturreligion) just därför att naturen ännu inte är historiskt modifierad. Å andra sidan är det ett medvetande om nödvändigheten att träda i förbindelse med de omgivande individerna, över huvud början till ett medvetande om att människan lever i ett samhälle. Denna början är lika djurisk som själva det sociala livet på detta stadium är djuriskt, det är ett herdemedvetande, och människan skiljer sig från baggen därigenom att hennes medvetande trätt i instinktens ställe eller att hennes instinkt blivit medveten. Man ser utan svårighet att denna naturreligion eller detta bestämda förhållande till naturen bestäms av samhällsformen och omvänt. Här som överallt annars framträder identiteten mellan människorna och naturen på så sätt att människornas inskränkta förhållande till naturen bestämmer deras inskränkta förhållande till varandra och att deras inskränkta förhållande till varandra bestämmer deras inskränkta förhållande till naturen. Detta fårskocks- eller herdemedvetande erhåller sin vidare utveckling och utbildning genom den stigande produktiviteten, ökningen av antalet behov och den bägge dessa faktorer bestämmande befolkningsökningen. Därmed utvecklas arbetsdelningen, som ursprungligen bara innebar arbetsdelningen under könsakten, senare den fördelning som genom naturliga anlag (kroppskrafter), behov, tillfälligheter o.s.v., o.s.v. uppstår av sig själv eller "av naturen". Arbetsdelningen blir en verklig fördelning först i det ögonblick då det andliga arbetet skiljs från det materiella. Från detta ögonblick kan medvetandet verkligen inbilla sig att det är något annat än medvetandet om den bestående praxis, att det verkligen kan föreställa något utan att föreställa något verkligt - från detta ögonblick är medvetandet i stånd att frigöra sig från världen och övergå till utformningen av den "rena" teorin, teologin, filosofin, moralen o.s.v. Men även om denna teori, teologi, filosofi, moral o.s.v. kan råka i motsättning till de bestående förhållandena, så kan detta bara ske därigenom att de bestående sociala förhållandena råkat i motsättning till den bestående produktionskraften - vilket för övrigt kan ske även i en bestämd och begränsad nationell miljö utan att motsättningen ligger inom denna nationella miljö, utan istället mellan det nationella medvetandet och praxis i andra nationer, d.v.s. mellan en nations nationella och allmänna medvetande.

För övrigt är det helt likgiltigt vad medvetandet ensamt tar sig före. Ur allt detta träck når vi bara det resultatet att dessa tre moment, produktionskraften, det sociala tillståndet och medvetandet, kan och måste råka i motsättning till varandra, eftersom i och med arbetsdelningen möjligheten, ja verkligheten föreligger att den andliga och materiella verksamheten - att njutningen och arbetet, produktionen och konsumtionen tillfaller olika individer, och möjligheten att de inte skulle råka i motsättning ligger bara däri att arbetsfördelningen åter skulle upphävas. Det är för övrigt självklart att uttryck som "spökena", "banden", "det högsta väsendet", "begreppet", "betänkligheten" skenbarligen bara utgör den isolerade individens idealistiska, andliga uttryck och föreställningar, men att de i själva verket är högst empiriska föreställningar om hinder och skrankor, inom vilka livets produktionssätt och den därmed sammanhängande kommunikationsformen har att röra sig.

Med arbetsdelningen, som förorsakar alla dessa motsättningar och som i sin tur beror på den naturliga arbetsdelningen inom familjen och uppdelningen av samhället i olika, varandra motsatta familjer, följer samtidigt också den såväl kvantitativt som kvalitativt ojämna fördelningen av arbetet och av dess produkter, d.v.s. den egendomsform som har sin rot, sin första form redan i familjen, där kvinnan och barnen är mannens slavar. Det visserligen mycket primitiva, latenta slaveriet i familjen är för övrigt den första egendomsrätt som fullkomligt motsvarar de moderna ekonomernas definition, enligt vilken denna innebär förfogande över främmande arbetskraft. För övrigt är arbetsdelning och privategendom identiska uttryck - det ena utsäger i relation till produktionen detsamma som det andra utsäger i relation till produkten.

Vidare medför arbetsdelningen samtidigt motsättningen mellan den enskilde individens eller den enskilda familjens intresse och det intresse som förenar alla individer som står i kommunikation med varandra; förvisso existerar detta allmänna intresse inte bara i medvetandet som "det allmänna" utan förekommer först i verkligheten som det ömsesidiga beroende, som arbetsdelningen framkallar mellan de olika individerna. Slutligen ger oss arbetsdelningen det första exemplet på att så länge människorna befinner sig i det ursprungliga samhället, så länge uppdelningen mellan det särskilda och det allmänna intresset består, så länge arbetsdelningen alltså inte är frivillig utan traditionsbestämd, så blir också människans egen handling en främmande, fientlig makt som blir herre över henne i stället för tvärtom. Så snart som arbetet börjar fördelas, så får nämligen var och en ett bestämt avgränsat verksamhetsområde som påtvingas honom och som han inte kan komma ifrån; han är jägare, fiskare, herde eller kritisk kritiker[8] och måste förbli det om han inte skall förlora sina existensmedel. Förhållandena är helt annorlunda i det kommunistiska samhället, där ingen har en bestämd avgränsad verksamhetskrets utan där var och en kan utbilda sig i den riktning som han önskar. Staten reglerar produktionen, och detta gör det möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker. Förhållandet att den sociala verksamheten låses fast, att vår egen produkt konsoliderar sig som en opersonlig makt över oss, undandrar sig vår kontroll, grusar våra förhoppningar och överkorsar våra planer är ett av huvudmomenten i den hittillsvarande historiska utvecklingen.

Just genom motsättningen mellan de särskilda och allmänna intressena antar det allmänna intresset som stat på samma gång självständig gestalt - skild från de verkliga enskilda och allmänna intressena - som den framstår som en illusorisk gemenskap som ändå alltid vilar på den reala bas, som kött och blod, språk, arbetsfördelning i större skala och andra intressen utgör i varje familje- och stamkonglomerat, och som i synnerhet som vi senare skall utveckla - bygger på de redan genom arbetsdelningen betingade klasser, som avsöndrar sig i varsin människohop av vilka en behärskar alla de andra. Härav följer för det första att alla strider inom staten, striden mellan demokrati, aristokrati och monarki, striden om valrätten o.s.v., o.s.v., inte är någonting annat än illusoriska former av de verkliga strider som de olika klasserna utkämpar med varandra (och som de tyska teoretikerna inte förstår en stavelse av, trots att man gett dem nog anledning därtill i de "Tysk-franska årsböckerna" och i "Den heliga familjen").[9] För det andra framgår det att varje klass som strävar efter makten - även om dess maktövertagande, som i proletariatets fall, skulle innebära avskaffandet av hela den gamla samhällsformen och av klassväldet över huvud - först måste erövra den politiska makten för att framställa sitt eget intresse som det allmännas intresse. Just därför att individerna bara söker sitt eget, som för dem inte sammanfaller med deras gemensamma intresse, framstår detta gemensamma intresse som "främmande" för dem och "oavhängigt" för dem, som ett nytt säreget och egendomligt "allmän"-intresse, eller också måste individerna själva mötas i denna kluvenhet, som i demokratin. Å andra sidan nödvändiggör därför också den praktiska kampen mellan dessa särintressen, som oavlåtligt verkligen uppträder mot de allmänna eller de illusoriskt allmänna intressena, att det illusoriska "allmän"-intresset träder emellan och tyglar denna kamp. Den sociala makten, d.v.s. den mångfaldigade produktionskraft, som uppstår ur det samarbete mellan individerna som blivit nödvändigt genom arbetsdelningen, framstår för dessa individer inte som deras egen samfällda makt utan som ett främmande, utanför dem stående tvång, varom de varken vet vadan eller varthän, som de alltså inte kan behärska utan som tvärtom genomlöper en följd av faser och utvecklingsstadier som inte är beroende av människans vilja och handlande utan som dirigerar hennes vilja och handlande. Det beror på att arbetsdelningen inte är frivillig utan traditionsbunden.

Denna "alienation" - för att nu fortsätta att tala så att filosoferna förstår - kan naturligtvis bara upphävas under två praktiska förutsättningar. Den blir en "outhärdlig" makt, d.v.s. en makt som man gör revolution emot, i och med att den dels gjort mänsklighetens stora massa helt "egendomslös", dels också satt denna i motsättning till den förhandenvarande världens rikedom och bildning. Bägge delar förutsätter en stor ökning av produktionskrafterna och en hög utveckling av dessa. Å andra sidan är denna utveckling av produktionskrafterna (varmed samtidigt människornas empiriska existens redan är förankrad i deras världshistoriska och inte i deras lokala tillvaro) också en absolut nödvändig praktisk förutsättning därigenom att utan den skulle bara fattigdomen bli allmän, d.v.s. om alla levde i nödtorft skulle också striden om det nödvändigaste upprepas och all gammal skit återupprättas. Vidare är denna universella utveckling av produktionskrafterna nödvändig därför att endast genom den kommer en universell kommunikation mellan människorna till stånd, alltså därför att fenomenet den "egendomslösa" massan uppstår i alla länder (den allmänna konkurrensen) och gör var och en beroende av samma omvälvningar och slutligen ersätter lokala individer med världshistoriska och empiriskt universella. Om allt detta inte vore uppfyllt så kunde 1. kommunismen bara uppträda som en lokal angelägenhet, 2. kommunikationens makter inte utvecklas till universella och därför outhärdliga makter utan hade förblivit "omständigheter", föremål för lokal övertro, och 3. den lokala kommunismen inte klara sig vid minsta utveckling av kommunikationen. Kommunismen är empiriskt möjlig bara som de härskande folkens handling "på en gång" och samtidigt, vilket förutsätter produktionskraftens universella utveckling och den med den sammanhängande världsomfattande kommunikationen.[10] Hur hade t.ex. annars egendomsformerna kunnat ha en historia, hur hade de kunnat uppträda i olika gestalter så att - som verkligen fallet är i dag - Frankrike har utvecklats från egendomsfördelning till koncentration av egendomen på några få händer, medan England utvecklats i motsatt riktning, allt beroende på de olika förutsättningarna i de bägge länderna. Eller hur kommer det sig att handeln, som ändå inte är något annat än utbyte av produkter mellan olika individer och folk, genom förhållandet mellan tillgång och efterfrågan behärskar hela världen - ett förhållande som, som en engelsk ekonom säger, svävar som en antik ödesmakt över jorden och med osynlig hand fördelar lycka och olycka mellan människorna, stiftar riken och störtar riken, låter folk uppstå och folk försvinna - medan den makt som nu tillkommer förhållandet mellan tillgång och efterfrågan upplöses i ett intet och människorna återfår handeln, produktionen och förhållandet till medmänniskorna i den form som är människornas egen i och med att förhållandets bas, privategendomen, upphävs, och kommunisterna reglerar produktionen och därmed utplånar den alienation, som nu präglar människornas förhållande till deras produkt?

Kommunismen är för oss inte ett tillstånd som skall uppnås, inte ett ideal, efter vilket verkligheten skall inrätta sig. Det vi kallar kommunism är den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet. Betingelserna för denna utveckling framgår av den nu bestående förutsättningen. För övrigt är själva massan av människor, som bara är arbetare - och som kollektivt är avskuren från kapital och från varje begränsad tillfredsställelse i sin egenskap av avskuren arbetskraft och vars prekära situation således inte längre bara består i att varje arbetare kan mista sitt arbete som en säkrad livsinkomst - uttryck för och betingad av konkurrensens och därmed världsmarknadens existens. Proletariatet kan alltså bara existera världshistoriskt, liksom kommunismen och dess aktioner över huvud bara kan finnas på det "världshistoriska" planet. Att individerna existerar världshistoriskt innebär att deras existens är omedelbart avhängig av världshistorien.

Det borgerliga samhället, vars utformning beror på produktionskrafterna under alla hittillsvarande historiska utvecklingsstadier har, som redan framgått, den enskilda familjen och den sammansatta familjen - den s.k. stammen - till sin förutsättning och grundlag. Dess närmare egenskaper har redan utlagts. Redan här ser vi att detta borgerliga samhälle är historiens verkliga härd och skådeplats och vi förstår hur orimlig den hittillsvarande historieuppfattningen, den som lämnat de verkliga förhållandena åsido, och inskränkt sig till de ljudliga huvud- och statsaktionerna, varit.

Det borgerliga samhället omfattar all materiell kommunikation mellan individerna på ett bestämt stadium av produktionskrafternas utveckling. Det omfattar hela det kommersiella och industriella livet på ett stadium och spränger i så måtto nationernas och staternas gränser, fastän det utåt måste göra sig gällande som nationalitet och inåt organisera sig som stat. Uttrycket "det borgerliga samhället" uppstod under 1700-talet, då egendomsförhållandena redan utvecklats bort från den antika och medeltida egendomsgemenskapen. Det borgerliga samhället som sådant utvecklas först med bourgeoisin; den samhälleliga organisationen, som utvecklas omedelbart ur produktionen och kommunikationen och som i alla tider utgjort basen för staten och för all annan idealistisk överbyggnad, betecknas emellertid fortfarande med samma namn.

 

[2.] Om produktionen av medvetandet

I den hittillsvarande historien är det visserligen ett empiriskt faktum att de enskilda individerna allteftersom deras verksamhet fått världshistorisk omfattning alltmer förslavats under en för dem främmande makt (hur mycket de än må fatta det förtryck, som de är utsatta för, som en chikan från den såkallade världsanden o.s.v.), en makt som blivit allt starkare och som i sista hand framträder som världsmarknad. Men det är lika empiriskt välgrundat att denna makt, som för de tyska teoretikerna blivit så mysteriös, upplöses genom omstörtningen av de bestående samhällsförhållandena genom den kommunistiska revolutionen (varom vidare nedan) och att därefter varje individ befrias i samma utsträckning som historien fullständigt omvandlas till världshistoria. Att individens verkliga andliga rikedom helt bestäms av rikedomen i hans verkliga förhållanden, har vi redan visat. Den enskilde individen befrias först från sina nationella och lokala skrankor i och med att hela världens produktion (även den andliga) blir tillgänglig och han blir i stånd att njuta denna allsidiga produktion från hela jordklotet (människornas skapelser). Det allsidiga beroendet, denna traditionella form för individernas världshistoriska samverkan, förvandlas genom denna kommunistiska revolution till kontroll och medveten behärskning av dessa makter, som - fastän de skapats genom människans gemensamma verksamhet - hittills har imponerat på dem och behärskat dem. Även denna uppfattning kan fattas spekulativt-idealistiskt, d.v.s. fantastiskt som "artens självalstring" ("samhällets subjekt"), varvid räckan av generationer med individer som står i sammanhang med varandra uppfattas som en enda individ som utför mysteriet att avla sig själv. Det visar sig härvid att individerna visserligen gör varandra, fysiskt och andligen, men inte sig själva - vare sig i den helige Brunos vanvettiga mening eller i meningen den "enda", den "skapade" Människan.

Denna historieuppfattning utgår alltså från den verkliga produktionsprocessen - ja från den materiella produktionen för livets uppehälle - och den fattar den med detta produktionssätt sammanhängande och genom den skapade kommunikationsformen, alltså det borgerliga samhället i dess olika utvecklingsstadier, som historiens grundlag. Den beskriver detta samhälle såväl i dess funktion som stat som den förklarar alla olika teoretiska skapelser och former av medvetandet, religionen, filosofin, moralen o.s.v. o.s.v., ur detta samhälle, varvid naturligtvis också helheten (och därmed även växelverkan mellan dessa olika sidor) kan framställas. Den börjar inte som den idealistiska historieuppfattningen med att söka en kategori för varje epok utan stannar hela tiden på historiens fasta mark, förklarar inte praxis ur idén utan idéformationerna ur den materiella praxis och kommer därmed också till resultatet, att ingen av medvetandets former och produkter kan upplösas genom andlig kritik, genom upplösning i "självmedvetande" eller genom omvandling till "spökerier", "vålnader" eller "dårskaper", utan att detta bara kan ske genom den praktiska omstörtningen av de verkliga samhällsförhållanden, ur vilka dessa idealistiska griller framgått - att det inte är kritiken utan revolutionen som är den drivande kraften även i religionens, filosofins och den övriga teorins historia. Den visar att historien inte slutar därmed att den upplöser sig i "självmedvetandet", som "andens ande" utan att det på var och en av historiens utvecklingsstadier förekommer ett materiellt resultat, en summa av produktionskrafter, ett historiskt betingat förhållande till naturen och mellan individerna inbördes - att varje generation får en mängd produktionskrafter, kapital och omständigheter i arv från föregående generation, varvid den visserligen modifierar dess betingelser, men också betingelserna föreskriver generationen dess egen livsstil och ger den en bestämd utveckling, en speciell karaktär - att det alltså i lika stor utsträckning är omständigheten som skapar människorna som människorna omständigheterna. Summan av produktionskrafter, kapital och sociala kommunikationsformer, som varje individ och varje generation finner som något givet, är den reala grunden för det som filosoferna föreställer sig som "substans" och "människans väsen", det som de gjort apoteoser över och bekämpat, en real grund, som inte blir det minsta skakad i sina verkningar och sitt inflytande på människornas utveckling därav att dessa filosofer söker torpedera det som "självmedvetanden" och "enskilda". Dessa förhandenvarande livsbetingelser för de olika generationerna avgör också, om de periodiskt i historien återkommande revolutionära jordskakningarna skall vara starka nog att kasta grunden för allt bestående över ända, och om dessa materiella element för en total omvälvning - nämligen å ena sidan de föreliggande produktionskrafterna, å andra sidan bildandet av en revolutionär massa, som inte bara vill revolutionera de enskilda betingelserna för det bestående samhället utan som vänder sig mot själva den hittillsvarande "livsproduktion" som bär upp allt det övriga - inte är förhanden, så är det fullständiga likgiltigt för den praktiska utvecklingen om idén om denna omvälvning redan hundratals gånger uttalats - det bevisar kommunismens historia.

All tidigare historieuppfattning har antingen helt bortsett från historiens verkliga fundament eller också betraktat det blott och bart som en bisak som är utan varje betydelse för det historiska förloppet. Historien måste därför alltid skrivas efter en utanför den liggande måttstock; den verkliga livsproduktionen framstår som karakteristisk för urhistorien, medan det historiska framstår som något skilt från det verkliga livet, något utom- eller övervärldsligt. Människornas förhållande till naturen utesluts därmed från historien, varvid motsägelsen mellan natur och historia skapas. Historikerna har därför i historien bara kunnat se statsaktioner och religiösa och över huvud teoretiska strider, och framför allt har den inför varje historisk epok tvingats dela denna epoks illusion. Om t.ex. en epok inbillar sig att den bestäms av rent "politiska" eller "religiösa" motiv, fastän "religion" och "politik" bara maskerar de verkliga motiven, så accepterar dess historieskrivare denna mening. Dessa bestämda människors "inbillning" och "föreställning" om deras verkliga praxis förvandlas till en enda bestämmande och aktiv makt, som behärskar dessa människors praxis. När i själva verket den primitiva form, i vilken arbetsdelningen hos indierna och egypterna förekommer, framkallar kastväsendet hos dessa folk såväl i statslivet som i religionen, så tror historikern att kastväsendet är den makt som frambringat denna primitiva samhälleliga form. Medan fransmännen och engelsmännen åtminstone håller sig till den politiska illusionen, som fortfarande står verkligheten närmast, så rör sig tyskarna i den "rena andens" rike och gör den religiösa illusionen till historiens drivande kraft. Den hegelska historiefilosofin är den yttersta, till sitt "renaste uttryck" drivna konsekvensen av all denna tyska historieskrivning, i vilken det inte rör sig om verkliga, inte ens om politiska intressen utan om en rad tankar, vilka t.o.m. måste framstå som en rad "tankar" för den helige Bruno, enligt vilken den ena tanken uppslukar den andra för att alla till sist skall försvinna i "självmedvetandet". Ännu konsekventare inser den helige Max Stirner detta; han vet ingenting om den verkliga historien utan den framstår som en ren "riddar"-, rövar- och spökhistoria för honom. Bara "hopplösheten" kan hjälpa honom mot denna historiska vision. Denna uppfattning är verkligen religiös, den framställer den religiösa människan som urmänniskan från vilken all historia utgår, och den sätter den religiösa produktionen av fantasier i stället för den verkliga produktionen av livsmedel och av livet självt. Hela denna historieuppfattning - liksom dess upplösning - och de av den frambringade skruplerna och betänkligheterna är bara en nationell angelägenhet för tyskarna och har bara lokalt intresse för Tyskland. Detta gällde t.ex. den viktiga, nyligen på flera håll behandlade frågan, hur man egentligen "kommer från gudsriket till människornas rike", som om detta "gudarike" någonsin existerat någon annanstans än i inbillningen och som om dessa lärde herrar inte hela tiden - utan att veta om det - levde i "människornas rike", till vilket de nu söker en väg, och som om det vetenskapliga marknadsnöjet - ty mer är det inte - att förklara kuriositeten med denna teoretiska molnbildning inte tvärtom skulle ligga däri att man påvisade hur den uppkommit ur verkliga jordiska förhållanden. Över huvud går det bland dessa tyskar alltid till på det sättet att man upplöser det existerande vanvettet i en eller annan stollighet, d.v.s. att man förutsätter att allt detta vanvett rymmer något slags avvikande vett som det gäller att leta fram, medan det tvärtom gäller att förklara dessa teoretiska fraser ur de bestående verkliga förhållandena. Den verkliga, praktiska upplösningen av dessa fraser, nedkämpandet av dessa föreställningar verkställs som sagt genom förändrade omständigheter och inte genom teoretiska deduktioner. För den stora massan av människor, d.v.s. för proletariatet, existerar inte dessa teoretiska föreställningar, och för dess skull behöver de alltså inte upplösas. Om denna massa någonsin haft några teoretiska - t.ex. religiösa - föreställningar, så har dessa för länge sedan upplösts genom de yttre omständigheterna.

Det rent nationella i dessa frågor och lösningar visar sig även däri att dessa teoretiker på allvar tror att hjärnspöken som "gudsmänniskan", "människan" o.s.v. skulle ha styrt de enskilda historiska epokerna - den helige Bruno går t.o.m. så långt att han hävdar att "endast kritiken och kritikerna har gjort historien" - och om de själva ger sig in på historiska konstruktioner, så skyndar de snabbt förbi allt föregående för att genast kunna övergå från det "mongoliska" till den egentliga "innehållsrika" historien, nämligen de "Hallensiska" och "Tyska årsböckernas" historia[11] och historien om den hegelska skolans upplösning i ett allmänt inbördes gräl. Alla andra nationer och alla verkliga händelser glöms bort, och theatrum mundi inskränker sig till bokmässan i Leipzig och till de ömsesidiga striderna om "kritiken", "människan" och "den enskilde". Om teoretikerna en enda gång ger sig in på att behandla verkliga historiska teman från t.ex. 1700-talet, så återger de bara föreställningarnas historia, lösryckt från de fakta och den praktiska utveckling som ligger till grund för föreställningarna, och de behandlar denna historia bara som ett ofullkomligt förstadium, som en inskränkt förelöpare till den sanna historiska tiden, d.v.s. tiden för striden mellan de tyska filosoferna 1840-44. Till detta ändamål att skriva en tidigare epoks historia för att äran skall lysa desto klarare över en historisk person och hans fantasier svarar det därför väl att man inte nämner de verkliga historiska händelserna, inte ens politikens verkliga ingrepp i historien, och därför ger en berättelse som inte bygger på verkliga studier utan på konstruktioner och litterära skvallerhistorier - som man kan se i den helige Brunos nu bortglömda, "Det adertonde århundradets historia". Dessa högtravande och fantasifulla tankekrämare, som tror sig oändligt upphöjda över alla nationella fördomar, är alltså i praktiken långt mer nationella än de bierfilistrar som drömmer om Tysklands återförening. De erkänner inte alls andra folks gärningar som historiska, de förvandlar Rhensången[12] till en andlig visa, och de erövrar Elsass och Lothringen därigenom att de bestjäler den franska filosofin istället för den franska staten, därigenom att de förtyskar franska tankar istället för franska provinser. Herr Venedey[13] är en kosmopolit i jämförelse med den helige Bruno och den helige Max, som genom att proklamera teorins världsherravälde proklamerar Tysklands världsherravälde.

Utifrån dessa bestämningar kan man också se i vilken utsträckning Feuerbach misstar sig, när han (i Wigands Vierteljahrsschrift, 1845, Bd. 2) med stöd av kvalifikationen "vanlig människa" kallar sig kommunist, alltså gör "kommunist" till ett predikat till människan och därmed tror sig kunna förvandla det - som i den bestående världen betecknar anhängaren av ett bestämt revolutionärt parti - till blott och bart en kategori. Hela Feuerbachs deduktion vad gäller människornas inbördes förhållande går bara ut på att visa att människorna behöver varandra och alltid har behövt varandra. Han vill skapa medvetande om detta förhållande, han vill alltså liksom de övriga teoretikerna bara väcka ett riktigt medvetande om ett bestående faktum, medan det kommer an på att de verkliga kommunisterna skall omstörta detta bestående. Vi erkänner för övrigt fullständigt att Feuerbach när han söker skapa medvetande just om detta faktum, går så långt som en teoretiker över huvud kan gå utan att upphöra att vara teoretiker och filosof. Men det är karakteristiskt att den helige Bruno och den helige Max genast sätter Feuerbachs föreställning om kommunismen i den verkliga kommunismens ställe, något som delvis sker redan i och med att de bekämpar kommunismen som "andens ande", som filosofisk kategori, som jämbördig motståndare - och från den helige Brunos sida också som något pragmatiskt intressant. Som exempel på hur Feuerbach liksom våra motståndare på samma gång accepterar och missförstår kan vi peka på det ställe i Framtidens filosofi där han förklarar att ett tings eller en människas vara samtidigt är dess väsen, d.v.s. att ett djurs eller en människas bestämda existensförhållanden, livssaft och verksamheter just är de vari det eller hon känner sitt "väsen" tillfredsställt. Här uppfattas uttryckligen varje undantag som en olycklig tillfällighet, som en abnormitet som inte kan rättas till. Om alltså miljoner proletärer ingalunda känner sig tillfreds[...][14]

För den praktiske materialisten, d.v.s. för kommunisten gäller det att revolutionera den bestående världen, att praktiskt angripa företeelser som kommer i hans väg och att förändra dem. Om det också stundtals finns tankar i den riktningen hos Feuerbach, så framstår de dock bara som isolerade aningar och har alldeles för litet inflytande på hans allmänna åskådning för att vi här skall kunna se det som något annat än ett utvecklingsdugligt frö. Feuerbachs "uppfattning" om sinnevärlden inskränker sig å ena sidan till den blotta åskådningen av den och å andra sidan till den blotta känslan. Han säger "människan" istället för "den verkliga historiska människan". "Människan" är i verkligheten "tysken". I det första fallet, åskådningen av sinnevärlden, stöter han nödvändigtvis på ting som motsäger hans medvetande och hans känsla och som stör den harmoni mellan alla delar av sinnevärlden och i synnerhet mellan människan och naturen, som han förutsätter. För att övervinna detta måste han därför ta sin tillflykt till en dubbel åskådning, dels en profan, som bara ser "så långt näsan räcker", dels en högre, filosofisk, som uppenbarar tingens "sanna väsen". Han ser inte att den sinnevärld som omger honom inte är något som varar i evighet, inte något oföränderligt utan att den är en produkt av industrin och samhällstillståndet i den meningen att den är en historisk produkt, ett resultat av det arbete som utförts av hela räckan av generationer, av vilka var och en stått på de föregåendes axlar, utvecklat deras industri och deras kommunikationer och modifierat deras sociala ordning alltefter de förändrade behoven. T.o.m. föremålen för den enklaste "sinnliga visshet" är honom givna genom den sociala utvecklingen, industrin och den kommersiella kommunikationen. Körsbärsträdet introducerades - i likhet med nästan alla fruktträd - som bekant i vår världsdel först för några århundraden sedan tack vare handeln, och först genom denna aktion i ett bestämt samhälle i en bestämd tid kunde det bli föremål för Feuerbachs sinnliga visshet.

För övrigt reduceras varje djupsinnigt filosofiskt problem genom denna uppfattning om hurdana tingen verkligen är och hur de uppstår till ett enkelt empiriskt faktum, så som vi tydligt skall visa i fortsättningen. Så upplöses t.ex. den viktiga frågan om människans förhållande till naturen (eller, som Bruno säger, s. 110,[15] "motsättningarna mellan natur och historia" - som om det var frågan om två från varandra skilda "ting" och människan inte alltid hade en historisk natur och en naturlig historia för ögonen) ur vilken alla "outgrundligt stora verk" om "substans" och "självmedvetande" framgått, i insikten att människans "enhet med naturen" alltid har bestått i industrin och under varje epok har bestått på olika sätt alltefter industrins högre eller lägre utvecklingsgrad. Detsamma gäller om människans "kamp" mot naturen fram till det att hon utvecklat sina produktionskrafter på en motsvarande basis. Industrin och handeln, produktionen och utbytet av livsförnödenheter både betingar och betingas av distributionen och av organisationen av de olika samhällsklasserna - och därav kommer det sig att Feuerbach t.ex. i Manchester bara ser fabriker och maskiner där det för hundra år sedan bara fanns spinnrockar och vävstolar att se, medan han på romerska campagnan bara upptäcker betesmarker och trädstubbar, där det på Augustinus tid inte fanns annat än vingårdar och romerska kapitalistvillor. Feuerbach talar i synnerhet om naturvetenskapens åskådning, han nämner hemligheter som bara uppenbaras för fysikerns eller kemistens tränade öga - men vad vore naturvetenskapen utan industri och handel? Även den "rena" naturvetenskapen får ju först genom handeln och industrin, alltså genom människans praktiska verksamhet, såväl sitt ändamål som sitt material. I så hög grad är denna verksamhet, detta fortgående praktiska arbetande och skapande, denna produktion grundlagen för hela den sinnliga världen sådan den nu existerar, att - om den bara blev avbruten för ett år - Feuerbach inte bara skulle upptäcka en oerhörd förändring i den naturliga världen utan också mycket snart skulle komma att förlora hela människovärlden och sin egen åskådningsförmåga, ja sin egen existens. Visserligen kvarstår därvid den yttre naturens prioritet, och visserligen har allt det sagda ingen tillämpning på de ursprungliga, genom spontan uralstring framkomna människorna, men denna distinktion har bara mening i den mån man betraktar människan som skild från naturen. För övrigt är den natur som föregår den mänskliga historien inte samma natur som den Feuerbach lever i. Den förhistoriska naturen existerar inte längre någonstans med undantag för några enstaka australiska korallöar av senare ursprung, alltså existerar den inte heller för Feuerbach.

Feuerbach har visserligen det stora försteget framför de "rena" materialisterna att han inser att även människan är ett "sinnligt föremål"; men bortsett därifrån att han bara fattar henne som "sinnligt föremål" och inte som "sinnlig verksamhet" eftersom han också häri håller sig till den teori som inte betraktar människorna i deras givna sociala förhållande, under deras gällande livsbetingelser, vilka gör dem till det de är, så når han aldrig fram till abstraktionen "människan", d.v.s. han kommer bara så långt att han erkänner den "verkliga, individuella, fysiska människan" i känslan och känner därmed inga andra "mänskliga förhållanden" "mellan människa och människa" än kärlek och vänskap, och detta bara i idealiserad gestalt. Han ger ingen kritik av de nuvarande livsförhållandena. Han når alltså inte så långt att han uppfattar den sinnliga världen som den samlade levande praktiska verksamheten, vilken de individer som utgör den utför, och därför tvingas han - när han t.ex. istället för sunda människor ser en hop skrofulösa, utarbetade, lungsjuka fattiglappar - att ta sin tillflykt till den "högre åskådningen" eller till den ideella "jämlikheten inom arten", alltså få återfall i idealismen just där den kommunistiske materialisten ser nödvändigheten av och tillika betingelsen för en omgestaltning av såväl industrin som den samhälleliga organisationen.

I den mån Feuerbach är materialist behandlar han inte historien, och i den mån han behandlar historien är han inte materialist. Hos honom faller materialism och historia isär, vilket för övrigt visats redan med det sagda.

Historien är ingenting annat än räckan av enskilda generationer, av vilka var och en utnyttjar det material, det kapital och de produktionskrafter som alla de föregående lämnat i arv. Därmed fortsätter den enskilda generationen å ena sidan under helt andra omständigheter den verksamhet som den övertagit, och å andra sidan modifierar den de gamla omständigheterna med ett helt annat slags verksamhet. Detta förhållandet kan nu förvridas i spekulationen på så sätt att den senare historien görs till ändamål för den tidigare, att t.ex. upptäckten av Amerika har till ändamål att underlätta den franska revolutionens genombrott, varigenom alltså historien får sina egenartade ändamål och blir en "person bland andra personer" (vilka alltså är: "självmedvetande, kritik, enskild" o.s.v.), medan det som man betecknar som den tidigare historiens "bestämmelse", "ändamål", "frö", "idé" inte är något annat än en abstraktion av den senare historien, en abstraktion av det aktiva inflytande, som den tidigare historien utövar på den senare.

Ju mer de enskilda områden, som påverkar varandra, under utvecklingens gång utvidgas, ju mer de enskilda nationaliteternas ursprungliga avskildhet utplånas genom de mer utvecklade produktionssätten, kommunikationerna och den av dessa faktorer frambringade naturliga arbetsdelningen mellan nationerna, desto mer blir historien världshistoria, så att t.ex. uppfinningen av en maskin i England gör tallösa arbetare i Indien och Kina utan bröd och förändrar dessa länders hela existensform. T.o.m. sockret och kaffet har bevisat sin världshistoriska betydelse därigenom att den brist på dessa produkter, som föranleddes av Napoleons kontinentalsystem, förorsakade tyskarnas resning mot Napoleon och därmed blev den reala basen för det ärorika befrielsekriget av år 1813. Av detta framgår det att omvandlingen av historien till världshistoria inte bara är en abstrakt handling av "självmedvetandet", världsanden eller något annat metafysiskt spöke utan en materiell, empiriskt påvisbar handling, en handling, för vilken varje individ - sådan han går och står, äter, dricker och klär sig - lämnar bevis.

Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen, så att deras tankar, som måste undvara de andliga produktionsmedlen, därmed också genomgående är underkastade de förras tankar. De härskande tankarna är heller ingenting annat än det ideella uttrycket för härskande materiella förhållandena, de härskande materiella förhållandena uttryckta i tankar; alltså de förhållanden som just gör denna klass till den härskande, alltså tankarna om dess herradöme. De individer, som utgör den härskande klassen, har bl.a. också medvetande och tänker därmed; i och med att de härskar som klass och bestämmer en historisk epoks hela omfång, så är det självklart att de gör detta i alla avseenden, d.v.s. de härskar också som tänkare och som producenter av tankar och reglerar sin tids produktion och distribution av tankar; deras tankar är alltså epokens härskande tankar. I en tid och i ett land där t.ex. kungamakten, aristokratin och bourgeoisin strider om makten och där alltså makten är delad framträder doktrinen om maktens fördelning som den härskande tanken och den formuleras som en "evig lag".

Arbetsdelningen, som vi redan tidigare sett vara en av den hittillsvarande historiens viktigaste faktorer, kommer också till uttryck i den härskande klassen som delning mellan andligt och materiellt arbete, så att inom denna klass den ena delen uppträder som klassens tänkare (dess aktiva skapande ideologer, som ser det som sitt huvudsakliga näringsfång att utbilda klassens illusion om sig själv), medan den andra delen förhåller sig mer passivt och receptivt till dessa tankar och illusioner, eftersom den i verkligheten består av klassens aktiva medlemmar vilka har litet tid över till att göra sig illusioner och tankar om sig själva. Inom klassen kan denna uppdelning t.o.m. utveckla sig till en viss motsättning och fiendskap mellan de båda delarna, men motsättningen bortfaller av sig själv så snart som själva klassen är hotad, varvid också varje sken av att de härskande tankarna inte skulle vara den härskande klassens tankar och att tankarna skulle ha en makt skild från klassens makt försvinner. Förekomsten av revolutionära tankar i en bestämd epok förutsätter redan förekomsten av en revolutionär klass, och förutsättningar för att en sådan skall finnas har redan i korthet utretts.

Om man nu i sin uppfattning om förloppet lösgör den härskande klassens tankar från den härskande klassen, så gör man dem självständiga och gör halt vid förhållandet att de eller de tankarna har härskat under en epok utan att bekymra sig om produktionsbetingelserna för och producenterna av dessa tankar - man bortser alltså från de individer och de världsliga förhållanden som ligger till grund för tankarna. Så kan man t.ex. säga att under den tid då aristokratin härskade härskade begreppen ära, trohet o.s.v., medan det under bourgeoisins herravälde är begreppen frihet, jämlikhet o.s.v. som härskar. Den härskande klassen inbillar sig genomgående detta. En dylik historieuppfattning, som delas av alla historieskrivare i synnerhet sedan 1700-talet, stöter nödvändigtvis på fenomenet att det är allt abstraktare tankar, d.v.s. tankar som antar en alltmer allmän form, som härskar. Varje ny klass som sätter sig i en tidigare härskande klass' ställe är nämligen redan för att kunna genomföra sina avsikter tvingad att framställa sitt intresse som ett intresse gemensamt för alla samhällets medlemmar, d.v.s. ideellt uttryckt: den måste ge sina tankar en allmän form och framställa dem som de enda förnuftiga och allmängiltiga. Den revolutionerande klassen uppträder från första början inte som klass utan som företrädare för hela samhället redan därför att den har en klass emot sig, och den framstår som samhällets stora massa mot den enda härskande klassen. Den kan göra detta därför att dess intressen till en början sammanfaller med alla andra icke-härskande klassers gemensamma intressen och därför att den under de dittillsvarande förhållandenas tryck inte kunnat utveckla sina särintressen som särskild klass. Dess seger gagnar därför också många individer från de övriga klasserna som inte kommit till makten men bara på så sätt att segern nu sätter dessa individer i stånd att svinga sig upp till den härskande klassen. I och med att den franska bourgeoisin störtade aristokratins välde gjorde den det därmed möjligt för många proletärer att lämna proletariatet men bara såvitt de blev borgare. Varje ny klass upprättar därför sitt herravälde på en bredare basis än den föregående klassen haft, varvid dock så småningom motsättningen mellan de underkuvade och den härskande klassen utvecklas desto mer. Båda dessa förhållanden är anledningen till att den kamp som måste föras mot den nya härskande klassen i sin tur utgår från en mer avgörande, radikalare negation av de dittillsvarande samhällsförhållandena än alla tidigare klasser som kämpat om makten kunnat utgå ifrån.

Hela detta skenförhållande att en bestämd klass herravälde bara skulle vara vissa tankars herravärlde upphör naturligtvis av sig självt så snart som klassens herravälde överhuvud upphör att vara formen för den samhälleliga ordningen, så snart som det alltså inte längre är nödvändigt att framställa det härskande särintresset som ett allmänt eller "det allmännas" intresse.

Sedan man en gång skilt de härskande tankarna från de härskande individerna och framför allt från de förhållanden som frambringas på ett bestämt stadium av produktionssättets utveckling och sedan man därmed kommit till det resultatet att historien alltid behärskas av tankar, så är det mycket lätt att ur dessa olika tankar abstrahera fram "tanken" idén o.s.v. som det som styr historien och att fatta alla enskilda tankar och begrepp som "självbestämningar" av det begrepp som utvecklar sig i historien. Det är därför också naturligt att alla människans förhållanden kan härledas från människans begrepp, från den föreställda människan, från människans väsen. Detta har den spekulativa filosofin gjort. Hegel tillstår själv i slutet av "Historiefilosofin" att han "endast betraktar begreppets utveckling" och i historien framställt den "sanna teodicén". Man kan nu vända tillbaka till producenterna av "begreppet", till teoretikerna, ideologerna och filosoferna och kommer då fram till det resultatet att det är filosoferna, tänkarna som alltid behärskat historien - ett resultat som, som vi ser, också redan Hegel kommit fram till. Hela konststycket att påvisa andens herravälde i historien (hierarkin hos Stirner) kräver alltså följande tre led:

Nr. 1. Man måste skilja de tankar som de på empiriska grunder, under empiriska omständigheter och som materiella varelser härskande individerna tänkt från individerna själva och därmed erkänna tankarnas eller illusionernas herravälde i historien.

Nr. 2. Man måste få fram en ordning i detta tankeherradöme, ett mystiskt sammanhang mellan de i tur och ordning härskande tankarna, vilket man lyckas med därigenom att man fattar dessa tankar som "begreppets självbestämningar" (detta är möjligt eftersom dessa tankar genom sitt empiriska underlag verkligen hänger samman med varandra och eftersom de - fattade som blotta tankar - blir begreppsdistinktioner, distinktioner som görs av filosofen).

Nr. 3. För att övervinna mystiken kring detta "självbestämmande begrepp" förvandlar man det till en person - "självmedvetandet" - eller, om man vill framstå som materialist, till en rad personer som representerar "begreppet" i historien, till "tänkarna", "filosoferna", ideologerna som uppfattas som historiens fabrikanter, som "väktarnas råd", som de härskande. Därmed har man skaffat undan alla materialistiska element ur historien och kan nu lugnt ge sin spekulativa springare tyglarna.

Medan varenda småhandlare i det praktiska livet vet att skilja mellan dem som bara föreger sig vara något och dem som verkligen är det, så har vår historieskrivning ännu inte nått fram till denna triviala förmåga. Den tar varje epok på ordet, vad denna än säger och inbillar sig om sig själv.

Denna historiska metod, som företrädesvis dominerar i Tyskland (varför?), måste sättas i samband med illusionen om ideologin över huvud, t.ex. med juristernas, politikernas (däribland också de praktiska statsmännens) illusioner, med dessa gubbars dogmatiska drömmar och villfarelser, som lätt låter sig förklaras ur deras praktiska samhällsställning, deras yrke och ur den rådande arbetsdelningen.

 

 

[B. Ideologins verkliga basis]

[1.] Kommunikation och produktionskraft

Den största fördelningen av det materiella och andliga arbetet förorsakas av uppdelningen i stad och landsbygd. Motsättningen mellan stad och landsbygd börjar samtidigt som övergången från barbari till civilisation, från stamväsen till stat, från provins till nation sker, och den följer civilisationens historia ända fram till denna dag (The Anti-Corn-Law League).[16] - Med staden följer samtidigt med nödvändighet administrationen, polisväsendet, skatterna o.s.v., kort sagt det allmänna livet och därmed politiken över huvud. Därmed delas för första gången befolkningen i två stora klasser, en uppdelning som är en direkt följd av arbetsdelningen och produktionsverktygen. Staden medför koncentration av befolkning, produktionsverktyg, kapital, nöjen och behov, medan landsbygden erbjuder den motsatta anblicken - isolering och avskildhet. Motsättningen mellan stad och landsbygd förutsätter privategendomen. Den är det krassaste uttrycket för individernas underkastelse under arbetsdelningen, under en bestämd, dem påtvingad verksamhet, en underkastelse som gör den ene till ett inskränkt stadsdjur, den andre till ett inskränkt landsbygdsdjur och som dagligen skapar nya intressemotsättningar mellan de båda. Arbetet är här huvudsaken, makten över individerna, och så länge denna existerar, så länge måste också privategendomen existera. Att motsättningen mellan stad och landsbygd upphävs är en av de viktigaste betingelserna för gemenskapen mellan människorna, en betingelse - det kan man se vid första ögonkastet - som inte är beroende av en mängd materiella förutsättningar och som inte heller den blotta viljan kan uppfylla. (Dessa betingelser måste vidareutvecklas.) Skilsmässan mellan stad och landsbygd kan också betraktas som skilsmässan mellan kapital och jordegendom, som början till ett kapital som existerar och utvecklas oberoende av jordegendomen, till en egendom som har sin basis uteslutande i arbetet och i handeln.

I städerna - vilka medeltiden inte tog i arv från den tidigare historien utan som bildades på nytt av de frigivna livegna - var det enskilda arbetet det enda som var och en ägde med undantag för det obetydliga kapital, som han medförde och som nästan uteslutande bestod av nödvändiga hantverksverktyg. Konkurrensen mellan de frigivna livegna som i ständigt nya hopar sökte sig till städerna, landsbygdens oavlåtliga kamp mot städerna och därmed nödvändigheten av ett organiserat försvar för staden, den gemensamma egendomens bindning till ett bestämt arbete, nödvändigheten av gemensamma saluhallar i en tid då hantverkarna samtidigt var köpmän, den därmed sammanhängande uteslutningen av sådana som inte var behöriga att sälja i hallarna, de stridande intressena mellan de olika hantverken inbördes, nödvändigheten av ett skydd för det med möda inlärda arbetet samt hela landets feodala organisation - detta var orsakerna till att arbetarna inom varje hantverk slog sig samman i skrån. Vi behöver inte här gå in på de många modifikationer av skråväsendet som den senare historiska utvecklingen medförde. De livegnas flykt till städerna fortsatte oavbrutet under hela medeltiden. Dessa livegna, som på landsbygden förföljdes av sina herrar, kom till städerna en och en, och där fann de en organisation mot vilken de stod maktlösa. De måste underkasta sig de krav som ställdes på dem för att få arbete och för att tillmötesgå sina organiserade stadsboende konkurrenters intressen. Dessa enstaka invandrande arbetare kunde aldrig bli maktfaktorer, eftersom deras arbete antingen var skråmässigt och måste läras, varvid skråmästarna kunde foga dem efter sin vilja och organisera dem efter sina intressen, eller också var deras arbete inte skråmässigt, behövde inte läras och var alltså ett daglönararbete. Daglönarna organiserades aldrig utan förblev en oorganiserad pöbel. Nödvändigheten av daglönararbeten i städerna skapade pöbeln.

Städerna var verkliga "föreningar", framkallade av behovet av skydd för egendomen och av önskan att den enskilde medlemmens produktions- och försvarsmedel skulle mångfaldigas. Dessa städers pöbel var helt maktlös därigenom att den bestod av varandra främmande, enstaka och oorganiserade individer, som mot sig hade en organiserad, krigsrustad makt som girigt vakade över den. Gesällerna och lärlingarna inom varje hantverk var organiserade på det sätt som bäst motsvarade mästarnas intressen; det patriarkaliska förhållande, i vilket de stod till sina mästare, gav dessa en dubbel makt, å ena sidan genom det direkta inflytandet på gesällernas hela liv, å andra sidan därigenom att det för de gesäller, som arbetade hos samma mästare, blev ett verkligt sammanhållande band, som förenade dem mot andra mästares gesäller och avskilde dem från dessa. Slutligen var gesällerna bundna till den bestående ordningen genom det intresse som de hade av att själva bli mästare. Medan alltså pöbeln ställde till med mindre upplopp som var riktade mot stadens hela organisation men som på grund av pöbelns maktlöshet blev helt utan konsekvenser, så råkade gesällerna bara in i mindre stridigheter inom de enskilda skråna utan att skaka själva det skråväsende som de själva tillhörde. Alla medeltidens stora uppror utgick från landsbygden men blev likaledes fullständigt resultatlösa på grund av splittringen mellan bönderna och deras därav betingade primitivitet.

Arbetsdelningen i städerna var helt traditionell mellan de olika skråna, och inom själva skråna var den inte alls genomförd bland de enskilda arbetarna. Varje arbetare måste vara hemmastadd i en hel rad olika arbeten, han måste kunna göra allt som kunde göras med de verktyg han hade; den begränsade kommunikationen och de obetydliga förbindelserna mellan de enskilda städerna, bristen på befolkning och de små behoven förhindrade en vidare arbetsdelning, och därför måste var och en som ville bli mästare behärska hela sitt hantverk. Därför hyste de medeltida hantverkarna ännu intresse för sitt speciella arbete och lade sig vinn om skicklighet i det, något som kunde leda till ett visst begränsat konstsinne. Men därför gick också varje medeltida hantverkare helt upp i sitt arbete, stod i ett trivsamt slavförhållande till det och var underkastad det i långt högre grad än den moderne arbetaren, för vilken arbetet är likgiltigt.

Kapitalet i städerna hade utvecklats på naturlig väg, och det bestod i bostad, hantverksverktyg och kundkrets. Det kunde inte realiseras på grund av den outvecklade kommunikationen och den obetydliga omsättningen. Detta kapital var inte - som det moderna - ett kapital som kunde beräknas i pengar och som kunde placeras var som helst, utan det var omedelbart bundet till ägarens bestämda arbete, det kunde inte skiljas från detta, och det var därför ett korporativt kapital.

Den närmaste utvidgningen av arbetsfördelningen var uppdelningen i produktion och kommunikation och bildandet av en särskild köpmannaklass, en uppdelning som var nedärvd i de städer som existerat sedan antiken (med bl.a. judar som invånare) och som inträdde mycket snart i de nybildade. Därmed öppnades möjligheterna för handelsförbindelser med städer i den närmaste omgivningen, möjligheter som för att förverkligas var beroende av de förefintliga kommunikationsmedlen, den offentliga säkerheten på landsbygden som berodde på de politiska förhållandena (under hela medeltiden färdades som bekant köpmännen i beväpnade karavaner) samt graden av behovsförfining i det område som kunde nås med existerande kommunikationer, en förfining som motsvarade det kulturstadium man uppnått.

Med en särskild klass som sörjde för kommunikationen, med utvidgningen av handeln genom köpmännen utöver stadens närmaste omgivning inträdde också en växelverkan mellan produktionen och kommunikationen. Städerna trädde i förbindelse med varandra, nya verktyg överfördes från den ena staden till den andra, och uppdelningen i produktion och kommunikation framkallade snart en uppdelning av produktionen mellan de olika städerna, av vilka var och en snart exploaterade varsin dominerande industrigren. Den ursprungliga begränsningen till en enda lokalitet började så småningom upplösas.

Borgarna i varje stad var under medeltiden tvungna att förena sig mot lantadeln för att rädda sitt eget skinn; handelns utveckling och kommunikationens växande effektivitet ledde till att de enskilda städerna lärde känna andra städer som hade samma intressen i kampen mot samma fiender. Ur de många lokala borgarskapen i de enskilda städerna uppstod först så småningom borgarklassen. Den enskilde borgarens livsbetingelser blev genom motsättningen till de bestående förhållandena och genom det därav beroende arbetssättet till betingelser som var gemensamma för dem alla men oavhängiga av varje enskild borgare. Borgarna hade skapat dessa betingelser i den mån som de lösgjort sig från de feodala banden, och borgarna var själva skapade av dem i den mån dessa betingelser hade framgått ur motsättningen till den förefintliga feodalismen. Därigenom att förbindelser upprättades mellan de enskilda städerna utvecklades dessa gemensamma betingelser till klassbetingelser. Samma betingelser, samma motsättning, samma intressen måste på det hela taget också skapa samma seder överallt. Själva bourgeoisin utvecklas först så småningom tillsammans med sina villkor, uppdelas åter alltefter arbetsdelningen i olika fraktioner och absorberar slutligen i sig alla förefintliga besuttna klasser (medan majoriteten av alla egendomslösa klasser och en del av de hittills besuttna utvecklas till en ny klass, proletariatet) i samma mån som all förefintlig egendom omvandlas i industriellt eller kommersiellt kapital. De enskilda individerna bildar en klass bara såvida de för en gemensam kamp mot en annan klass; annars är de som konkurrenter varandras fiender. Å andra sidan blir klassen en självständig makt gentemot individerna så att individernas liv utstakas av klassen och deras livsförhållanden och personliga utveckling bestäms av klassen, underkuvas av klassen. Detta är samma fenomen som den enskilde individens subsumtion under arbetsdelningen och kan bara övervinnas om man övervinner privategendomen och själva arbetet. Hur denna individernas subsumtion under klassen samtidigt utvecklas till en subsumtion under allehanda föreställningar o.s.v., har vi redan flera gånger antytt.

Det beror uteslutande på kommunikationens utveckling om de produktivkrafter - i synnerhet uppfinningar - som uppstår i ett visst område skall gå förlorade eller ej. Så länge det inte finns någon kommunikation som sträcker sig längre än till närmaste grannskapet måste varje uppfinning göras särskilt för varje isolerat område, och blotta tillfälligheter som överfall från barbarfolk, ja t.o.m. vanliga krig räcker till för att ett land med utvecklade produktivkrafter och behov skall tvingas att börja om från början igen. I utvecklingens första skede måste varje uppfinning göras dagligen och självständigt för varje område. Hur litet även utvecklade produktivkrafter i förbindelse med en mycket vidsträckt handel utgör en säkerhet mot en fullständig undergång bevisar fenicierna, vilkas uppfinningar till största delen gick förlorade för lång tid genom att deras nation bortträngdes från handeln och genom Alexanders erövringar och det därpå följande förfallet. Så gick det också under medeltiden t.ex. med glasmåleriet. Först när kommunikationen blivit världsomfattande, fått storindustrin till basis och indragit alla nationer i konkurrensstriden, så är de vunna produktionskrafternas varaktighet säkrad.

Arbetsfördelningen mellan de olika städerna hade till närmaste följd manufakturernas, de ur skråväsendet framväxande produktionsgrenarnas uppkomst. Manufakturernas första blomstringsperiod - i Italien och senare i Flandern - hade kommunikationen med främmande nationer som historisk förutsättning. I andra länder som England och Frankrike begränsade sig manufakturerna till en början till den inhemska marknaden. Manufakturerna har förutom den angivna förutsättningen även den, att befolkningen i synnerhet på landsbygden redan skall ha koncentrerats ganska starkt, och att kapitalet - trots skrålagarna - samlats dels i skråna, dels i några få köpmäns händer.

Det arbete, som från början förutsatte en maskin - om också en mycket primitiv sådan - visade sig mycket snart ha de bästa utvecklingsmöjligheterna. Väveriet, som tidigare bedrivits av bönderna på landsbygden som en bisysselsättning för deras eget klädesbehov, var det första arbete som fick en stöt framåt och en vidare utveckling tack vare kommunikationens större omfång. Väveriet var den första manufakturen, och den förblev den viktigaste. Väveriet lämnade sin dittillsvarande produktionsform dels på grund av den växande efterfrågan på kläder - en följd av befolkningsökningen - dels genom kapitalets begynnande anhopning och större rörlighet tack vare den snabbare omsättningen, dels och slutligen genom det sålunda framkallade och genom kommunikationens successiva utveckling befrämjade lyxbehovet. Vid sidan av bönderna som vävde och ännu i dag väver för sitt eget bruk uppstod i städerna en ny klass av vävare vars produktion var avsedd för hela den inhemska marknaden och för det mesta också för den utländska.

Väveriet, som vanligtvis inte fordrade så stor hantverksskicklighet och som snabbt uppdelades i oändligt många specialarbeten, motarbetade skråväsendet i kraft av hela sin natur. Därför bedrevs väveriet huvudsakligen i byarna och köpingarna utan skråorganisation, och dessa utvecklades så småningom till varje lands mest blomstrande städer.

I och med att manufakturen saknade skråväsende förändrades samtidigt också egendomsförhållandena. Uppkomsten av en köpmannaklass innebar det första framsteget utöver det naturvuxna ståndskapitalet. Köpmännens kapital var från början rörligt, d.v.s. kapital i den moderna meningen, om man nu kan tala om modern mening i samband med den tidens förhållanden. Det andra framsteget kom med manufakturen, som likaledes gjorde en mängd av det naturvuxna kapitalet rörligt och överhuvud ökade mängden rörligt kapital på det naturvuxnas bekostnad.

Manufakturen blev samtidigt en tillflykt för bönderna, eftersom skråväsendet uteslutit dem eller betalat dem illa. På samma sätt hade ju tidigare skråväsendet varit en tillflykt för bönderna undan den lantadel som förtryckt dem.

Manufakturernas uppkomst låg i en period då kringströvande hopar genomkorsade länderna. Vagabonderandet förorsakades dels av att de feodala följena och de arméer som kungarna samlat hop i sin kamp mot vasallerna hade upplösts, dels av att jordbruket förbättrats och stora områden åkerjord blivit kreatursbeten. Redan härav framgår det hur nära detta vagabonderande hängde samman med feodalismens upplösning. Redan på tolvhundratalet förekom sådana perioder, men allmänna och långvariga blev de först vid slutet av fjorton- och början av femtonhundratalet. Dessa vagabonder, som var så talrika att t.ex. Henrik VIII av England kunde hänga 72.000 av dem, kunde bara med de största ansträngningar och tack vare den djupaste nöd och först efter långt motstånd tvingas till arbete. Manufakturernas snabba uppblomstring - främst i England - absorberade dem efter hand.

Genom manufakturen råkade de olika nationerna i ett konkurrensförhållande till varandra, i en handelsstrid som utkämpades i krig, genom skyddstullar och förbud, medan nationerna tidigare - i den mån de alls stod i förbindelse - hade praktiserat en harmlös byteshandel. Handeln får från och med nu politisk betydelse.

Manufakturen medförde samtidigt att förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare blev annorlunda. Inom skråna rådde det patriarkaliska förhållandet mellan gesäller och mästare; i manufakturen trädde i dess ställe ett penningförhållande mellan arbetare och kapitalist; ett förhållande som på landsbygden och i småstäderna behöll en patriarkalisk färgning men som i de större, egentliga manufakturstäderna tidigt förlorade nästan all patriarkalisk karaktär.

Manufakturen och över huvud all produktion fick ett enormt uppsving genom den utveckling av kommunikationerna som inträdde med upptäckten av Amerika och sjövägen till Indien. De nya, därifrån importerade produkterna, framför allt guld och silver, kom i omlopp och förändrade totalt klassernas inbördes förhållande och innebar ett hårt slag för den feodala jordegendomen och för arbetarna. Plundringstågen, kolonisationen och framför allt den utvidgning av marknaderna som först nu blev möjlig och dagligen fortgick och som slutligen resulterade i en enda världsmarknad - detta framkallade en ny fas i den historiska utvecklingen, en fas som vi här inte skall gå närmare in på. Genom kolonisationen av de upptäckta länderna fick handelskampen mellan de olika nationerna ny näring och därmed större omfattning och större bitterhet.

Handelns och manufakturens utveckling påskyndade tillväxten av rörligt kapital, medan det naturvuxna kapitalet inom skråna, vilka inte stimulerades till större produktion, förblev oförändrat eller t.o.m. minskade. Handeln och manufakturen skapade storborgarna, medan småborgarskapet som inte längre som förr härskade i städerna utan nu fick böja sig för de stora köpmännen och manufakturägarna, koncentrerades i skråna. Detta medförde därför skråväsendets förfall, så snart skråna kom i beröring med manufakturen.

Förhållandet mellan nationerna i deras inbördes kommunikation antog under den epok, som vi här talar om, två olika gestalter. Till en början förorsakade den obetydliga mängden cirkulerande guld och silver att utförseln av dessa metaller förbjöds, och då städernas växande befolkning måste få sysselsättning och detta bara kunde ske genom införsel av fr.a. utländsk industri, kunde man inte undvara privilegier, vilka naturligtvis inte bara var riktade mot den inhemska utan främst mot den internationella konkurrensen. De lokala skråprivilegierna utvidgades i dessa ursprungliga förbud till att omfatta hela nationen. Tullarna uppstod ur de avgifter, som feodalherrarna utkrävde av de köpmän som drog genom deras områden, avgifter som sedan även städerna praktiserade och som vid den moderna statens uppkomst var det mest närliggande medlet att få pengar i statskassan.

Förekomsten av amerikanskt guld och silver på de europeiska marknaderna, industrins successiva utveckling, handelns hastiga uppsving och den icke-skråbundna bourgeoisins och pengarnas därav föranledda uppblomstring gav dessa föreskrifter en verklig innebörd. Staten, som för varje dag allt mindre kunde undvara pengar, behöll nu för statskassans skull förbudet mot guld- och silverutförsel; borgarna, för vilka dessa nya penningmassor var huvudföremålet för deras ocker, blev därmed helt tillfreds; de dittillsvarande privilegierna blev en inkomstkälla för regeringen och köptes för pengar; det stiftades lagar om exporttullar vilka enbart var till hinders för industrin och som endast tjänade statskassans väl.

Den andra perioden började vid mitten av sextonhundratalet och varande nästan till sjuttonhundratalets slut. Handeln och sjöfarten hade utvecklats snabbare än manufakturen, som spelade en sekundär roll; kolonierna började bli stora konsumenter, och de enskilda nationerna isolerade sig genom långvariga strider från varandra på den begynnande världsmarknaden. Denna period börjar med navigationslagarna och kolonialmonopolen. Konkurrensen mellan nationerna omöjliggjordes så långt som möjligt genom tullar, förbud och traktater; och i sista hand fördes och avgjordes konkurrenskampen genom krig (i synnerhet till sjöss). Den mäktigaste nationen på haven, England, behöll övertaget i handel och manufaktur. Redan här började koncentrationen av makten till ett land.

Manufakturen skyddades alltjämt - så gott det gick - genom skyddstullar på den inhemska marknaden, genom monopol i kolonierna och genom differentialtullar inom den internationella handeln. Bearbetningen av de råvaror som fanns i landet gynnades (ull och linne i England, siden i Frankrike), export av de råvaror som fanns i landet förbjöds (ull i England) och bearbetningen av importerade råvaror negligerades eller undertrycktes (bomull i England). Den nation som var den ledande sjöfarts- och kolonialmakten försäkrade sig naturligtvis också om den kvantitativt och kvalitativt mest utvecklade manufakturen. Manufakturen kunde över huvud inte undvara skydd, då den kunde förlora sin marknad genom de minsta förändringar i andra länder och därmed ruineras; under någorlunda gynnsamma omständigheter kunde den lätt införas i ett land, och därmed kunde den förstöras lika lätt. Den är samtidigt på grund av det sätt, på vilket den fr.a. bedrevs på landsbygden under sjuttonhundratalet, så nära förbunden med en stor mängd individers levnadssätt att inget land kan äventyra dessa individers existens genom att öppna en fri marknad. Den är därför om den alls leder till export - helt beroende av handelns storleksordning och utövar ett förhållandevis mycket obetydligt inflytande på denna. Därav kommer sig dess sekundära betydelse under sjuttonhundratalet, därav också köpmännens stora inflytande. Det var köpmännen och i synnerhet redarna som mer än alla andra krävde statsskydd och monopol; manufakturägarna begärde och fick visserligen också skydd, men de stod hela tiden tillbaka för köpmännen i fråga om politisk betydelse. Handelsstäderna, speciellt hamnstäderna blev tämligen civiliserade och storborgerliga, medan den värsta småborgerligheten dröjde kvar i fabriksstäderna. Jämför Aikin m.fl. Sjuttonhundratalet var handelns århundrade. Pinto säger uttryckligen detta: "Handeln är seklets käpphäst", och: "Sedan någon tid talar man bara om handeln, sjöfarten och marinen."[17]

Under denna period upphör också förbudet mot guld- och silverutförsel, och den karakteriseras vidare av penninghandelns, bankernas, statsskuldernas, papperspengarnas, aktie- och fondspekulationernas, det alla artiklar omfattande agiotagets uppkomst, kort sagt utbildningen av penningväsendet över huvud. Kapitalet förlorade åter en stor del av den omedvetna, traditionella karaktär som ännu vidlådde det.

Under sextonhundratalet koncentrerades oupphörligen handeln och manufakturen alltmer till ett land, England, och detta skapade nära nog en världsmarknad för landet och därmed en efterfrågan på dess industriprodukter som inte längre kunde tillfredsställas med de dittillsvarande industriella produktionskrafterna. Denna växande efterfrågan, som växte produktionskrafterna över huvudet, var den drivande kraft, som framkallade privategendomens tredje period sedan medeltiden därigenom att den skapade storindustrin, vilken innebar användningen av naturkrafter liksom av maskiner för industriella ändamål samt den mest omfattande arbetsdelningen. De övriga betingelserna för denna nya utvecklingsfas - konkurrensfriheten inom nationen, den teoretiska mekanikens fulländning (Newtons mekanik var över huvud den populäraste vetenskapen i England och Frankrike under 1700-talet) o.s.v. - förelåg redan i England. (Den fria konkurrensen måste i varje land erövras genom en revolution - 1640 och 1688 i England, 1789 i Frankrike.) Konkurrensen tvingade snart de länder, som ville behålla sin historiska roll, att skydda sina manufakturer genom förnyade tullagar (de gamla tullarna hjälpte inte längre mot storindustrin) och strax därefter även att skydda storindustrin genom tullar. Storindustrin gjorde trots dessa skyddsmedel konkurrensen universell (den är den praktiska handelsfriheten, skyddstullarna är bara till skenbar hjälp, ett motvärn inom handelsfriheten) och frambringade de nya kommunikationsmedlen och den moderna världsmarknaden, lade handeln under sig, omvandlade allt kapital i industriellt kapital och skapade därmed den snabba omsättningen (utbildningen av penningväsendet) och kapitalets koncentration. Den tvingade genom den universella konkurrensen alla individer att spänna sina krafter till det yttersta. Den förintade så långt möjligt ideologin, religionen, moralen o.s.v., och där detta inte lät sig göra gjorde den dem till uppenbara lögner. Det var först den som skapade en världshistoria i den meningen att den gjorde varje civiliserad nation och varje individ beroende av hela världen för sin behovstillfredsställelse och avskaffade den traditionella isoleringen mellan nationerna. Den underordnade naturvetenskapen under kapitalet och avlägsnade med arbetsdelningen det sista skenet av naturliga sammanhang. Den tillintetgjorde över huvud naturligheten i den mån denna kan tänkas i samband med arbetet, och upplöste alla naturliga förhållanden i penningförhållanden. Den skapade i de spontant uppväxande städernas ställe de moderna, stora industristäderna som växte upp över en enda natt. Vart den än kom förstörde den hantverket och över huvud alla tidigare stadier av industrins utveckling. Den gjorde handelsstadens seger över landsbygden slutgiltig. Dess första förutsättning var det automatiska systemet. Genom dess utveckling skapades en mängd produktionskrafter, för vilka privategendomen utgjorde ett hinder i samma utsträckning som skråna hade utgjort ett hinder för manufakturen och det lilla lantliga företaget för det framåtgående hantverket. Dessa produktionskrafter utvecklades genom privategendomen endast på ett ensidigt sätt och blev för den stora massan destruktiva krafter. En mängd sådana produktionskrafter kunde för privategendomens skull inte alls komma till användning. Storindustrin skapade överallt samma förhållande mellan samhällets klasser och tillintetgjorde därmed de enskilda nationernas särdrag. Och slutligen skapade industrin - medan bourgeoisin i varje nation fortfarande behöll sina nationella särintressen - en klass som i varje nation har samma intressen och som redan är utan nationalitet, en klass som verkligen gjort sig av med den gamla världen, men som på samma gång står ansikte mot ansikte med den. Storindustrin gör inte bara arbetarens förhållande till arbetet utan också hans förhållande till själva arbetet outhärdligt.

Det är självklart att storindustrin inte i varje del av ett land når samma grad av utveckling. Men detta hejdar inte proletariatets utveckling som klass, eftersom de proletärer som frambringats av storindustrin går i spetsen för denna utveckling och eftersom de arbetare, som är uteslutna från storindustrin, genom storindustrin får ännu sämre levnadsomständigheter än t.o.m. storindustrins arbetare. På samma sätt inverkar de länder, i vilka storindustrin utvecklats, på de industriellt sett mindre utvecklade länderna, såvida dessa indragits i den universella konkurrensstriden genom världsomfattande kommunikationer.

Dessa olika former är i lika hög grad former för organisationen av arbetet och därmed för egendomen. Under varje period förenades de existerande produktionskrafterna i den mån de var nödvändiga för behovstillfredsställelsen.

 

[2.] Statens och rättens förhållande till egendomsformerna

Den första egendomsformen är såväl under antiken som medeltiden stamegendomen. Hos romarna förutsatte den i första hand kriget, hos germanerna kreatursskötseln. Eftersom flera stammar bor tillsammans i en antik stad, så framstår stamegendomen för de antika folken som statsegendom och den enskildes rätt som blott och bart besittning, vilken emellertid - liksom stamegendomen överhuvud - inskränker sig till jordegendomen. Den egentliga privategendomen börjar bland såväl de antika som de moderna folken i och med den rörliga egendomen. Bland de folk som uppstår under medeltiden utvecklas stamegendomen över olika stadier - den feodala jordegendomen, den rörliga korporativa egendomen, manufakturkapitalet - fram till det moderna kapital som skapas av storindustrin och den universella handeln, till den rena privategendomen, som uppgett varje sken av att vara en allmän angelägenhet och som uteslutit staten från varje inflytande över egendomens utveckling. Mot denna moderna privategendom svarar den moderna staten som gradvis sålt sig till de besuttna genom skatterna och helt kommit i deras klor genom statsskuldssystemet. Dess existens beror på statspapperens ställning på börsen och den har därför blivit helt beroende av de kommersiella krediter som de besuttna, bourgeoisin, ger den. Bourgeoisin är redan därigenom att den är en klass och inte längre ett stånd tvingad till att organisera sig nationellt och inte bara lokalt och att ge sitt gemensamma intresse en allmän form. På grund av privategendomens frigörelse från det allmänna har staten blivit en självständig storhet vid sidan om och utanför det borgerliga samhället; men den är ingenting annat än den organisationsform, som är nödvändig för att bourgeoisin skall ha garantier såväl utåt som inåt för sin egendom och sina intressen. En självständig stat förekommer numera bara i de länder där stånden inte fullständigt utvecklats till klasser och ännu kan spela en roll, medan de i mer utvecklade länder förlorat all betydelse. Ett sådant land uppvisar en blandning som omöjliggör att en del av befolkningen blir herre för de andra. Detta är i synnerhet fallet med Tyskland. Det mest fulländade exemplet på en modern stat är Nordamerika. De moderna franska, engelska och amerikanska skriftställarna är alla eniga däri att staten bara existerar för privategendomens skull, och detta har därför också gått in i det allmänna medvetandet.

Då staten är den form i vilken individerna av en härskande klass gör sina gemensamma intressen gällande och hela det borgerliga samhället utgör en historisk epok, så följer det att alla gemensamma institutioner förmedlas genom staten och erhåller en politisk form. Därav kommer sig illusionen att lagarna skulle bero på viljan - och därtill den från sin reala grund frigjorda, den fria viljan. På samma sätt återför man sedan rätten på lagen.

Privaträtten utvecklas samtidigt med privategendomen i och med upplösningen av det naturvuxna samhället. Hos romarna fick inte privategendomens och privaträttens utveckling några större industriella och kommersiella följder, eftersom hela produktionssättet förblev detsamma. För de moderna folken, hos vilka det feodala samhället upplöstes genom industrin och handeln, innebar privaträttens och privategendomens uppkomst en ny fas som var mäktig en vidare utveckling. Den första stad, som under medeltiden förde en utbredd sjöhandel, Amalfi, utbildade strax också en sjörätt. Så snart som industrin och handeln - först i Italien och senare i andra länder - vidareutvecklat privategendomen, återupprättades omedelbart den fullt utbildade romerska privaträtten och blev auktoritet. När senare bourgeoisin uppnått så stark makt att furstarna tog sig an deras intressen för att med bourgeoisins hjälp störta feodaladeln, började i alla länder - i Frankrike under femtonhundratalet - den egentliga utvecklingen av rätten, som överallt utom i England utgick från den romerska rätten. Även i England måste man använda romerska rättsgrunder för att vidareutveckla dem i privaträtten (i synnerhet vad gällde den rörliga egendomen). (Man får inte glömma att rätten lika litet som religionen har en egen historia.)

I privaträtten betecknades de bestående egendomsförhållandena som resultat av folkviljan. Rätten att bruka och förbruka sitt eget uttalar å ena sidan det förhållandet, att privategendomen blivit alltigenom oavhängig av det allmänna, och å andra sidan illusionen att själva privategendomen beror på den blott privata viljan, på den fria dispositionen över det ägda. I praktiken har förbrukandet mycket bestämda ekonomiska gränser för den private ägaren, såvida han inte vill se sin egendom och därmed sin rätt att förbruka den gå över i andra händer, eftersom över huvud det ägda föremålet betraktat blott i relation till hans fria vilja inte alls är något föremål utan blir en verklig egendom för honom i kommunikationen och avhängigt av rätten till objektet (ett förhållande eller vad filosoferna kallar en idé).

Denna juridiska illusion, som reducerar rätten till den blotta viljan, för under den vidare utvecklingen nödvändigtvis därhän att var och en kan ha juridisk rätt till ett föremål utan att verkligen äga föremålet. Om t.ex. räntan på en jordegendom genom konkurrensen går förlorad, så har ägaren till jordegendomen visserligen kvar sin juridiska rätt och rätten att bruka och förbruka egendomen. Men han kan inte företa sig något med den, han har ingenting som jordägare om han inte i övrigt har tillräckligt med kapital för att bebygga sin jord. Det framgår härav att det för samma juridiska illusion liksom för varje kodex över huvud är en tillfällighet om individer träder i rättsligt förhållande till varandra, t.ex. ingår avtal, och att dessa förhållanden gäller som sådana, d.v.s. att man kan ingå eller inte ingå dem allt efter gottfinnande och att deras innehåll helt beror på kontrahenternas individuella vilja.

Så snart som nya kommunikationsformer - t.ex. assekurans- och andra kompanier - bildades tack vare industrins och handelns utveckling, så blev rätten varje gång tvingad att upptaga dem bland arterna av egendomsförvärv.

Det finns inte någon föreställning som är vanligare än den att det bara är erövringen som haft verklig betydelse i historien. Barbarerna erövrade det romerska riket, och med hjälp av detta erövringens faktum förklarar man övergången från antiken till feodalismen. Men vad gäller barbarernas erövring är det enda betydelsefulla förhållandet om den nation som erövrades hade utvecklat industriella produktionskrafter - som de moderna folken - eller om dess produktionskrafter berodde på det allmänna. Erövringen, fråntagandet beror vidare på det föremål som erövras. En bankirs förmögenhet, som består av värdepapper, kan inte alls fråntagas honom utan att den som berövar honom den samtidigt får kontroll över landets produktions- och kommunikationsförhållanden. Detsamma gäller för ett modernt industrilands samlade industriella kapital. Och slutligen har erövringen också ett snart slut, och när det inte finns mer att ta måste man själv börja producera. Att det så snart blir nödvändigt att producera visar, att det samhällsskick som den erövrare, som slagit sig ner i det erövrade landet, antar, måste motsvara de i landet förefintliga produktionskrafternas utvecklingsstadium, eller också - om detta inte är fallet - måste produktionskrafterna ändras. Härur förklaras också det förhållande, som man måste ha märkt under tiden efter folkvandringarna, nämligen att slaven var herre och att erövraren mycket snart övertog språk, bildning och seder från den erövrade.

Feodalismen medfördes inte färdig från Tyskland utan den hade från erövrarens sida sitt ursprung i härväsendets krigiska organisation under själva erövringen, och först genom påverkan från de förefintliga produktionskrafterna i de erövrade länderna utvecklades den till egentlig feodalism. I vilken utsträckning denna form var beroende av produktionskrafterna visar de misslyckade försök som gjordes att genomföra andra, från det antika Rom hämtade former (Karl den store m.fl.).

 

[3.] Naturliga och civiliserade produktionsverktyg och egendomsformer

 

[...][18]

Åkern, vattnet o.s.v. kan betraktas som naturliga produktionsverktyg. Då produktionsverktygen är naturliga är individerna underordnade naturen, men då det är resultat av civilisationen är de underkastade arbetsprodukten. I det första fallet framstår därför även egendomen (jordegendomen) som en omedelbar, naturlig makt, i det andra som arbetets, i synnerhet det hopade arbetets, d.v.s. kapitalets makt. Det första fallet förutsätter att individerna förenas genom något band, det må vara genom familjen, stammen, själva jorden eller ännu något annat, det andra fallet att de är oavhängiga av varandra och bara sammanhålles genom samarbetet. I det första fallet är samarbetet huvudsakligen ett samarbete mellan natur och människa, ett samarbete där den enes arbete byts ut mot den andres produkt. I det andra fallet gäller det huvudsakligen samarbete människorna emellan. I det första fallet är det normala människoförståndet tillräckligt, och man skiljer ännu inte alls mellan kroppslig och andlig verksamhet; i det andra fallet måste uppdelningen i kroppsligt och andligt arbete redan vara praktiskt genomförd. I det första fallet kan de besuttnas makt över de egendomslösa bero på personliga förhållanden, på ett slags gemenskap; i det andra fallet måste ett tredje, pengarna, ha antagit kroppslig gestalt. I det första fallet existerar visserligen småindustrin men den är underordnad utnyttjandet av de naturliga produktionsverktygen och innebär därför inte arbetsfördelning mellan olika individer; i det andra fallet existerar industrin bara i och genom arbetsdelningen.

Vi har hittills utgått från produktionsverktygen, och redan här ser vi privategendomens nödvändighet för vissa industriella utvecklingsstadier. I den industri som är inriktad på själva utvinnandet av råmaterial sammanfaller ännu privategendomen helt med arbetet; i småindustrin och allt hittillsvarande jordbruk är egendomsformen en nödvändig konsekvens av de förefintliga produktionsverktygen; i storindustrin ligger motsättningen mellan produktionsverktyget och privategendomen först i industriprodukten, för vars framställning industrin måste ha nått en hög grad av utveckling. Först med denna är alltså avskaffandet av privategendomen möjligt.

I storindustrin och konkurrensen är individernas samtliga existensbetingelser, omständigheter, ensidigheter reducerade till de båda enkla formerna: privategendom och arbete. Med pengarna framstår varje kommunikationsform och även själva kommunikationen som tillfällig för individen. Alltså ligger det redan i pengarnas natur att all hittillsvarande kommunikation bara varit kommunikation mellan individerna under bestämda betingelser, alltså inte mellan individerna som sådana. Dessa betingelser är reducerade till två - hopat arbete eller privategendom och verkligt arbete. Upphör det ena eller det andra stannar kommunikationen av. T.o.m. de moderna ekonomerna, Sismondi, Cherbuliez och andra, ställer associationen mellan individerna och associationen mellan kapitalen mot varandra. Å andra sidan är individerna själva helt underkastade arbetsfördelningen och därmed tvingade till det mest fullständiga beroende av varandra. I den mån privategendomen uppträder som skild från arbetet - inom själva arbetsförhållandet - utvecklar den sig ur nödvändigheten av ackumulation och har alltid till en början ett slags gemenskapsform men får med den fortsatta utvecklingen allt mer den moderna privategendomens form. I och med arbetsfördelningen följer dessutom redan från början en fördelning av arbetsbetingelser, verktyg och material. Därmed splittras det hopade kapitalet mellan olika ägare, därmed skiljs arbete från kapital, och därmed skiljs även de olika egendomsformerna från varandra. Ju mer arbetsfördelningen utvecklas och ju mer kapitalet hopas, desto skarpare blir dessa uppdelningar. Själva arbetet kan bara bestå under förutsättning av sådan uppdelningar.

Härav framgår alltså två fakta. För det första framstår produktionskrafterna som helt oavhängiga av och lösgjorde från individerna, som en särskild värld vid sidan om individerna. Detta har sin grund däri att individerna - vars krafter de är - existerar splittrade och i motsättning till varandra, medan produktionskrafterna å andra sidan bara är verkliga krafter i kommunikationen mellan dessa individer. Å ena sidan har vi alltså en totalitet av produktionskrafter som s.a.s. antagit en självständig gestalt och som för individerna själva inte längre framstår som individernas utan som privategendomens krafter. Därmed är de individernas krafter bara såvida individerna har privategendom. Produktionskrafterna har inte under någon tidigare period antagit denna likgiltiga gestalt för individerna som individer, eftersom själva kommunikationen har varit begränsad. Å andra sidan har dessa produktionskrafter lösgjorts från majoriteten av individer, vilka därför berövats allt verkligt livsinnehåll och blivit abstrakta individer men vilka också först därigenom blivit i stånd att träda i förbindelse med varandra som individer.

Det enda sammanhang, i vilket dessa individer ännu står till produktionskrafterna och till sin egen existens, arbetet, har för dem förlorat allt sken av självverksamhet och underhåller deras liv bara genom att utarma det. Medan självverksamheten och produktionen av det materiella livet under tidigare perioder var skilda åt därigenom att de tillföll olika personer och medan produktionen av det materiella livet ännu betraktades som en underordnad art av självverksamhet på grund av själva utövarnas inskränkthet, så är de nu så åtskilda att överhuvud det materiella livet framstår som ändamål, produktionen av detta materiella liv, arbetet (som numera är den enda möjliga men - som vi ser - den negativa formen av självverksamhet) som medel.

Det har alltså nu gått så långt att individerna måste ta den befintliga totaliteten av produktionskrafter i besittning inte bara för att uppnå sin självverksamhet utan också för att över huvud säkra sin existens. Detta besittningstagande betingas i första hand av det föremål som skall tagas i besittning - de produktionskrafter som utvecklats till en totalitet och som bara kan existera med hjälp av en universell kommunikation. Besittningstagandet måste alltså redan ur denna synvinkel ha en universell karaktär som svarar mot produktionskrafterna och kommunikationen. I sig självt innebär det ingenting annat än utvecklingen av de individuella färdigheter som motsvarar de materiella produktionsverktygen. Besittningstagandet av en totalitet av produktionskrafter är redan av den anledningen utvecklingen av en totalitet av färdigheter i individerna själva. Det är vidare betingat av de individer som tar i besittning. Det är bara samtidens proletärer - utestängda från all självverksamhet - som är i stånd att förverkliga den fullständiga och inte bara den begränsade självverksamheten vilken består i besittningstagandet av en totalitet av produktionskrafter och i en därmed sammanhängande utveckling av en totalitet av färdigheter. Alla tidigare revolutionära besittningstaganden var begränsade; individer, vars självverksamhet begränsades av ett bristfälligt produktionsverktyg och en outvecklad kommunikation, tog detta bristfälliga produktionsverktyg i besittning och använde det därför bara för en ny begränsning. Deras produktionsverktyg blev deras egendom, men själva förblev de underkastade arbetsdelningen och sitt eget produktionsverktyg. Under alla tidigare besittningstaganden förblev massan av individer underkastade ett enda produktionsverktyg; proletärernas besittningstagande måste innebära att en mängd produktionsverktyg underkastas varje individ och att egendomen tillfaller alla. Den moderna universella kommunikationen kan inte underställas individerna på något annat sätt än att den underställs alla.

Besittningstagandet betingas vidare av det sätt, på vilket det förverkligas. Den kan bara förverkligas genom en sammanslutning som på grund av proletariatets karaktär måste vara universell, och genom en revolution, genom vilken å ena sidan de hittillsvarande produktions- och kommunikationsformerna liksom den samhälleliga organisationen störtas och å andra sidan proletariatens universella karaktär och energi - den energi som är nödvändig för att besittningstagandet skall kunna genomföras - utvecklas. Vidare innebär revolutionen att proletariatet frigör sig från allt det som ännu vidlåder det på grund av dess hittillsvarande samhällsställning.

Först på detta stadium sammanfaller självverksamheten med det materiella livet, något som motsvarar såväl individernas utveckling till totala, fullödiga individer och deras frigörelse från allt traditionellt och omedvetet, som arbetets omvandling till självverksamhet och den hittills av yttre faktorer betingade kommunikationen till en kommunikation mellan individerna som sådana. I och med att de totala produktionskrafterna tages i besittning av de sammanslutna individerna upphör privategendomen. Medan ett särskilt villkor under den hittillsvarande historien alltid framstått som något tillfälligt blir nu själva individernas isolering genom privatförvärv något tillfälligt och onaturligt.

Individer som inte längre är underkastade arbetsdelningen har filosoferna framställt som ett ideal vilket de benämnt "människan", och de har fattat hela den utveckling som vi här följt som "människans" utvecklingsprocess, så att individer från tidigare utvecklingsstadier betraktats som förstadier till denna "människa" som framställts som historiens drivande kraft. Hela utvecklingen framstår på så sätt som "människans" alienationsprocess, och detta kommer sig framför allt därav, att genomsnittsmänniskan från ett senare stadium betraktades som en vidareutveckling av genomsnittsmänniskan från ett tidigare stadium - sak samma med medvetandet. Genom denna förvrängning, varigenom man från början bortser från de verkliga betingelserna, är det möjligt att förvandla hela historien till medvetandets utveckling.

Den historieuppfattning, som vi här utvecklat, ger oss följande slutresultat: 1. I utvecklingen av produktionskrafterna inträder ett stadium, på vilket produktionskrafter och kommunikationsmedel framkallas, som under de bestående förhållandena bara åstadkommer ofärd och som inte längre är produktions- utan destruktionskrafter (maskiner och pengar). Detta får till följd att en klass framträder, en klass som har att bära samhällets hela tyngd utan att njuta dess frukter, en klass som därigenom att den är utestängd från samhället kommer i den skarpaste motsättning till alla andra klasser; en klass som utgör majoriteten av alla samhällsmedlemmar och från vilken medvetandet om att en genomgripande revolution är nödvändig, det kommunistiska medvetandet, utgår (detta medvetande kan naturligtvis också medlemmar från andra klasser bilda sig vid åsynen av den ifrågavarande klassens ställning). 2. De betingelser, som möjliggör att vissa produktionskrafter kan användas, är också betingelser för en bestämd samhällsklass' herravälde. Klassens sociala makt - grundad på dessa egendomar - har i den rådande statsformen sitt praktiskt-idealistiska uttryck. Därför riktar sig varje revolutionär kamp mot en klass, nämligen mot den som har makten. 3. Medan alla hittillsvarande revolutioner lämnat verksamheten utan avseende och endast resulterat i en ny distribution av verksamheten, en ny arbetsfördelning för andra människor, så riktar sig den kommunistiska revolutionen mot själva den hittillsvarande arten av verksamhet, och den avskaffar arbetet och alla klassers herravälde i och med att den avskaffar själva klasserna, vilket kan ske emedan revolutionen utförs av den klass som i samhället inte längre gäller för att vara en klass, inte accepteras som klass. Redan detta förhållande är ett uttryck för den begynnande upplösningen av alla klasser, nationaliteter o.s.v. inom det nuvarande samhället. 4. Såväl för att detta kommunistiska medvetande skall få spridning bland massorna som för förverkligandet av själva saken måste människomassorna förändras och förändras på ett sådant sätt, som bara kan ske genom en praktisk utveckling, en revolution. Denna revolution är alltså inte bara nödvändig därför att den härskande klassen inte kan störtas på något annat sätt utan också därför att den klass som störtar den bara genom en revolution kan få allt det gamla träcket från halsen och bli kapabel att bygga ett nytt samhälle från grunden.

 

[C.] Kommunismen

Produktion av själva kommunikationsformen

Kommunismen skiljer sig från alla hittillsvarande rörelser därigenom att den omstörtar alla bestående produktions- och kommunikationsformer och för första gången medvetet behandlar alla traditionella förutsättningar som skapelser av de människor som hittills levat, avkläder dem skenet av att vara naturliga och underkastar dem de samverkande individernas välde. Dess inriktning är därför huvudsakligen ekonomisk: att skapa de materiella betingelserna för denna samverkan; den gör de faktiska betingelserna till betingelser för samverkan. Det bestående, som kommunismen skapar, är just den verkliga bas som omöjliggör allt som är oavhängigt av individen såvida detta ändå inte är något annat än en produkt av den hittillsvarande kommunikationen mellan individerna själva. Kommunismen behandlar alltså praktiskt de betingelser, som skapats genom den hittillsvarande produktionen och kommunikationen, som oorganiska men utan att för den skull inbilla sig att det varit alla tidigare generationers ändamål och bestämmelse att ge material åt kommunismen och utan att tro att dessa betingelser var oorganiska för de individer som skapade dem.[19] Skillnaden mellan en personlig och en tillfällig individ är inte en begreppsdistinktion utan ett historiskt faktum. Denna skillnad har under olika tider haft olika innebörd; så var t.ex. ståndet - liksom mer eller mindre familjen - något för individen tillfälligt under sjuttonhundratalet.

Det är en distinktion som vi inte får tillägga varje tid utan som varje tid själv skapar ur de element som den innehåller och som den inte tvingas till därför att förnuftet fordrar det utan därför att materiella livskonflikter uppstår. Vad som framstår som tillfälligt för en senare tid i motsats till en tidigare - alltså även vad gäller element som bevarats i den nyare tiden - är den kommunikationsform som motsvarade en bestämd utvecklingsnivå hos produktionskrafterna. Produktionskrafternas förhållande till kommunikationsformen är kommunikationsformens förhållande till individernas verksamhet. (Den grundläggande formen för denna verksamhet är naturligtvis den materiella verksamheten, av vilken alla andliga, politiska, religiösa och andra verksamheter är beroende. De olika gestaltningarna av det materiella livet är naturligtvis alltid avhängiga av de redan utvecklade behoven, och såväl skapandet som tillfredsställandet av dessa behov är självt en historisk process, vartill det inte finns någon motsvarighet bland får och hundar - Stirners motspänstiga huvudargument mot människan[20] - om än får och hundar i sin nuvarande gestalt oavsett om de vill eller ej är produkter av en historisk process.) De betingelser, under vilka individerna kommunicerar med varandra så länge motsättningen ännu inte framträtt, hör till deras individualitet och är inte något yttre för dem. Det är betingelser, under vilka de bestämda individerna - existerande under bestämda villkor - endast kan producera sitt materiella liv och vad som därmed sammanhänger, d.v.s. betingelser för deras självverksamhet som produceras genom denna självverksamhet. De bestämda betingelser, under vilka de producerar, motsvarar alltså - så länge motsättningen ännu inte framträtt - deras verkliga karaktär, deras ensidiga tillvaro; en ensidighet som visar sig först när motsättningen börjar och som alltså existerar för dem som lever senare. Sedan framstår dessa betingelser som ett utvärtes tvång, och därmed tror medvetandet att de utgjorde ett hinder för människorna även under den föregående perioden.

Dessa olika betingelser som först framstår som betingelser för självverksamheten och sedan som hinder för den, utgör under hela den historiska utvecklingen en sammanhängande rad av kommunikationsformer, vilkas sammanhang består däri att en tidigare kommunikationsform som blivit ett hinder ersätts av en ny som motsvarar de mer utvecklade produktionskrafterna och därmed individernas mer avancerade självverksamhet. Denna blir i sin tur ett hinder och ersätts med en ny. Då dessa betingelser på varje stadium motsvarar den samtidiga utvecklingen av produktionskrafterna, så är deras historia också historien om hur produktionskrafterna utvecklas och tages i arv av varje ny generation och därmed historien om hur individerna själva utvecklat sina krafter.

Då denna utveckling är naturlig, d.v.s. inte är underkastad en huvudplan, som fria och samverkande individer gjort upp, så utgår den från olika lokaliteter, stammar, nationer, arbetsgrenar o.s.v., vilka var och en till en början utvecklas oavhängigt av varandra och först så småningom träder i inbördes förbindelse. Utvecklingen fortgår också mycket långsamt; de olika stadierna och intressena övervinns aldrig fullständigt utan underordnas bara det segrande intresset och släpar sig under århundraden fram vid sidan av det. Härav följer att t.o.m. inom en nation genomgår individerna - även bortsett från förmögenhetsförhållandena - helt olika utvecklingar och att ett tidigare intresse, vars särskilda kommunikationsform redan undanträngts av en annan form som hör samman med ett senare intresse, ännu för lång tid bevarar sin traditionella makt inom det - i förhållande till individerna nu självständiga - skensamhället (staten, rätten), ja utvecklas till en makt, som i sista instans bara kan brytas genom en revolution. Härav framgår det också, varför medvetandet i enskilda punkter, som tillåter en mer allmän sammanfattning, ibland kan förefalla mer avancerat än de samtidiga empiriska förhållandena, så att man i en senare epoks strider kan åberopa sig på tidigare teoretiker som auktoriteter.

Däremot fortgår utvecklingen i ett land som Nordamerika snabbt, eftersom utvecklingen där kan börja på ett framskridet historiskt stadium. Ett sådant land har inga andra traditionella förutsättningar än de individer, som slagit sig ner där och som drivits därtill av att kommunikationsformerna i de gamla länderna inte motsvarat deras behov. Man kan alltså börja med de mest avancerade individerna från de gamla länderna och därmed med den mest avancerade kommunikationsformen - den som svarar mot dessa individer - innan denna kommunikationsform kan genomföras i de gamla länderna. Detta är fallet med alla kolonier, såvida de inte bara är handels- eller militärstationer. Karthago, de grekiska kolonierna och Island på tio- och elvahundratalen lämnar exempel därpå. Ett liknande förhållande finner vi i samband med erövringar, om det erövrade landet kan överta en kommunikationsform som utvecklats på annat håll; medan denna i sin hemtrakt ännu var behäftad med intressen och förhållanden från tidigare epoker, kan och måste de här genomföras fullständigt och utan hinder om så bara för att tillförsäkra erövraren varaktigt herravälde. (Som England och Neapel efter den normandiska erövringen, vilka erhöll den mest fulländade formen för den feodala organisationen.)

Alla våldsamma konflikter i historien har alltså enligt vår uppfattning sitt ursprung i motsättningen mellan produktionskrafterna och kommunikationsformen. Det är för övrigt inte nödvändigt att denna motsättning skall ha drivits till sin spets för att leda till konflikter i ett land. Konkurrensen med industriellt utvecklade länder, som framkallats av den vidgade internationella kommunikationen, räcker till för att det skall skapas en liknande motsättning i länder med mindre utvecklad industri (t.ex. det latenta proletariatet i Tyskland, som frambringats genom konkurrensen med den engelska industrin).

Denna motsättning mellan produktionskrafter och kommunikationsformer som - som vi såg - redan åtskilliga gånger förekommit i den hittillsvarande historien utan att dess grundlag rubbats, måste varje gång den framträder explodera i en revolution, varvid den samtidigt förorsakar vissa bifenomen, t.ex. en mångfald av öppna konflikter mellan olika klasser, motsättningar i medvetandet, tankestrider, politiska strider. Ur begränsad synvinkel kan man nu lösgöra något av dessa bifenomen och betrakta det som revolutionens basis, något som är så mycket lättare som de individer, från vilka revolutionen utgick, gjorde sig illusioner om sin egen verksamhet alltefter sin bildningsgrad och det historiska utvecklingsstadium på vilket de levde.

Destruktionen av den personliga makten och de personliga förhållandena till saklig makt och sakliga förhållanden - förorsakad av arbetsdelningen - kan inte bekämpas därigenom att man slår bort tanken på denna destruktion utan bara därigenom att individerna åter lägger den sakliga makten under sig och upphäver arbetsdelningen. Detta är inte möjligt utan samverkan. Först i samverkan med andra har individen tid att utveckla sina anlag allsidigt; först i samarbetet blir alltså den personliga friheten möjlig. I de hittillsvarande surrogaten för samverkan, staten o.s.v., existerar den personliga friheten bara för de individer som utvecklats i den härskande klassens förhållanden och bara försåvitt de är individer av denna klass. Den skenbara samverkan, i vilken individerna hittills förenat sig, har ständigt blivit en självständig makt gentemot dem, och den är samtidigt - som uttryck för en klass sammanhållning mot en annan klass - inte bara en illusorisk gemenskap utan också ett hinder för den undertryckta klassen. I den verkliga samverkan uppnår individerna frihet i och med att de associerar sig.

Av hela den tidigare utvecklingen framgår det, att det gemenskapsförhållande, i vilket individerna i en klass trädde och som bestämdes av deras gemensamma intressen gentemot en tredje, alltid var en gemenskap, som tillhörde dessa individer endast som genomsnittsindivider, endast i den mån som de levde i klassens existensbetingelser; det var ett förhållande vari de hade del inte som individer utan som klassmedlemmar. Däremot är gemenskapen mellan de revolutionära proletärerna, som ställer sina och alla andra samhällsmedlemmars existensvillkor under sin kontroll, av motsatt slag; i den har individerna som individer del. Det är just föreningen av individer (naturligtvis under förutsättning att de nu utvecklade produktionskrafterna förekommer) som under proletariatets kontroll ger betingelserna för individernas fria utveckling, betingelser, som hittills överlämnats åt slumpen och som blivit självständiga makter gentemot de enskilda individerna just därigenom att dessa isolerats från varandra som individer och därigenom att den nödvändiga förening mellan dem, som förorsakats av arbetsdelningen, genom deras isolering från varandra blivit ett främmande band för dem. Den hittillsvarande föreningen var bara en (ingalunda frivillig - som det påstås t.ex. i "Contrat social"[21] - utan nödvändig) förening (jämför t.ex. bildningen av den nordamerikanska staten och de sydamerikanska republikerna) utifrån dessa betingelser, och den gav därför individerna tillfällighetens nöje. Denna rätt att ostört få ägna sig åt tillfälligheten på vissa villkor, har man hittills kallat den personliga friheten. - Existensbetingelserna är bara de förhandenvarande produktionskrafterna och kommunikationsformerna.

Om man betraktar denna individernas utveckling inom ramen för de gemensamma existensvillkor som gällt för de i historien efter varandra följande stånden och klasserna och deras därav betingade föreställningar ur filosofisk synvinkel, så kan man visserligen lätt inbilla sig, att i dessa individer har arten eller människan utvecklats eller att de har utvecklat människan; en inbillning varmed man ger historien en rungande örfil. Man kan sedan fatta dessa olika stånd och klasser som säruttryck för det allmänna uttrycket, som variationer på arten, som utvecklingsfaser för människan.

Denna subsumtion av individer under bestämda klasser kan inte upphävas förrän en klass har bildats som inte har något särskilt klassintresse att hävda mot den härskande klassen.

Individerna har alltså utgått från sig själva men givetvis från sig själva sådana de präglats av sina historiska betingelser och förhållanden, inte från den "rena" individen i ideologernas mening. Men under den historiska utvecklingens gång och just därigenom att samhällsförhållandena blivit självständiga makter på grund av arbetsdelningen splittras varje individs liv i en personlig del och en del som hör till någon bestämd arbetsgren med dess olika betingelser. (Detta skall inte fattas så att t.ex. rentiären eller kapitalisten skulle upphöra att vara personer; utan att deras personligheter betingas av mycket bestämda klassförhållanden, och att skillnaden framträder först i motsättningen till en annan klass - och för dem själva när de gör bankrutt.) Inom ståndet (och ännu mer stammen) är detta ännu fördolt, en adelsman förblir alltid en adelsman, en borgare alltid en borgare, bortsett från deras övriga förhållanden; det rör sig om kvantiteter som inte kan skiljas från deras personligheter. Skillnaden mellan personlig individ och klassindivid, livsbetingelsernas tillfällighetskaraktär för individen framträder först när klasserna uppstår. Klasserna är själva en produkt av bourgeoisin. Det är först konkurrensen och kampen mellan individerna inbördes som skapar och utvecklar denna tillfällighet som sådan. I föreställningen är därför individerna under bourgeoisins herravälde friare än tidigare därför att deras livsbetingelser är tillfälliga för dem; i verkligheten är de naturligtvis ofriare, eftersom de är mer underkastade det sakliga väldet. Ståndsskillnaden framträder i synnerhet i motsättningen mellan bourgeoisin och proletariatet. När stadsborgarståndet, korporationerna o.s.v. uppstod i motsättning till lantadeln, framstod deras existensvillkor, den rörliga egendomen och hantverksarbetet, som hade existerat latent redan före deras skilsmässa från den feodala sammanslutningen, som något positivt, som gjorde sig gällande mot den feodala jordegendomen, och därför antog de snart också den feodala ordningen på sitt eget sätt. Visserligen behandlade de förlupna livegna sin tidigare livsegenskap som något för deras personligheter tillfälligt. Men häri gjorde de bara detsamma som varje klass som befriat sig från en boja gör, och därtill befriades de inte som klass utan var och en för sig. Vidare lämnade de inte ståndsväsendets område utan bildade bara ett nytt stånd och bevarade sitt dittillsvarande arbetssätt även i sin nya ställning, eftersom de befriade sig från sina tidigare bojor, bojor som inte motsvarade det utvecklingsstadium som de redan uppnått.

För proletärerna har däremot deras egen livsbetingelse, deras arbete, och därmed alla existensbetingelser för det nuvarande samhället blivit något tillfälligt, något som den enskilde proletären inte har någon kontroll över och som ingen samhällelig organisation kan ge honom kontroll över. Motsättningen mellan den enskilde proletärens personlighet och den livsbetingelse, som påtvingats honom, arbetet, är klar för honom själv, i synnerhet som han uppoffras alltifrån ungdomen och saknar möjligheter att inom sin klass uppnå sådana villkor som sällar honom till en annan klass.

Medan alltså den förlupne livegne bara ville utveckla sina redan föreliggande existensbetingelser fritt och förverkliga dem och därför i sista instans bara förvärvade ett fritt arbete, så måste proletärerna för att göra sin personlighet gällande avskaffa sin egen tidigare existensbetingelse, som samtidigt är hela det hittillsvarande samhällets existensbetingelse, nämligen arbetet. Proletärerna befinner sig därför också i direkt motsättning till den form, i vilken individerna i samhället hittills manifesterat sin samverkan, till staten, och de måste störta staten för att genomdriva sin personlighet.

 

 

_______

Noter:

[1] = den utgår redan i sitt sätt att fråga från en idealistisk uppfattning och är omedveten om sin materiella grundlag, d.v.s. om de samhällsförhållanden som frambringar den.

 

[2] Om "substansen" contra "självmedvetandet" stred David Strauss och Bruno Bauer såväl inbördes som mot hela det hegelska systemet (jfr not [13]). - Bland mer profanerade kategorier valde t.ex. Feuerbach "människan" och Max Stirner "den enskilde". - Max Stirner (1806-56), unghegelian och flickskolelärare, hävdade i Der Einizige und sein Eigentum att var och en borde leva som om han eller hon var den ende som existerade, d.v.s. helt följa egoismens lag.

 

[3] Den genomgående benämningen på Max Stirner i "Den tyska ideologin".

 

[4] Kommunikation (Verkehr) i ordets allra vidaste mening: alla slag av mänsklig samverkan, materiell och andlig. Marx använde senare ordet "produktionsförhållande". Produktionsförhållandena (samhällsorganisationen i vidaste mening) bestäms av produktionskrafterna (jordbruket, olika former av industri etc.) på så sätt att nya produktionskrafter förr eller senare frambringar nya produktionsförhållanden. Men nya produktionskrafter skapar inte omedelbart nya produktionsförhållanden, utan de senare släpar efter, och därmed uppstår en konflikt som så småningom resulterar i en revolution. Revolutionen får till följd att produktionsförhållandena harmonierar med produktionskrafterna, en harmoni som består tills nya produktionskrafter skapar nya spänningar till de bestående produktionsförhållandena.

 

[5] De licinska lagarna (efter Gaius Licinius Stolo) innebar bl.a. att rätten att inneha statsjord begränsades. De stiftades 367 f. Kr. och hade till uppgift att mildra de våldsamma klasstriderna.

 

[6] Den helige Bruno = Bruno Bauer. Bruno Bauer vände sig mot Feuerbachs lära att människan i första hand är en materiell, sinnlig varelse: "Bli sinnlig, bli en käpp!"

 

[7] Människorna har en historia därför att de måste producera sitt liv och producera det på ett bestämt sätt: detta bestäms av deras fysiska beskaffenhet, precis som medvetandet. [Marx anm.]

 

[8] Marx benämning på Bruno Bauer och andra unghegelianer, jfr titeln på hans och Engels stridsskrift mot unghegelianerna: Den heliga familjen eller Kritik av den kritiska kritiken. Mot Bruno Bauer et consortes (1845).

 

[9] Tyskarna har alltså inte lärt något av Marx och Engels skrifter.

 

[10] Uppfattning att revolutionen mot det kapitalistiska systemet överallt skulle ske samtidigt vidareutvecklades av Engels men övergavs av Lenin och Stalin sedan det visat sig att den industriella utvecklingen inte var parallell i olika länder.

 

[11] Unghegelianemas språkrör.

 

[12] Rheinlied - en nationalistisk dikt av Nicolaus Becker (1840) som tonsattes och användes som nationalistisk kampsång.

 

[13] Jakob Venedey (1805-71) radikal publicist och politiker med de tyska staternas återförening på programmet.

 

[14] Lucka i texten. - Feuerbach menade att orsaken till människans alienation låg i henne själv och inte i yttre förhållanden.

 

[15] Ur Bruno Bauers artikel "Charakteristik Ludwig Feuerbachs" i Wigands Vierteljahrsschrift (1845).

 

[16] The Anti-Corn-Law League - en engelsk sammanslutning som kämpade för frihandel på jordbruksprodukternas område och som därmed kom i konflikt med landsbygdsintressena. "Ligan" började sitt arbete 1838.

 

[17] John Aikin (1747-1822) engelsk läkare och historiker. - Isaac Pinto (1715-87) holländsk spekulant och skriftställare. Citatet är från hans arbete "Traité de la Circulation et du Grédit" (1771).

 

[18] Lucka i manuskriptet.

 

[19] Det tillhör Hegels och Marx historieuppfattning att varje epok utgör en organisk helhet som så småningom måste upplösas för att ge plats åt en ny, högre organisk enhet. Den nya organiska enheten upplöser alltså sin föregångare, men den upptar samtidigt element från den och införlivar dessa i sin egen "organism". Den tidigare epoken är alltså "oorganisk" i förhållande till den senare men "organisk" i förhållande till sig själv.

 

[20] Max Stirner hävdade att människan skulle leva som djuren.

 

[21] Rousseaus socialfilosofiska arbete (1762) i vilket hävdades att samhället uppstått genom individernas frivilliga samgående.

 


 

AFRIKAANS

Karl Marx och Friedrich Engels
Svenska