Svenska


 


 

Karl Marx

Inauguraladress för Internationella Arbetarassociationen

grundad den 28 september 1864
vid ett offentligt möte i S:t Martin's Hall, Long Acre, London

1864

Mellan den 21 och 27 oktober 1864.
Publicerat: För första gången i "Bee-Hive Newspaper" Nr 160 den 5 november 1864, och senare på tyska i "Der Social-Demokrat" Nr 2 och 3 (bilaga) den 21 och 30 december 1864, under titeln "Manifest an die arbeitende Klasse Europa's".
Källa: Marx Engels Werke bd XVI, s. 5-13;

 

 

Internationella Arbetarassociationen - företrädare för den engelska, franska, tyska och italienska arbetarrörelsen - senare kallad I:a Internationalen, grundades den 28/9 1864 i St. Martin's Hall i London. Marx invaldes i den provisoriska kommittén som de tyska arbetarnas representant och likaså i den kommission som den 5/10 samma år bildades för att utarbeta Associationens program. Den 20/10 gav kommissionen M. i uppdrag att utarbeta program och stadgar. Den 27/10 antog kommissionen två av M. helt nyskrivna dokument, Inauguraladressen samt de Provisoriska stadgarna för Associationen, vilka enhälligt antogs av den provisoriska kommittén den 1/11 1864.

 

Arbetare!

Det är ett faktum att de arbetande massornas elände[1] inte har minskat från 1848 till 1864, och likväl saknar denna period motstycke i fråga om industrins utveckling och handelns tillväxt. År 1850 spådde ett av den engelska medelklassens bäst underrättade organ, att om Englands import och export steg med 50% skulle den engelska fattigdomen sjunka till noll. Nåväl! Den 7 april 1864 hänförde den engelske finansministern sitt parlamentariska auditorium med upplysningen att Storbritanniens samlade utrikeshandel år 1863 vuxit till 443.955.000 pund sterling! "En häpnadsväckande summa, ungefär tre gånger så hög som handeln under 1843, som ligger förhållandevis få år tillbaka!" Trots detta utbredde han sig vältaligt över "fattigdomen". "Tänk på dem", utropade han, "som svävar vid eländets avgrund!" på "löner ... som inte stigit"; på "människolivet ... som i nio fall av tio är en kamp för blotta tillvaron!" Han talade inte om folket på Irland, som successivt ersätts av maskiner i norr och av fårbeten i söder, ehuru också fåren avtar i detta olyckliga land, sanningen att säga dock inte i lika snabb takt som människorna. Han upprepade inte, vad representanterna för "de övre tiotusen"[2] just hade röjt i ett plötsligt anfall av skräck. När "garrotingpaniken"[3] nådde sin höjdpunkt tillsatte nämligen överhuset en undersökningskommission rörande deportation och straffarbete. Dess rapport finns intagen i den omfångsrika blåboken av 1863 och visar med officiella siffror och fakta, att de värsta förbrytarna, Englands och Skottlands galärslavar[4], slet mycket mindre ont och blev långt bättre födda än daglönarna inom jordbruket i England och Skottland. Men det var inte allt. När fabriksarbetarna i Lancashire och Cheshire blev kastade ut på gatan till följd av det amerikanska inbördeskriget, skickade samma överhus en läkare till dessa industridistrikt med uppdrag att undersöka vilken minsta mängd kol och kväve, intagen i billigaste och vanligaste form, som i genomsnitt räckte till att "hålla svältsjukdomar borta". Den utsände läkaren, Dr Smith, förvissade sig om att en veckoranson av 28.000 gran[5] kol och 1.330 gran kväve skulle hålla en genomsnittlig vuxen ... precis över svältsjukdomarnas nivå, och han fann vidare att detta kvantum ungefärligen motsvarade den knappa kost, som trycket av den yttersta nöd pressat ned bomullsarbetarna till.[1*] Men lägg så märke till följande! Samme lärde doktor fick senare ännu en gång i uppdrag av riksrådets medicinaltjänstemän att undersöka näringsförhållandena hos den fattigare delen av arbetarklassen. Resultatet av hans undersökning ingår i "Sjätte berättelsen över det allmänna hälsotillståndet", offentliggjord innevarande år på parlamentets befallning. Vad fann doktorn? Jo, att sidenvävare, sömmerskor, handskmakare, strumpstickare o.s.v., år ut och år in, i genomsnitt inte ens erhåller den nödranson, som [de arbetslösa] bomullsarbetarna får, inte ens den mängd av kol och kväve, som "nätt och jämnt räcker till att hålla svältsjukdomarna borta".

"Dessutom", - vi citerar den officiella berättelsen -, "visade det sig i fråga om de undersökta familjerna inom jordbruksbefolkningen, att mer än en femtedel får mindre än det beräknade minimibehovet av kolhaltig kost och att mer än en tredjedel får mindre än det beräknade minimibehovet av kvävehaltig kost och att den genomsnittliga kosten i de tre grevskapen Berkshire, Oxfordshire och Somersetshire inte nådde detta kväveminimum."

Man måste betänka", tillfogar den officiella berättelsen, "att folk endast mycket motvilligt fördrar brist på föda och att den stora torftigheten i dieten i regel blott inträder efter att ha föregåtts av umbäranden av allehanda slag ... Till och med renligheten blir dessförinnan dyrbar och mödosam, och även om man av självaktning ännu gör försök att upprätthålla den, så innebär varje sådant försök att man i fortsättningen i stegrad grad nödgas lida hungerns kval ... Detta är smärtsamma reflexioner, i synnerhet om man erinrar sig att den fattigdom det här är fråga om inte är lättjans förtjänta följd; det är i alla dessa fall fråga om fattigdomen hos arbetarbefolkningar. Ja, det arbete som inbringar denna usla livsmedelsranson, är faktiskt för det mesta förlängt över alla mått."

"Berättelsen" avslöjar det märkliga och säkert oväntade faktum, att "av de fyra delarna i det förenade konungariket" - England, Wales, Skottland och Irland - "är det jordbruksbefolkningen i England", den rikaste delen, "som är den ojämförligt sämst födda"; men till och med [de eländigt ställda] daglönarna inom jordbruket i Berkshire, Oxfordshire och Somersetshire livnär sig bättre än den stora massan av Londons yrkesskickliga fabriksarbetare.

Detta är officiella framställningar, som år 1864 offentliggjorts på parlamentets befallning i frihandelns tusenårsrike, samtidigt som [den brittiske] finansministern upplyser underhuset om att "genomsnittssituationen för den brittiske arbetaren har förbättrats i en utsträckning, som vi vet är utomordentlig och saknar motstycke i något lands eller epoks historia".

Bland dessa officiella lyckönskningar skorrar missljudet av den officiella hälsorapportens torra anmärkning:

"Ett lands allmänna hälsa beror på massans hälsotillstånd, och hur kan massorna vara friska, när de inte har en åtminstone dräglig utkomst ända ned till sina understa skikt?"

Bländad av nationalrikedomens framstegsstatistik [Progress of the Nation], som dansar framför ögonen på honom, utropar finansministern i vild extas:

"Från år 1842 till 1852 växte den beskattningsbara nationalinkomsten med 6 procent; under de åtta åren från 1853 till 1861, har den med utgångspunkt från 1853, vuxit med ytterligare cirka 20 procent. Detta faktum är häpnadsväckande intill det otroliga! ... Denna berusande tillväxt i rikedom och makt", tillägger herr Gladstone, "har uteslutande inskränkt sig till de besittande klasserna."

Den som vill veta under vilka betingelser i form av förstörd hälsa, fördärvad moral och andlig ruin, som denna "berusande tillväxt i rikedom och makt", som "uteslutande inskränkt sig till de besittande klasserna", har producerats och produceras av de arbetande klasserna, bör ta del av skildringen av arbetslokalerna för typografer, skräddare och sömmerskor i senaste "Berättelse över det allmänna hälsotillståndet"! Jämför så med "Berättelse från 1863 års kommission rörande barnarbetet", där det bl.a. fastslås, att "krukmakarna som klass, män och kvinnor, representerar en befolkning, som i fysiskt och psykiskt hänseende är degenererad"; "de sjukliga barnen blir i sin tur sjukliga föräldrar och en fortgående försämring av rasen är oundviklig", och "att befolkningens degeneration i Staffordshire skulle vara ännu långt större, om det inte vore för den ständiga nyrekryteringen från granndistrikten och ingiften med sundare raselement!"

Kasta en blick på den av herr Tremenheere redigerade blåboken över "Bagerigesällernas klagomål"! Och vem ryser inte inför den paradox, som framgår av fabriksinspektörernas rapporter och belyses av generalregistraturens tabeller [Registrar General], att samtidigt som livsmedelsransonerna nätt och jämnt höll dem över hungersjukdomens nivå, så förbättrades hälsotillståndet hos arbetarna i Lancashire till följd av att de tillfälligt avstängdes från bomullsfabriken på grund av bomullsbristen, medan dödligheten hos fabriksbarnen avtog, eftersom det nu äntligen stod deras mödrar fritt att räcka dem bröstet i stället för opiemixturen [Godrey's cordial].

Vänd åter på medaljen! De listor över inkomst- och förmögenhetsskatt som den 20 juli 1864 förelades underhuset visar att gruppen personer med en årlig inkomst av 50.000 pund sterling och över 50.000 pund sterling, från den 5 april 1862 till den 5 april 1863, hade fått ett tillskott med ett dussin plus en, genom att deras antal på detta enda år hade ökats från 67 till 80. Samma listor avslöjar det faktum att ungefär 3.000 personer delar på en årlig inkomst på ungefär 25.000.000 pund sterling, mer än den samlade inkomst, som massan av lantarbetare i England och Wales årligen får sig tillmätt!

Slå upp förmögenhetstaxeringen av år 1861, så skall ni finna att antalet manliga godsägare i England och Wales sjunkit från 16.934 år 1851 till 15.066 år 1861, så att koncentrationen av godsen alltså hade vuxit med cirka 11 procent på 10 år. Om koncentrationen av jorden på få händer fortsätter i jämn takt kommer markfrågan [the land question] att förenklas på ett egendomligt sätt, alldeles som under det romerska kejsarrikets tid, då Nero flinade åt upptäckten att halva provinsen Afrika tillhörde sex personer.

Vi har dröjt så länge vid dessa "intill det otroliga häpnadsväckande fakta", emedan England leder industrins och handelns Europa [och i själva verket representerar det på världsmarknaden]. För några få månader sedan lyckönskade en av Louis-Philippes landsförvisade söner offentligt den engelske lantarbetaren till hans fördelaktiga situation i förhållande till de mindre välmående kamraternas på andra sidan Kanalen. I själva verket återkommer alla de engelska fakta i alla industrialiserade och utvecklade länder på kontinenten, med ändrade lokalfärger och i något förminskad skala. Inom dem alla har sedan 1848 en oerhörd utveckling av industrin och en oanad utvidgning av utrikeshandeln ägt rum. Inom dem alla fick en minoritet av de arbetande klasserna, som i England, en stegringen av reallönen [d.v.s. den mängd livsmedel som kan inköpas för den kontanta lönen]; medan i de flesta fall stegringen av kontantlönen inte visat någon verklig tillväxt i fråga om komfort, lika litet som ett inhyseshjon på Londons fattighus eller barnhem hade fått det det ringaste bättre för att förvaltningens kostnad för hans viktigaste livsmedel år 1861 uppgick till 9 pund 15 sh. 8 d. i stället för 7 pund 7 sh. 4 d. år 1852. Överallt sjönk arbetarklassens vågskål allt djupare, åtminstone i samma takt som klasserna över den rusade i höjden på den samhälleliga vågen. I alla länder i Europa är det nu en sanning, som står klar för varje fördomsfri ande och förnekas endast av de egennyttigt kloka predikarna av ett paradis för narrar, att ingen utveckling av maskinerna, ingen kemisk upptäckt, ingen tillämpning av vetenskapen på produktionen, ingen förbättring av kommunikationsmedlen, inga nya kolonier, ingen utvandring, inget öppnande av nya marknader, ingen frihandel, inte ens alla dessa saker tillsammans kan avskaffa de arbetande massornas elände; tvärtom måste varje ytterligare utveckling av arbetets produktivkrafter, på basis av de nuvarande falska förhållandena, sträva till att fördjupa de sociala kontrasterna och tillspetsa de sociala motsättningarna. Under denna "berusande" epok av ekonomiskt framåtskridande upphöjdes svältdöden nästan till rangen av en institution i det brittiska imperiets huvudstad. I världsmarknadens annaler kännetecknas denna epok genom det snabbare återkommandet, den större omfattningen och de dödligare verkningarna av den samhällspest, som kallas industriell och kommersiell kris.

Sedan revolutionen 1848 misslyckats, krossades alla arbetarklassens partiorganisationer och partitidskrifter på kontinenten av maktens järnhand, de mest progressiva arbetarna flydde i förtvivlan till republiken på andra sidan Atlanten, och frigörelsens kortlivade dröm upplöstes inför en epok av feberaktig industrialisering, moralisk förtvining och politisk reaktion. Den kontinentala arbetarklassens nederlag, till vilket det brittiska kabinettets diplomatiska inblandning, då som nu i broderligt förbund med kabinettet i S:t Petersburg, i icke ringa grad bidrog, smittade snart av sig också på denna sida Kanalen. Medan den kontinentala arbetarrörelsens undergång slog ned modet på den brittiska arbetarklassen och bröt dess tro på sin egen sak, återställde den jordlordernas och penninglordernas redan något skakade självförtroende. Redan offentliggjorda eftergifter återtogs med avsiktlig oförskämdhet. Upptäckten av nya guldländer ledde till att en väldig ström av folk gav sig av och efterlämnade oersättliga luckor i det brittiska proletariatets led. Andra av dess tidigare mest verksamma medlemmar, som hade låtit besticka sig av högre sysselsättning och omedelbar löneförhöjning, "tog hänsyn till de rådande förhållandena". Alla försök att upprätthålla eller blåsa nytt liv i chartiströrelsen slog fullständigt slint; alla arbetarrörelsens pressorgan dog, det ena efter det andra, på grund av massornas apati, och den brittiska arbetarrörelsen hade faktiskt aldrig tidigare förefallit vara så till freds med ett tillstånd av politisk betydelselöshet. Hade det aldrig existerat någon gemenskap mellan den brittiska arbetarklassen och arbetarklassen på kontinenten, när det gällde handling, så existerade i varje fall nu en nederlagets gemenskap.

Och ändå saknade inte perioden från 1848 till 1864 sin ljusa sida. Här skall endast två stora tilldragelser nämnas.

Efter en trettioårig kamp, som förts med beundransvärd uthållighet, lyckades det den engelska arbetarklassen att genomdriva tiotimmarslagen[6] genom att utnyttja en tillfällig splittring mellan jord- och penninglorderna. De stora fysiska, moraliska och andliga fördelar som denna åtgärd medförde för fabriksarbetarna och som kan utläsas ur fabriksinspektörernas halvårsberättelser, erkänns nu från alla sidor. De flesta kontinentala regeringar var tvungna att anta den engelska fabrikslagen i mer eller mindre förändrad form, och i själva England utsträckes dess verkningsfält årligen av parlamentet. Men bortsett från den praktiska vikten hade detta arbetarreglemente en annan stor betydelse. Dr Ure, professor Senior och andra visa män av samma skrot och korn hade spått, och av hjärtans lust bevisat, att varje lagfäst inskränkning i arbetstiden skulle vara dödsringningen för den engelska industrin, som likt en vampyr inte kan leva utan att suga blod, även barnablod. I gamla tider var barnamordet en mystisk rit i Moloch-dyrkan, men då praktiserades det blott vid särskilt högtidliga tillfällen, kanske en gång om året, och dessutom hade Moloch ingen särskild förkärlek för de fattigas barn.

Kampen om den lagliga inskränkningen av arbetstiden rasade desto häftigare, ju mer den, bortsett från den förskrämda snikenheten, faktiskt kom att röra sig om den stora stridsfrågan, striden mellan det blinda herraväldet för lagen om tillgång och efterfrågan, som utgör medelklassens politiska ekonomi, och den kontroll av den samhälleliga produktionen genom social insikt och omsorg som bildar arbetarklassens politiska ekonomi. Tiotimmarslagen var därför inte bara en stor praktisk landvinning; den innebar också segern för en princip; det var första gången som medelklassens politiska ekonomi lidit ett öppet nederlag mot arbetarklassens politiska ekonomi.

Men arbetets politiska ekonomi skulle vinna en ännu större seger över ägandets politiska ekonomi.

Vi talar om den kooperativa rörelsen, i synnerhet de kooperativa fabrikerna, som uppfördes utan något som helst bistånd, av några få djärva "händer"[7]. Värdet av dessa stora experiment kan icke överskattas. De bevisar i handling i stället för med argument, att produktionen kan ske i stor skala och i överensstämmelse med den moderna vetenskapens framsteg utan förekomsten av en klass av arbetsgivare [masters], som anställer en klass av "händer"; att arbetsmedlen för att bära frukt inte behöver monopoliseras som medel till herravälde över och utsugning av arbetaren själv; och att lönarbetet, liksom slavarbetet och livegenskapen, blott är en övergående och underordnad samhällsform, som är förutbestämd att försvinna inför det associerade arbetet, som utför sitt knog [plying its toil] med villig hand, klart huvud och glatt hjärta. I England sådde Robert Owen fröna till det kooperativa systemet; de arbetarexperiment, som prövades på kontinenten, var i själva verket den närmaste praktiska följden av de teorier, som inte uppfunnits, men högt proklamerats, år 1848.

Samtidigt visade erfarenheterna under perioden från 1848 till 1864 otvivelaktigt, [något som de mest insiktsfulla ledarna för arbetarklassen under åren 1851 och 1852 redan hade gjort gällande gentemot den kooperativa rörelsen i England], att hur utmärkt i princip och nyttigt i praktiken det kooperativa arbetet än var, när det inskränktes till den trånga kretsen av tillfälliga försök av enstaka arbetare, så kommer det aldrig vara i stånd att hejda monopolets tillväxt i geometrisk skala, att befria massorna, ja, att ens märkbart lindra tyngden av deras elände. Detta är kanske just anledningen till att förtroendeingivande adelsmän, borgerligt-filantropiska pratmakare och ett par torra politiska ekonomer nu koketterar med samma kooperativa system, som de tidigare försökt att kväva i sin linda och som de förhånat som en utopi av drömmare, eller stigmatiserat som ett socialistiskt kätteri. För att befria de arbetande massorna, behöver det kooperativa systemet utvecklas i nationell skala, och befrämjas med nationella medel. Men jord- och kapitalherrarna kommer alltid att använda sina politiska privilegier till att försvara och föreviga sitt ekonomiska monopol. I stället för att främja arbetets frigörelse kommer de att fortsätta att lägga alla möjliga hinder i vägen för den. Tänk på det försmädliga leende, med vilken lord Palmerston vid den senaste parlamentssessionen avfärdade försvararna av de irländska arrendatorernas rättigheter: "Underhuset " - ropade han - "är ett godsägarnas hus!"

Att erövra politisk makt har därför blivit arbetarklassens stora plikt. Den tycks ha begripit detta, ty i England, Frankrike, Tyskland och Italien ser man ett samtidigt återupplivande av arbetarpartiet och det görs samtidiga försök att reorganisera det politiskt.

Det äger en förutsättning för framgång, numerären; men den numerära övervikten gör sig gällande först, när de förenas i en kombination och när kunskapen leder dem. Det förgångnas erfarenhet har visat, hur förbiseendet av det brödraband som borde ena alla arbetare i skilda länder, och sporra dem att stå fasta vid varandras sida i alla strider för frigörelse, ständigt har tuktats genom den allmänna besvikelsen över deras splittrade försök. Denna tanke föranledde arbetare från skilda länder, som den 28 september 1864 hade samlats till ett offentligt möte [meeting] i S:t Martin's Hall i London, till att instifta Internationella Arbetarassociationen.

En annan övertygelse besjälade detta möte.

Om arbetarklassens frigörelse kräver dess broderliga samverkan [nationer emellan], hur skall man då nå detta stora mål med en utrikespolitik, som fullföljer brottsliga planer, driver sitt spel med nationella fördomar och spiller folkets blod och rikedomar på rövarkrig? Det var inte de härskande klassernas klokhet, utan den engelska arbetarklassens heroiska motstånd mot deras brottsliga dårskap, som bevarade Västeuropa från att störta ut i ett skändligt korståg för förevigandet och propagerandet av slaveriet på andra sidan Atlanten. Det skamlösa bifall, den hycklade sympati eller idiotiska likgiltighet varmed Europas överklasser åsett hur Kaukasus - denna naturliga fästning - föll byte för, och hur det hjältemodiga Polen blev lönnmördat av, Ryssland: de oerhörda övergrepp som man utan motstånd tillåtit denna barbariska makt, vars huvud finns i S:t Petersburg och vars händer finns i varje kabinett i Europa, [allt detta] har lärt arbetarklassen plikten att själv behärska den internationella politikens hemligheter; att övervaka sina respektive regeringars diplomatiska åtgärder; att motarbeta dem med alla medel, när så är nödvändigt; eller att, om de inte kan förekomma dem, samtidigt fördöma dem och som högsta lag för nationernas mellanhavanden hävda de enkla lagar för moral och rätt, som borde reglera privatpersoners förhållande till varandra.

Kampen för en sådan utrikespolitik ingår i den allmänna kampen för arbetarklassens frigörelse.

 

Proletärer i alla länder, förena er!

 

 

 


Anmärkningar:

[1] Marx hade säkert rätt. Reallönerna låg 1862 inte högre än de hade gjort 1850. Se H. Wood, "Real wages and the standard of comfort since 1850", tryckt i E. M. Carus-Wilson, "Essays in Economic History", III (London 1962), s. 132-143.

 

[2] D.v.s. de rikaste i samhället; "högdjuren".

 

[3] "Garroting" - benämningen på de rån med hjälp av snabb strypning bakifrån, som särskilt 1862/63 florerade i England.

 

[4] "penal serfs" - här i betydelsen: de som tog sitt straff genom (slav-)arbete.

 

[5] Gran - gammal medicinalvikt = 0,06 gram.

 

[6] Tiotimmarslagen gällde minderåriga och kvinnliga arbetare. Antogs av engelska parlamentet den 8/6 1847.

 

[7] "hands" - händer, tjänar här som metafor för arbetare.

 


Noter:

[1*] Vi behöver väl knappast påpeka för läsaren att, kol och kväve, bortsett från vattnets element och vissa oorganiska ämnen, utgör råmaterialet i människans föda. För att livnära den mänskliga organismen, måste emellertid dessa enkla kemiska beståndsdelar tillföras kroppen i form av vegetabiliska eller animaliska substanser. Potatis t.ex., innehåller i huvudsak kol, medan vetebröd innehåller kol- och kvävehaltiga substanser i lämpliga proportioner. - K.M.

 

 

AFRIKAANS

Karl Marx och Friedrich Engels
Svenska