1899

Vladimir I. Lenin







Vårt Program

skrivna under andra halvan av 1899






Inledande kommentar:
Lenin skrev "vårt program" i sin förvisning i Sibiren 1899, en förvisning som han själv ansåg inte vara ett straff, utan mer en semester, där han kom i kontakt med Sibiens fattiga bönder, en viktig tid för Lenin. Artikeln var avsedd att publiceras i de ryska socialdemokraternas officiella organ "Rabotjaja Gazeta" [Arbetarnas tidning], den tryckes dock aldrig.





Den internationella socialdemokratin genomgår för närvarande en period av bristande ideologisk stabilitet. Hittills har Marx och Engels läror gällt som den revolutionära teorins fasta grundvalar, men nu gör sig överallt röster hörda som säger att dessa läror är otillräckliga och föråldrade. Den som kallar sig socialdemokrat och som vill träda fram inför offentligheten med ett socialdemokratiskt organ, måste noga bestämma sin hållning till denna fråga, som långt ifrån berör enbart de tyska socialdemokraterna.

Vi står helt och fullt på den marxistiska teorins grund. Först den har förvandlat socialismen från utopi till vetenskap, har givit denna vetenskap en fast grund och angivit den väg, som måste beträdas för att man skall kunna vidareutveckla denna vetenskap och utarbeta den i alla enskildheter. Den har blottat den moderna kapitalismens väsen genom att den har klargjort, hur förslavandet av millioner egendomslösa genom en handfull kapitalister, som äger marken, fabrikerna, gruvanläggningarna osv., maskeras. Den har visat, att hela utvecklingen av den moderna kapitalismen tenderar till att småföretagen trängs undan av storföretagen och skapar betingelser som gör en socialistisk samhällsordning möjlig och nödvändig. Den har lärt oss att under inrotade sedvänjors, politiska intrigers och tillkrånglade lagars täckmantel se slugt uttänkta läror för klasskampen, kampen mellan de besittande klasserna av alla slag och massan av de egendomslösa, proletariatet, som står i spetsen för alla egendomslösa. Den har klargjort det revolutionära socialistiska partiets verkliga uppgift, nämligen inte att fundera ut planer för samhällets omgestaltande, inte att hålla predikningar för kapitalisterna och deras lakejer om ett förbättrande av arbetarnas läge, inte att anstifta sammansvärjningar, utan att organisera proletariatets klasskamp och att leda denna kamp, vars slutmål är erövringen au den politiska makten genom proletariatet och organiserandet au det socialistiska samhället.

Och nu frågar vi, vad nytt dessa stortaliga "förnyare" av teorin, som grupperar sig kring den tyske socialisten Bemstein och för närvarande gör ett sådant väsen av sig, tillfört denna teori? Absolut ingenting! Inte ett steg framåt har de fört den vetenskap, till vars vidareutveckling Marx' och Engels testamente har förpliktat oss. De har inte lärt proletariatet några nya kampmetoder. De har uteslutande gått bakåt, har övertagit brottstycken av antikverade teorier och predikar ingen kampens teori för proletariatet utan en eftergivenhetens, eftergivenhet mot prole-toriatets argaste fiender, regeringarna och de borgerliga partierna, som inte tröttnar på att finna på nya medel att hetsa mot socialisterna. Plechanov, en av den ryska socialdemokratins grundare och ledare, hade fullkomligt rätt, när han utövade en skoningslös kritik av Bemsteins nyaste "kritik", vars åsikter nu också har avvisats av de tyska arbetarnas representanter (på partidagen i Hannover).
Vi vet att det kommer att regna ned massor av beskyllningar mot oss för dessa ord. Man kommer att skrika, att vi vill förvandla det socialistiska partiet till en orden av "rättroende", som förföljer "kättarna" för avvikelser från "dogmerna" och för varje självständig åsikt osv. Vi känner till alla de där effektfulla fraserna, som är så på modet. Det är bara det att de inte innehåller så mycket som ett uns sanning och ett uns förnuft. Det kan inte finnas något starkt socialistiskt parti, om det inte finns en revolutionär teori, som förenar alla socialister och ur vilken de kan hämta alla sina övertygelser och som de kan tillämpa på sina kampmetoder och sin verksamhet. Om man försvarar en sådan teori, om vars riktighet man är helt övertygad, mot ogrundade angrepp och försök till försämring, så innebär detta ingalunda att man är en fiende till varje form av kritik. Vi betraktar ingalunda Marx* teori som någonting en gång för alla avslutat och oantastligt. Vi är tvärtom övertygade om att den bara har lagt grunden till den vetenskap, som socialisterna måste vidareutveckla i alla riktningar, om de inte skall bli efter. Vi är av den åsikten att det är särskilt nödvändigt för de ryska socialisterna att självständigt vidareutveckla Marx teori, ty denna teori ger uteslutande de allmänna ledande satser, som i enskildheter måste tillämpas på ett annat sätt i England än i Frankrike, i Frankrike än i Tyskland, i Tyskland än i Ryssland. Därför kommer vi gärna att ta in artiklar i teoretiska frågor i vår tidning och uppmanar alla kamrater att öppet diskutera de omstridda punkterna.

Vilka är nu huvudfrågorna, när det gäller att tillämpa det för alla socialdemokrater gemensamma programmet på Ryssland? Vi har redan sagt att det väsentliga i detta program består i att organisera och leda proletariatets klasskamp, vars slutmål är erövringen av den politiska makten genom proletariatet och upprättandet av det socialistiska samhället. Proletariatets klasskamp består av den ekonomiska kampen (kamp mot enskilda kapitalister eller mot enskilda kapitalistgrupper för att förbättra arbetarnas läge) och den politiska kampen (kamp mot regeringen för att utvidga folkets rättigheter, dvs. för demokratin, liksom för utvidgandet av proletariatets politiska makt). Många ryska socialdemokrater (till dem hör uppenbarligen de som leder tidningen "Rabotjaja Mysl") håller den ekonomiska kampen för att vara ojämförligt viktigare, medan de tydligen skjuter upp den politiska kampen till en mer eller mindre avlägsen framtid. En sådan åsikt är fullkomligt falsk. Alla socialdemokrater är överens om att det är nödvändigt att organisera arbetarklassens ekonomiska kamp, att det är nödvändigt att på detta område driva agitation bland arbetarna, dvs. att hjälpa arbetarna att i sin dagliga kamp mot företagarna hålla ögonen på varje form och varje fall av förtryck och på så sätt klargöra för dem nödvändigheten av sammanhållning. Men att för den ekonomiska kampen glömma den politiska vore att uppge den internationella socialdemokratins ledande grundsats, vore att glömma vad hela arbetarrörelsens historia lär oss. Bourgeoisiens svurna partigängare och den i deras tjänst stående regeringen har många gånger försökt att organisera rent ekonomiska arbetarföreningar och att på så vis avleda arbetarna från "politiken", från socialismen. Det är mycket möjligt att också den ryska regeringen är i stånd att sätta något liknande i verket, ty den har alltid försökt att kasta till folket fattiga allmosor eller rättare sagt skenallmosor, för att avleda det från tanken på sin rättslöshet och sitt betryck. Ingen ekonomisk kamp

kan medföra en varaktig förbättring för arbetarna i deras läge, ja, den kan inte ens föras i stor »kala, om inte arbetarna får rätt att fritt hålla möten och grunda föreningar, utge egna tidningar och skicka sina egna ombud till folkrepresentationerna, som arbetarna i Tyskland och alla andra europeiska länder gör (med undantag av Turkiet och Ryssland). Men för att uppnå dessa rättigheter måste man föra en politisk kamp. l Ryssland är inte bara arbetarna utan alla medborgare överhuvud berövade de politiska rättigheterna. Ryssland är en autokratisk, en absolut monarki. Tsaren ensam utfärdar lagar, tillsätter tjänstemän och övervakar dem. Därigenom ser det ut som om i Ryssland tsaren och tsarregeringen skulle vara oberoende av alla klasser och i lika mån sörja för alla. Men i verkligheten tas alla tjänstemän uteslutande ur de besuttnas klass, och alla står under storkapitalisternas inflytande, i vilkas händer ministrarna är som vax och vilka uppnår allt vad de vill. På den ryska arbetarklassen vilar ett dubbelt ok. Den utplundras av kapitalister och godsägare, och för att den inte skall kunna bekämpa dessa, fjättrar polisen den till händer och fötter, sätter munkorg på den och förföljer varje försök att försvara folkets rättigheter. Varje strejk mot en kapitalist leder till att militär och polis släpps lösa mot arbetarna. Varje ekonomisk kamp förvandlas ofrånkomligt till en politisk, och socialdemokratin måste oskiljaktigt förena båda till proletariatets enhetliga klasskamp. Det första och viktigaste målet för denna kamp måste vara erövrandet av politiska rättigheter, erövrandet av den politiska friheten. När Petersburgs arbetare med ringa stöd av socialisterna, ensamma var i stånd att med kort frist av regeringen tillkämpa sig utfärdandet av lagen om förkortning av arbetsdagen, så kommer den samlade ryska arbetarklassen, ledd av "Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti" som en enhet, att genom uthållig kamp kunna tillkämpa sig vida viktigare medgivanden.

Den ryska arbetarklassen är i stånd att också ensam föra sin ekonomiska och politiska kamp, även om den inte skulle få stöd av någon annan klass. I den politiska kampen står arbetarna dock icke ensamma. Folkets totala rättslöshet och tjänstemännens brutala och godtyckliga polisvälde upprör också alla någorlunda hederliga, bildade människor, som inte kan finna sig i förföljelsen av varje uttryck för det fria ordet och den fria tanken, upprör de förföljda polackerna, finnarna, judarna, de ryska sekteristerna, upprör de små köpmännen, hantverkarna och bönderna, som ingenstädes kan finna skydd mot tjänstemännen och polisens övergrepp. Alla dessa befolkningsgrupper är var för sig ur stånd att föra en uthållig politisk kamp, men om arbetarklassen rullar ut baneret för denna kamp, så kommer den att från alla håll mötas av hjälpande händer. Den ryska socialdemokratin kommer att sätta sig i spetsen för alla förkämpar för folkets rättigheter, för alla förkämpar för demokratin och kommer sedan att bli omöjlig att besegra!

Detta är våra grundläggande åsikter, som vi systematiskt och allsidigt kommer att utveckla i vår tidning. Vi är övertygade om att vi därigenom kommer att gå den väg, som har angivits av "Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti" i det av detta parti utgivna "Manifestet".