1918

Vladimir I. Lenin








Den Proletära revolutionen

och

Regenten Kautsky

oktober—november 1918.

V. I. Lenin. Skrifter, fjärde ryska uppl., b. 28. sid. 207—302.



Förord

Kautskys för kort tid sedan i Wien utkomna broschyr "Proletariatets diktatur" (Wien 1918, Ignaz Brand, 63 sid.) utgör ett högst åskådligt exempel på Andra Internationalens fullständiga och mycket skändliga bankrutt. som alla ärliga socialister i alla länder sedan länge talar om. Frågan om den proletära revolutionen ställes nu praktiskt på dagordningen i en hel rad stater. Det är därför nödvändigt att analysera Kautskys renegatsofismer och hans fullständiga förnekande av marxismen.

Men först måste betonas, att skrivaren av dessa rader alltsedan krigets början upprepade gånger varit tvungen att påvisa Kautskys brytning med marxismen. Denna behandlades i en rad artiklar under åren 1914—1916 i de i utlandet utkommande Sotsial-Demokrat och Kommunist. Dessa artiklar har samlats i en bok, som utgivits av petrogradsovjeten: G. Zinovjev och N. Lenin, "Mot strömmen", Petrograd 1918 (550 sid.). I en broschyr, som utgavs i Geneve 1915 och samma år översattes till tyska och franska, skrev jag om "kautskyismen":

"Kautsky, Andra Internationalens största auktoritet, utgör ett i högsta grad typiskt och klart exempel på, hur erkännandet i ord av marxismen ledde till att den i handling förvandlades till 'struvism* eller 'brentanism'" (d. v. s. till en liberal-borgerlig lära, som erkänner proletariatets icke-revolutionära "klass"-kamp, vilket den ryske skriftställaren Struve och den tyske ekonomisten Brentano särskilt skarpt uttryckt). "Vi ser detta också av Plechanovs exempel. Medelst uppenbara sofismer skär man ur marxismen bort dess levande revolutionära själ, man erkänner allt i marxismen, utom de revolutionära kampmedlen, utom propagerandet och förberedandet av dem samt massornas fostran just i denna riktning. Kautsky 'försonar'- idélöst socialchauvinismens grundtanke, erkännandet av fosterlandsförsvaret i detta krig, med en diplomatisk, skenbar eftergift åt vänstern genom att avstå från att delta i omröstningen om krediterna, genom att i ord tillkännage sin oppositionella inställning o. s. v. Kautsky, som år 1909 skrev en hel bok om revolutionsepokens annalkande och om sambandet mellan krig och revolution, Kautsky, som år 1912 undertecknade Basel-manifestet om det revolutionära utnyttjandet av det kommande kriget, rättfärdigar och skönmålar nu med alla medel socialchauvinismen och ansluter sig liksom Plechanov till bourgeoisien för att förlöjliga varje tanke på revolution och varje steg till direkt revolutionär kamp.

Arbetarklassen kan inte förverkliga sitt världsrevolutionära mål utan att på det mest skoningslösa sätt bekämpa detta förräderi, denna karaktärslöshet, denna lakejaktighet gentemot opportunismen och denna exempellösa teoretiska banalisering av marxismen. kautskyismen är ingen tillfällighet utan en social produkt av motsättningarna inom Andra Internationalens, av att man i ord betygar marxismen sin trohet men i handling underkastar sig opportunismen." (G. Zinovjev och N. Lenin. "Socialismen och kriget", Geneve 1915, sid. 13—14.)

Vidare. I den år 1916 skrivna boken "Imperialismen såsom kapitalismens senaste etapp"6 (utgiven i Petrograd 1917) har jag utförligt undersökt den teoretiska falskheten i Kautskys alla utläggningar om imperialismen, Jag anförde Kautskys definition av imperialismen:
"Imperialismen är en produkt av den högt utvecklade industrikapitalismen. Den består i varje industriell kapitalistisk nations strävan efter att underkuva och med sig förena ett allt större agraromrade (kurs. av Kautsky), utan hänsyn till, av vilka nationer det bebos." Jag påvisade, att denna definition är fullständigt oriktig och att den är "ägnad" att skyla över imperialismens djupaste motsägelser samt att leda till försoning "med opportunismen. Jag anförde min definition av imperialismen:

"Imperialismen är kapitalismen på det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats."

Jag påvisade, att Kautskys kritik av imperialismen är t. o. m. underlägsen den borgerliga, kälkborgerliga kritiken av den.

Slutligen skrev jag i augusti och september 1917, d. v. s. före den proletära revolutionen i Ryssland (den 25 oktober — 7 november 1917) broschyren "Staten och revolutionen. Marxismens lära om staten och proletariatets uppgifter i revolutionen", som utkom i Petrograd i början av 1918. Och här, i kapitel VI om "Hur opportunisterna förflackat marxismen", ägnade jag Kautsky särskild uppmärksamhet och bevisade, att han fullständigt förvrängt Marx' lära, förfalskat den på opportunistiskt sätt och "i handling förnekat revolutionen, ehuru han erkänt den i ord".

Det grundläggande teoretiska felet i Kautskys broschyr om proletariatets diktatur består i verkligheten just i de opportunistiska förvrängningar av Marx* lära om staten, som grundligt avslöjas i min broschyr Staten och revolutionen.

Dessa inledande anmärkningar har varit nödvändiga, ty de bevisar att jag öppet anklagade Kautsky för att vara renegat långt innan Bolsjevikerna övertog statsmakten och därigenom ådrog sig Kautskys förkastelsedom.



Hur Kautsky förvandlat Marx till en Dussinliberal



Den huvudfråga, som Kautsky berör i sin broschyr, är frågan om den proletära revolutionens grundläggande innehåll, nämligen proletariatets diktatur. Det är en fråga, som har den största betydelse för alla länder, särskilt tar de avancerade, särskilt för de krigförande länderna och särskilt för närvarande. Man kan utan överdrift säga, att detta är hela den proletära klasskampens viktigaste fråga. Vi måste därför behandla den med uppmärksamhet.

Kautsky ställer frågan så, att "motsatsen mellan de båda socialistiska riktningarna" (d. v. s. Bolsjevikerna och icke-bolsjevikerna) är "motsatsen mellan två i grunden olika metoder: den demokratiska och den diktatoriska" (sid. 3).

Vi anmärker i förbigående, att när Kautsky kallar icke-bolsjevikerna i Ryssland, d. v. s. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, för socialister, så rättar han sig efter deras benämning, d. v. s. efter ett ord, men inte efter den verkliga ställning, som de intar i proletariatets kamp mot bourgeoisien. En praktfull uppfattning och tillämpning av marxismen! Men härom skall vi tala närmare längre fram.

Nu måste vi ta det viktigaste: Kautskys stora upptäckt om "den grundläggande motsatsen" mellan "den demokratiska och den diktatoriska metoden". Detta är frågans kärnpunkt. Här ligger kärnan i Kautskys broschyr. Och detta är en så oerhörd teoretisk förvirring, ett så fullständigt förnekande av marxismen, att man måste medge, att Kautsky betydligt överträffat Bernstein.

Frågan om proletariatets diktatur är frågan om den proletära statens förhållande till den borgerliga staten. den proletära demokratins till den borgerliga demokratin. Det skulle tyckas, att detta är klart som dagen. Men i likhet med en läroverkslärare, som förenats genom att ständigt repetera historieböckerna, vänder Kautsky hårdnackat ryggen åt det 20:e århundradet och ansiktet mot det 18:e, tuggar och idisslar för hundrade gången och på ett otroligt långtråkigt sätt i en hel rad avsnitt de gamla utslitna fraserna om den borgerliga demokratins förhållande till absolutismen och medeltiden!

Alldeles som om han i sömnen idisslade häckelse!
Men detta betyder ju, att han inte alls begriper vad frågan rör sig om. Kautskys ansträngningar att framställa saken så, som om det funnes folk, vilka predikade "förakt för demokratin" (sid. 11) o. s. v., kan dock bara väcka löje. Med sådana bagateller är Kautsky tvungen att beslöja och förvirra frågan, ty han ställer den på liberalt sätt, som en fråga om demokratin i allmänhet och inte om den borgerliga demokratin, han undviker t. o. m. detta noggranna, klassbegrepp och försöker tala om en "försocialistisk" demokrati. Nära en tredjedel av broschyren, 20 sidor av 63, har vår pratmakare fyllt med svammel, som är mycket angenämt för bourgeoisien, ty det är liktydigt med att skönmåla den borgerliga demokratin och skymma undan frågan om den proletära revolutionen.

Men titeln på Kautskys broschyr är inte dess mindre "Proletariatets diktatur". Att det är just häri. som kärnan i Marx* lära ligger, är allmänt känt. Och Kautsky måste efter allt sitt vilseledande svammel anföra Marx* ord om proletariatets diktatur.

Hur "marxisten" Kautsky gjort detta, är redan en direkt komedi! Hör bara:
"Denna åsikt" (vilken Kautsky uttyder såsom förakt för demokratin) "stödjer sig på ett ord av Karl Marx" — så heter det bokstavligen på sid. 20. Och på sid. 60 upprepar han detsamma t. o. m. i den formen, att "man" (Bolsjevikerna) "i rätt tid erinrade sig det lilla ordet" (bokstavligen så!! des Wörtchens) "om proletariatets diktatur, som Marx en gång år 1875 använt i ett brev."

Detta Marx' "lilla ord" lyder:

"Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger den period, då det ena revolutionärt omvandlas i det andra. Därtill svarar också en politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara någonting annat än proletariatets revolutionära diktatur."

För det första: att kalla detta berömda yttrande av Marx, vilket utgör en sammanfattning av hela hans revolutionära lära, för "ett ord" eller t. o. m. "ett litet ord", det betyder att göra narr av marxismen, att fullständigt förneka den. Man bör inte glömma, att Kautsky kan Marx nästan utantill, att Kautsky, att döma av alla hans skriverier, i skrivbordet eller i huvudet har en hel rad kartoteklådor, där allt vad Marx skrivit ordnats på det noggrannaste och bekvämaste sätt för att citeras. Kautsky kan inte vara okunnig om att både Marx och Engels i såväl brev som tryckta skrifter många gånger talat om proletariatets diktatur, både före och särskilt efter Kommunen. Kautsky kan inte vara okunnig om att formeln "proletariatets diktatur" bara utgör en mera historiskt konkret och vetenskapligt noggrann utläggning av proletariatets uppgift att "krossa" det borgerliga statsmaskineriet, varom både Marx och Engels på grundval av erfarenheterna av 1848 års och ännu mer av 1871 års revolutioner talat från 1852 till 1891, d. v. s. under loppet av fyrtio år.

Hur skall man förklara en sådan oerhörd förvrängning av marxismen, som marxismens talmudist Kautsky gör sig skyldig till? Ifall man talar om de filosofiska grunderna till denna företeelse, så går saken ut på att dialektiken utbytts mot eklekticism och sofistik. Kautsky är en stor mästare i sådana konstgrepp. Ifall man talar praktiskt-politiskt, så går saken ut på lakejtjänst åt opportunisterna, d. v. s. i sista hand åt bourgeoisien. Efter krigets början har Kautsky gjort allt snabbare framsteg och har nu uppnått virtuositet i konsten att vara marxist i ord och bourgeoisiens lakej i handling.

Ännu mera övertygad härom blir man, när man ser, hur storartat Kautsky "tolkat" Marx' "lilla ord" om proletariatets diktatur. Hör bara:
"Marx har tyvärr underlåtit att närmare visa, hur han föreställer sig denna diktatur ..." (En alltigenom lögnaktig renegatfras, ty Marx och Engels liar ju just gett en rad mycket utförliga anvisningar, vilka marxismens talmudist Kautsky avsiktligt förbigår.) "... Bokstavligt taget betyder ordet diktatur demokratins upphävande. Men bokstavligt taget betyder detta ord självfallet också envälde av en enskild person, som inte är bunden av några som helst lagar. Ett envälde, som skiljer sig från en despoti därigenom, att det inte år tänkt som en ständig statsinrättning utan som en övergående nödfallsåtgärd.

Uttrycket 'proletariatets diktatur', alltså inte en enskilds utan en klass' diktatur, utesluter redan att Marx härvid tänkt sig en diktatur i uttryckets bokstavliga mening.

Han talade här inte om en regeringsform, utan om ett tillstånd, som nödvändigtvis måste inträda överallt, där proletariatet erövrat den politiska makten. Att Marx här inte åsyftade en regeringsform. bevisas redan därav, att enligt hans mening övergången i England och Amerika skulle kunna försiggå fredligt, alltså på demokratisk väg" (sid. 20).
Vi har med avsikt anfört hela detta uttalande för att läsaren klart skall kunna se, vilka metoder "teoretikern" Kautsky opererar med.

Kautsky önskade behandla frågan på ett sådant sätt, att man börjar med definitionen av ordet diktatur.

Utmärkt. Det står var och en fritt att behandla en fråga hur han vill. Man måste bara skilja mellan ett allvarligt och ärligt sätt att behandla frågan och ett oärligt. Den som utifrån nämnda utgångspunkt skulle vilja behandla frågan på ett allvarligt sätt måste ge sin definition av "ordet". Då vore frågan ställd klart och direkt. Men Kautsky gör inte detta. "Bokstavligt taget", skriver han, "betyder ordet diktatur demokratins upphävande."

För det första är detta ingen definition. Om Kautsky ville undvika att ge en definition av begreppet diktatur, varför då välja detta sätt att behandla frågan?

För det andra är detta uppenbart oriktigt. För en liberal är det naturligt att tala om "demokrati" i allmänhet. En marxist glömmer aldrig att framställa frågan: "För vilken klass?" Var och en vet t. ex. — och "historikern" Kautsky vet det också — att uppror eller t. o. m. starka jäsningar bland slavarna i forntiden genast avslöjade den antika statens väsen som slavägarnas diktatur. Upphävde denna diktatur demokratin bland slavägarna, för slavägarna? Alla vet, att så inte var fallet.

"Marxisten" Kautsky har sagt en oerhörd dumhet och en osanning ty han har "glömt" klasskampen ...

För att förvandla Kautskys liberala och lögnaktiga påstående till ett marxistiskt och riktigt uttalande, så måste man säga: Diktaturen betyder inte ovillkorligen att demokratin upphäves för den klass, som utövar denna diktatur över andra klasser, men den betyder ovillkorligen, att demokratin upphäves (eller väsentligen inskränkas, vilket också är en form av upphävande) för den klass, över vilken eller mot vilken diktaturen utövas.

Men hur sant detta påstående än är, så ger det likväl ingen definition av diktaturen.

Låt oss undersöka följande mening hos Kautsky:

"...Men bokstavligt taget betyder detta ord självfallet också envälde av en enskild person, som inte år bunden av några som helst lagar ..."

Likt en blind hundvalp, som tillfälligtvis sticker nosen än hit och än dit, stötte Kautsky här av en slump på en riktig tanke (nämligen att diktaturen är en makt, som inte är bunden av några som helst lagar), men han gav likväl inte någon definition av diktaturen och uttalade dessutom en uppenbar historisk osanning när han påstod, att diktaturen betyder en persons herravälde. Det är också grammatikaliskt oriktigt, ty diktatur kan utövas av såväl en klick personer, som även av en oligarki, av en klass o. s. v.

Kautsky påvisar vidare skillnaden mellan diktatur och despoti, men fastän hans påstående är uppenbart oriktigt, skall vi inte uppehålla oss därvid, emedan det inte har någonting att göra med den fråga som intresserar oss. Kautskys benägenhet att vända sig från det 20:e århundradet till det 18:e och från det 18:e till den antika forntiden, är känd och vi hoppas att det tyska proletariatet, när det erövrat diktaturen, kommer att taga hänsyn till denna Kautskys benägenhet och göra honom till, låt oss säga, läroverkslärare i forntidens historia. Att slingra sig ifrån definitionen av proletariatets diktatur med resonemang om despotismen är antingen en kolossal dumhet eller ett ytterst otympligt bedrägeri.

Resultatet blir, att Kautsky, som ville tala om diktaturen, sagt många medvetna osanningar men inte givit någon som helst definition! Han kunde i stället för att förlita sig på sina förståndsgåvor, tagit sitt minne till hjälp och plockat ut ur sina "kartoteklådor" alla de fall, där Marx talar om diktaturen. Då hade han sannolikt fått följande eller en därmed väsentligen överensstämmande definition:
Diktaturen är en makt, som stödjer sig direkt på våld och inte är bunden av några som helst lagar.

Proletariatets revolutionära diktatur är en makt, som erövrats och understödjes genom proletariatets våld mot bourgeoisien, en makt, som inte är bunden av några som helst lagar.

Och denna enkla sanning, klar som dagen för varje medveten arbetare (representant för massan och inte för överskiktet av det av kapitalisterna köpta kälkborgerliga pack, som socialimperialisterna i alla länder utgör), denna sanning, självklar för varje representant för de exploaterade, vilka kämpar för sin befrielse, denna för varje marxist obestridliga sanning måste man "i strid tillkämpa sig" av den spränglärde herr Kautsky! Var ligger förklaringen härtill? I den lakejanda, som genomsyrat Andra internationalens ledare, vilka sjunkit ned till föraktliga sykofanter i bourgeoisiens tjänst.

Först och främst blandar Kautsky bort korten, när han uttalar den uppenbara absurditeten, att ordet diktatur bokstavligt taget betyder en enskild diktators herravälde, och sedan påstår han — på grund av denna förfalskning! — att Marx* ord om klassens diktatur "alltså" inte skall förstås i bokstavlig mening (utan så, att diktaturen inte betyder revolutionärt våld, utan "fredligt" erövrande av majoriteten under den borgerliga — märk väl! — "demokratin").

Man måste skilja mellan "tillstånd" och "regeringsform", ser ni. En förvånansvärt djupsinnig skillnad, precis på samma sätt, som om vi skulle skilja mellan dumhets-"tillståndet" hos en person, som resonerar oklokt, och "formen" för hans dumheter.

Det är nödvändigt för Kautsky att utlägga diktaturen som ett "tillstånd av herravälde" (detta uttryck använder han bokstavligen redan på den följande sidan 21), ty då försvinner det revolutionära våldet och den våldsamma revolutionen. "Tillståndet av herravälde" är ett tillstånd, vari vilken majoritet som helst kan befinna sig under ... "demokratin"! Med hjälp av ett sådant taskspelarkonststycke försvinner lyckligt och väl revolutionen!

Men bedrägeriet är alltför grovt, och det räddar inte Kautsky. Att diktaturen förutsätter och innebär ett för renegaterna obehagligt "tillstånd" av revolutionärt våld, utövat av den ena klassen mot den andra — denna sanning kan inte döljas. Det absurda i att skilja mellan "tillstånd" och "regeringsform" ligger i öppen dag. Att i detta fall tala om en regeringsform är en trefaldig dumhet, ty vartenda barn vet, att monarki och republik är olika regeringsformer. Man måste bevisa för herr Kautsky, att båda dessa regeringsformer, liksom alla övergående "regeringsformer" under kapitalismen, i själva verket endast är varianter av den borgerliga staten, d. v. s. av bourgeoisins diktatur.

Att tala om regeringsformer är slutligen inte bara en dum, utan också en klumpig förfalskning av Marx, som här solklart talar om statens form eller typ och inte om regeringsformen.

Den proletära revolutionen är omöjlig utan att det borgerliga statsmaskineriet med våld förstöres och ersattes med ett nytt, som enligt Engels* ord "inte längre är en stat i egentlig mening".

Kautsky måste sudda ut allt detta och förvränga alltsammans — det kräver hans renegatställning.

Se bara, vilka ynkliga undanflykter han tillgriper.
Första undanflykten: " ... Att Marx här inte åsyftade en regeringsform, bevisas redan därav, att enligt hans mening övergången i England och Amerika skulle kunna försiggå fredligt, d. v. s. på demokratisk väg ..."

Regeringsformen spelar här absolut ingen roll, ty det finns monarkier, som inte är typiska för den borgerliga staten, t. ex. utan militärer, och det finns i detta avseende helt igenom typiska republiker, t. ex. med militärer och byråkrati. Detta är ett allmänt känt historiskt och politiskt faktum, som det inte skall lyckas Kautsky att förfalska.

Om Kautsky ville resonera allvarligt och ärligt, skulle han fråga sig: finns det historiska lagar, som gäller för revolutionen och inte känner några undantag? Svaret skulle bli: nej, sådana lagar finns inte. Sådana lagar åsyftar endast det typiska, det som Marx en gång kallade "idealet" i betydelsen av en genomsnittlig, normal, typisk kapitalism.

Vidare. Fanns det på 70-talet någonting, som gjorde England och Amerika till undantag i detta avseende? För var och en, som åtminstone något litet känner till vetenskapens krav på de historiska frågornas område, är det uppenbart, att denna fråga måste ställas. Att inte ställa den betyder att förfalska vetenskapen, att leka med sofismer. Men om man ställer denna fråga, blir svaret otvivelaktigt detta: Proletariatets revolutionära diktatur innebär våld mot bourgeoisin. Att detta våld är nödvändigt, beror — såsom Marx och Engels utförligt och upprepade gånger (särskilt i "Pariskommunen" och i förordet till denna bok) förklarat — särskilt därpå, att det existerar militärer och byråkrati. Just i England och Amerika och just på 19:e århundradets sjuttiotal, när Marx gjorde sitt uttalande, var just dessa institutioner inte förhanden! (Men nu finns de både i England och i Amerika.)

Kautsky är tvungen att bokstavligen vid varje steg begå bedrägeri för att maskera sitt avfall!
Och lägg märke till, hur han här oavsiktligt visade sina åsneöron: Han skrev "fredligt, d. v. s. på demokratisk väg!

Vid definieringen av begreppet diktatur bemödade sig Kautsky av alla krafter att för läsaren dölja det viktigaste kännetecknet på detta begrepp, nämligen det revolutionära våldet. Men nu kommer sanningen i dagen: det är fråga om motsatsen mellan fredlig och våldsam omvälvning.

Här ligger hunden begraven. Alla dessa undanflykter, sofismer och skurkaktiga förfalskningar behöver Kautsky just för att söka komma ifrån den våldsamma revolutionen, för att dölja sitt förnekande av den, sin övergång till den liberala arbetarpolitiken, d. v. s. till bourgeoisin. Här ligger hunden begraven.

"Historikern" Kautsky förfalskar historien så fräckt, att han "glömmer" det viktigaste: den förmonopolistiska kapitalismen — som nådde sin höjdpunkt just på 19:e århundradets sjuttiotal — utmärkte sig till följd av sina grundläggande ekonomiska egenskaper, vilka särskilt typiskt framträdde i England och Amerika, genom en relativt stor fredsvänlighet och frihetskärlek. Men imperialismen, d. v. s. den monopolistiska kapitalismen, som nådde sin slutgiltiga mognad först på 1900-talet, utmärker sig till följd av sina grundläggande ekonomiska egenskaper för en minimal fredsvänlighet och frihetskärlek, för en maximal och allmän utveckling av militärväsendet. Att "inte märka" detta vid resonemanget om huruvida en fredlig eller en våldsam omvälvning är typisk eller sannolik, det innebär att sjunka ned till en bourgeoisins dussinlakej.

Andra undanflykten. Pariskommunen var proletariatets diktatur, men den valdes genom allmän omröstning, d. v. s. utan att bourgeoisin berövades sin rösträtt, d. v. s. odemokratiskt. Och Kautsky utbrister triumferande:

"... Proletariatets diktatur var för Marx" (eller: enligt Marx) "ett tillstånd, som nödvändigtvis framgår ur den rena demokratin, när proletariatet utgör majoriteten" (bei uberwiegendem Proletariat, S. 21).

Detta Kautskys argument är så komiskt, att man sannerligen erfar en verklig embarras des richesses (svårighet på grund av mångfalden i — invändningarna). För det första är det känt, att blomman, staben, överskikten av bourgeoisin flydde från Paris till Versailles. I Versailles befann sig "socialisten" Louis Blanc, vilket för övrigt visar, att Kautskys påstående, att socialismens "alla riktningar" deltog i Kommunen, är lögnaktigt. Är det inte löjligt att framställa parisbornas uppdelning i två fientliga läger, av vilka det ena förenade hela den kampdugliga, politiskt aktiva bourgeoisin, som "ren demokrati" med "allmän rösträtt"?

För det andra. Kommunen kämpade mot Versailles i egenskap av Frankrikes arbetarregering mot den borgerliga regeringen. Vad tjänar det till att prata om "den rena demokratin" och "den allmänna rösträtten", när Paris avgjorde Frankrikes öde? När Marx fann, att Kommunen begått ett fel, då den inte lade beslag på banken. som tillhörde hela Frankrike, utgick Marx då kanske från "den rena demokratins" principer och praktik??

Man kan verkligen se, att Kautsky skriver i ett land, där massskrattet är förbjudet av polisen, annars hade han för länge sedan blivit ihjälskrattad.

För det tredje. Jag tillåter mig att vördnadsfullt påminna herr Kautsky, som kan Marx och Engels utantill, om följande värdesättning av Kommunen, som Engels gav ur — "den rena demokratins" synpunkt:

"Har dessa herrar" (auktoritetsfiender) "någonsin sett en revolution? En revolution är utan tvivel den mest auktoritära sak som finnes, en handling, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja med gevär, bajonetter och kanoner, allt mycket auktoritära medel, och det parti, som segrat, måste hävda sitt herravälde med tillhjälp av den skräck, som dess vapen inger de reaktionära. Och om inte Pariskommunen begagnat sig av det beväpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisin, hade den då kunnat hålla sig längre än en dag? Kan vi inte i stället klandra den för «att den alltför litet gjorde bruk av denna auktoritet?"

Här har ni alltså "den rena demokratin"! Hur skulle Inte Engels ha förlöjligat den banale kälkborgare, den "socialdemokrat" (i fransk bemärkelse på 40-talet och i allmänt europeisk under åren 1914—1918), som kommit på tanken att överhuvud taget tala om "ren demokrati" i ett samhälle, som är uppdelat i klasser!

Men nog härmed. Det är omöjligt att räkna upp alla de enskilda orimligheter, som Kautsky presterar, ty varje sats hos honom är en bottenlös avgrund av rene-gatanda.

Marx och Engels har gett en mycket utförlig analys av Pariskommunen och visat, att dess förtjänst låg däri, att den försökte slå sönder, krossa "det färdiga statsmaskineriet". Marx och Engels ansåg denna slutsats så viktig, att de år 1872 införde endast denna rättelse i Kommunistiska manifestets (delvis) "föråldrade" program. Marx och Engels påvisade, att Kommunen avskaffade armén och ämbetsmannakåren, avskaffade parlamentarismen, förstörde "den parasitära utväxten — staten" o. s. v., men den allvise Kautsky drar nattmössan över öronen och upprepar vad de liberala professorerna tusen gånger berättat, nämligen sagan om "den rena demokratin".

Det var inte utan skäl som Rosa Luxemburg den 4 augusti 1914 sade, att den tyska socialdemokratin nu år ett stinkande lik.

Tredje undanflykten. "Om vi talar om diktaturen som regeringsform, så kan vi inte tala om en klass* diktatur. Ty en klass kan, såsom vi redan anmärkte, endast härska men inte regera ..." Regera kan endast "organisationer" eller "partier".

Konfusion, ohjälplig konfusion, herr "konfusionsråd"! Diktaturen är ingen "regeringsform", detta är löjligt svammel. Marx talar inte heller om "regeringsformen" utan om statens form eller typ. Detta är inte alls detsamma, absolut inte detsamma. Det är också alldeles oriktigt, att inte en klass kan regera: En dylik orimlighet kan endast en "parlamentskretin" uttala, som inte ser någonting annat än det borgerliga parlamentet och inte märker annat än "de härskande partierna". Vilket europeiskt land som helst kan ge Kautsky exempel på en regering, som utövas av en härskande klass, t. ex. godsägarna under medeltiden trots deras bristfälliga organisation.

Sammanfattning: Kautsky har på det mest oerhörda sätt vanställt begreppet proletariatets diktatur och förvandlat Marx till en dussinliberal, d. v. s. själv sjunkit ned i nivå med en liberal, som pladdrar banala fraser om "den rena demokratin", skönmålar och beslöjar den borgerliga demokratins klassinnehåll och helst av allt avstår från det revolutionära våldet från den förtryckta klassen. När Kautsky "tolkade" begreppet "proletariatets revolutionära diktatur" på så sätt, att den förtryckta klassens revolutionära våld mot förtryckarna försvann, slog han världsrekordet i liberal förvanskning av Marx. Renegaten Bernstein är en gröngöling jämfört med renegaten Kautsky.



Borgerlig och Proletär Demokrati



Den fråga, som Kautsky ohjälpligt trasslat till, har i verkligheten följande mening.
Om man inte vill håna det sunda förnuftet och historien, så är det klart, att man inte kan tala om "ren demokrati" så länge det existerar olika klasser, utan att man bara kan tala om A/o&s-demokrati. (Inom parentes sagt är "ren demokrati" inte bara en om okunnighet vittnande fras, som visar oförståelse både för klasskampen och för statens väsen, den är också en absolut tom fras, ty i det kommunistiska samhället kommer demokratin, genom att utvecklas och förvandlas till vana, att dö bort, men den kommer aldrig att bli en "ren" demokrati.)

"Den rena demokratin" är en förljugen fras av en liberal, som drar arbetarna vid näsan. .Historien känner den borgerliga demokratin, som avlöser feodalismen, och den proletära demokratin, som avlöser den borgerliga.

När Kautsky ägnar nästan tiotals sidor åt att "bevisa" den sanningen, att den borgerliga demokratin är progressiv jämfört med medeltiden och att proletariatet ovillkorligen måste utnyttja den i sin kamp mot bourgeoisin, så är detta just liberalt svammel, som drar arbetarna vid näsan. Inte bara i det bildade Tyskland utan också i det obildade Ryssland är detta — en truism. Kautsky strör helt enkelt "lärd" sand i ögonen på arbetarna, när han med viktig min berättar om Weitling, om jesuiterna i Paraguay och mycket annat för att kringgå den moderna, kapitalistiska demokratins borgerliga väsen.

Kautsky tar av marxismen det, som är acceptabelt för liberalerna, för bourgeoisin (kritiken av de medeltida förhållandena, kapitalismens progressiva historiska roll i allmänhet och den kapitalistiska demokratins i synnerhet), samt stryker, förtiger och beslöjar det av marxismen, som är oacceptabelt för bourgeoisin (proletariatets revolutionära våld mot bourgeoisin i syfte att tillintetgöra den). Genom sin objektiva ställning blir Kautsky därför — hurudan hans subjektiva övertygelse än må vara — oundvikligen en lakej åt bourgeoisin.

Den borgerliga demokratin, som utgör ett väldigt historiskt framsteg jämfört med medeltiden, förblir ständigt — och måste under kapitalismen förbli — trång, inskränkt, falsk och hycklande, ett paradis för de rika.

en fålla och ett bedrägeri för de exploaterade, för de fattiga. Just denna sanning, som utgör den marxistiska lärans väsentligaste beståndsdel, har "marxisten" Kaut-sky inte förstått. Just i denna — grundläggande — fråga serverar Kautsky för bourgeoisin "behagliga" fraser i stället för att ge en vetenskaplig kritik av de förhållanden, som gör borgerlig demokrati till en demokrati för de rika.

Låt oss först och främst påminna den höglärde herr Kautsky om de teoretiska uttalanden av Marx och Engels, som vår talmudist till sin skam (och till bourgeoisins behag) "glömt", och sedan skall vi förklara saken så populärt som möjligt.

Inte blott den forntida staten och feodalstaten, utan också "den moderna representationsstaten är ett verktyg för kapitalets utsugning av lönarbetet". (Engels i sitt verk om staten.) "Men då nu staten endast är en tillfällig inrättning, av vilken man använder sig under kampen, under revolutionen, för att med våld kuva sina motståndare, så är det rena vansinnet att tala om den 'fria folkstaten'; så länge proletariatet ännu behöver staten, behöver det den inte i frihetens intresse utan för att kuva sina motståndare, och så snart det kan bli tal om frihet, upphör staten som sådan att finnas till." (Engels i ett brev till Bebel av den 28 mars 1875.) "Men i verkligheten är staten ingenting annat än ett maskineri för att den ena klassen skall kunna förtrycka de andra och det inte mindre i den demokratiska republiken än i monarkin." (Engels i förordet till "Pariskommunen" av Marx.) Den allmänna rösträtten är sålunda "gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten.” (Engels i sitt verk om staten.)

Herr Kautsky idisslar på det långtråkigaste sätt den första delen av satsen, som är acceptabel för bourgeoisin. Men den andra delen, som vi kursiverat och som är oacceptabel för bourgeoisin, förtiger renegaten Kautsky!) "Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång ... I stället för att en gång vart tredje eller sjätte år avgöra, vilken medlem av den härskande klassen som i parlamentet skulle företräda och förtrampa" (ver- und zertreten) "folket, skulle den allmänna rösträtten tjäna det i kommuner organiserade folket på samma sätt som den individuella rösträtten tjänar varje annan arbetsgivare att till sitt företag välja ut arbetare, uppsyningsmän och bokhållare." (Marx i sitt verk "Pariskommunen".)

Varenda en av dessa satser, som den höglärde herr Kautsky mycket väl känner till, är ett slag i ansiktet på honom, avslöjar honom helt som renegat. I hela Kaut-skys broschyr finner man inte ett uns förståelse för dessa sanningar. Hela innehållet i hans broschyr är ett hån mot marxismen!

Tag de moderna staternas grundlagar, tag deras förvaltning, tag mötes- eller tryckfriheten, tag "medborgarnas likhet inför lagen" — och ni skall vid varje steg se den borgerliga demokratins hyckleri, som är så väl bekant för varje ärlig och medveten arbetare. Det finns inte en enda stat, inte ens den mest demokratiska, där det inte skulle finnas smyghål och förbehåll i författningarna, vilka för bourgeoisin tryggar möjligheten att använda militär mot arbetarna, införa undantagstillstånd o. s. v. "i fall ordningen stores", d. v. s. i fall den exploaterade klassen "bryter" mot sitt slaveri och försöker uppträda på annat sätt än som slav. Kautsky förskönar skamlöst den borgerliga demokratin och förtiger t. ex. vad de mest demokratiska och republikanska borgarna i Amerika eller Schweiz företar mot strejkande arbetare.

O, härom tiger den vise och lärde Kautsky! Han förstår inte, denne lärde politiker, att det är en gemenhet att förtiga detta. Han föredrar att berätta arbetarna am-sagor t. ex. om att demokratin innebär "skydd för minoriteten". Otroligt, men sant! År 1918 efter Kristi födelse, under femte året av det imperialistiska världsslaktandet och undertryckandet av de internationalistiska minoriteterna (d. v. s. de som inte skändligt förrått socialismen i likhet med Renaudel och Longuet, Scheidemann och Kautsky, Hendcrson och Webb o. s. v.) i alla världens "demokratier", prisar den lärde herr Kautsky med honungssöt stämma "skyddet för minoriteten". Den som har lust, kan läsa detta på "sid. 15 i Kautskys broschyr. Och på sidan 16 berättar samme lärde — individ om whigs och tories under 1700-talet i England!

O, vilken lärdom! O, vilken förfinad kkejtjänst åt bourgeoisin! O, vilket civiliserat maner att krypa på magen för kapitalisterna och slicka deras stövlar! Om jag vore Krupp eller Scheidemann, Clemenceau eller Renaudel, skulle jag betala herr Kautsky miljoner, belöna honom med judaskyssar, berömma honom inför arbetarna,. rekommendera "socialismens enhet" med så "hedervärda" personer som Kautsky. Att skriva broschyrer mot proletariatets diktatur, att berätta om whigs och tories i England på 1700-talet, att försäkra att demokrati betyder "skydd för minoriteten" och förtiga pogromerna mot internationalisterna i den "demokratiska" republiken Amerika — är inte detta lakejtjänster åt bourgeoisin?

Den lärde herr Kautsky har "glömt" — har antagligen av en tillfällighet glömt ... — en "småsak", nämligen att den borgerliga demokratins härskande parti ger minoritetsskydd endast åt ett annat borgerligt parti, medan proletariatet i varje allvarlig, djupgående, grundläggande fråga i stället för "minoritetsskydd" får vidkännas undantagstillstånd eller pogromer. Ju mera utvecklad demokratin är, desto närmare brukar vid varje djupgående politisk konflikt, som innebär fara för bourgeoisie pogromer eller inbördeskrig vara. Denna den borgerliga demokratins "lag" hade den lärde herr Kautsky kunnat iaktta i Dreyfus-affären i det republikanska Frankrike, i lynchningen av negrer och internationalister l den demokratiska republiken Amerika, i Irlands och Ulsters exempel i det demokratiska England,7 i hetsen mot bolsjevikerna och organiseringen av pogromer emot dem i april 1917 i demokratiska republiken Ryssland. Med avsikt tar jag exempel inte bara från krigstiden utan också från tiden före kriget, från fredstiden. Den söt-sliskige herr Kautsky behagar blunda för dessa det 20:e århundradets fakta och berättar i stället för arbetarna underbart nya, utomordentligt intressanta, ovanligt lärorika, otroligt viktiga saker om whigs och tories under 1700-talet.

Tag det borgerliga parlamentet. Är det möjligt, att den lärde Kautsky aldrig hört talas om, hur börsen och bankirerna i allt större grad underkastar sig de borgerliga parlamenten, ju starkare demokratin är utvecklad? Härav följer inte, att man skall låta bli att utnyttja den borgerliga parlamentarismen (och bolsjevikerna har utnyttjat den så framgångsrikt som knappast något annat parti i världen, ty under åren 1912—1914 erövrade vi hela arbetarkurian i IV riksduman). Men härav följer, att endast en liberal kan glömma den borgerliga parlamentarismens historiska begränsning och villkorlighet, så som Kautsky gör. Vid varje steg stöter de förtryckta massorna i den mest demokratiska borgerliga stat på den skriande motsättningen mellan den formella jämlikhet, som kapitalisternas "demokrati" förkunnar, och de tusentals faktiska begränsningar och knep, som gör proletärerna till löneslavar. Just denna motsättning öppnar massornas ögon för kapitalismens ruttenhet, lögnaktighet och hyckleri. Just denna motsättning avslöjar socialismens agitatorer och propagandister ständigt för massorna för att förbereda dem till revolutionen! Men når revolutionernas era började, vände Kautsky revolutionen ryggen och började lovsjunga den döende- borgerliga demokratins härligheter.

Den proletära demokratin, av vilken sovjetmakten utgör en form, har gett just den överväldigande majoriteten av befolkningen, de exploaterade och arbetande, en sådan utveckling och utvidgning av demokratin, som världen förut inte sett. Att såsom Kautsky ägna demokratin en hel bok, där han på två sidor talar om diktaturen och på tiotals sidor om "den rena demokratin" — och inte lägga märke till detta, betyder att på liberalt sätt fullständigt förvränga saken.

Tag utrikespolitiken. I inget enda borgerligt land förs den öppet, inte ens i det mest demokratiska, överallt blir massorna lurade, i det demokratiska Frankrike, Schweiz, Amerika, England hundra gånger mera omfattande och raffinerat än i de andra länderna. Sovjetmakten har på revolutionärt sätt slitit hemlighetens slöjor av utrikespolitiken. Kautsky har inte märkt detta, han tiger härom, ehuru denna sak är av grundläggande betydelse under epoken av rövarkrig och hemliga avtal om "uppdelning av inflytelsesfärerna" (d. v. s. om världens uppdelning mellan de kapitalistiska rövarna), ty härav beror frågan om- freden, frågan om liv och död för tiotals miljoner människor.

Tag statsskicket. Kautsky klamrar sig fast vid "småsaker", t. o. m. därvid att valen (enligt sovjetför-fattningen) år "indirekta", men sakens väsen ser han inte. Han märker inte statsapparatens, statsmaskineriets klass-vasen. I den borgerliga demokratin utestänger kapitalisterna genom tusentals knep, som är så mycket skickligare uttänkta och mera effektiva ju mera utvecklad den "rena" demokratin är, massorna från deltagande i förvaltningen, från mötes- och tryckfriheten o. s. v.

Sovjetmakten är den första i världen (strängt taget den andra, ty Pariskommunen började göra detsamma), som låter massorna, just de exploaterade massorna, delta i förvaltningen. Deltagandet i det borgerliga parlamentet (som aldrig avgör de viktigaste frågorna i den borgerliga demokratin: de avgöres av börsen och bankerna) är förde arbetande massorna avspärrat med tusende skrankor, och arbetarna vet och förnimmer, ser och känner mycket väl, att det borgerliga parlamentet är en främmande inrättning, ett verktyg för proletärernas undertryckande genom bourgeoisin, en institution för en fientlig klass, för den exploaterande minoriteten.

Sovjeterna är själva de arbetande och utsugna massornas omedelbara organisation, som för dem underlättar möjligheten att själva organisera en stat och styra den i alla avseenden. Just de arbetandes och exploaterades förtrupp, proletariatet i städerna, erhåller härvid fördelen att vara bäst sammanslutet genom de stora företagen; för detta proletariat är det lättast att välja och kontrollera de valda. Sovjetorganisationen underlättar automatiskt alla arbetandes och exploterades sammanslutning kring deras förtrupp, proletariatet. Den gamla borgerliga apparaten — ämbetsmannakåren, rikedomens, den borgerliga bildningens, förbindelsernas privilegier o. s. v. (dessa faktiska privilegier är så mycket mångfal-digare, ju mera utvecklad den borgerliga demokratin är) — allt detta bortfaller under Sovjetorganisationen. Tryckfriheten upphör att vara ett hyckleri, ty tryckerierna och papperet fråntas bourgeoisin. Detsamma sker med de bästa byggnaderna, palatsen, villorna, herrgårdarna. Sovjetmakten fråntog omedelbart exploatörerna många tusental av de bästa byggnaderna och gjorde därigenom mötesfriheten för massorna, den mötesfrihet, utan vilken demokratin vore ett bedrägeri, miljoner gånger mera "demokratiska De indirekta valen till de icke-lokala sovjeterna underlättar sovjetkongressema, gör hela apparaten billigare, rörligare och tillgängligare för arbetarna och bönderna i en sådan period, då livet brusar och det krävs möjlighet att särskilt snabbt återkalla en lokal representant eller sända honom till en allmän sovjetkongress.

Den proletära demokratin ar mil joner gånger mer demokratisk än varje borgerlig demokrati; sovjetmakten är miljoner gånger mer demokratisk än den mest demokratiska borgerliga republik.

Detta kunde bara en medveten borgarlakej förbise, eller också en människa, som är helt och hållet politiskt död. som bakom de dammiga borgerliga böckerna inte ser det pulserande livet, som är genomsyrad av borgerlig-demokratiska fördomar och därför objektivt sett förvandlar sig själv till en bourgeoisins lakej.

Förbise detta kunde endast en människa, som inte är i stånd att från de undertryckta klassernas synpunkt framställa frågan:

Finns det ett enda land i världen ens bland de mest demokratiska borgerliga länderna, där genomsnittsarbetaren ur massan, genomsmtts-lantarbetaren ur massan eller halvproletären på landsbygden överhuvud taget (d. v. s. representanten för den undertryckta massan, för den överväldigande majoriteten av befolkningen) skuKe åtnjuta ens närmelsevis en sådan frihet att anordna möten i de bästa lokaler, en sådan frihet att förfoga över de bästa tryckerierna och de största pappersförråden för att ge uttryck åt sina idéer och försvara sina intressen, en sådan frihet att befordra personer just ur sin egen klass till statens förvaltning och "inrättande" som i Sovjetryss-land?

Redan den tanken vore löjlig, att herr Kautsky i något enda land och bland tusen upplysta arbetare och lantarbetare skulle kunna finna ens en enda, som tvekade vid svaret på denna fråga. Instinktivt, stödjande sig på brottstyckena av sanning i de borgerliga tidningarna, sympatiserar arbetarna i hela världen med sovjetrepubliken just därför, att de i den ser en proletär demokrati, en demokrati för de fattiga och inte en demokrati för de rika, vilket varje borgerlig demokrati, också den bästa, i verkligheten är.

Vi styres (och vår stat "inrättas") av borgerliga ämbetsmän, borgerliga parlamentariker, borgerliga domare. Detta är den enkla, uppenbara, obestridliga sanningen, som tiotals och hundratals miljoner människor ur de undertryckta klasserna i alla borgerliga länder — också i de allra mest demokratiska — känner av egen livserfarenhet, som de känner och förnimmer varje dag.

I Ryssland däremot krossades ämbetsmannaapparaten fullständigt, det lämnades inte en sten på den andra kvar av den, alla de gamla domarna fördrevs, det borgerliga parlamentet förjagades, och just arbetarna och bönderna erhöll en mycket tillgängligare representation, ämbetsmännen ersattes med deras sovjeter eller också sattes deras sovjeter över ämbetsmännen, deras sovjeter fick rätt att välja domarna. Enbart detta faktum år tillräckligt för att övertyga alla undertryckta klasser om att sovjetmakten, d. v. s. den givna formen för proletariatets diktatur, är miljoner gånger mer demokratisk än den mest demokratiska borgerliga republik.

Kautsky förstår inte denna sanning, som år begriplig och klar för varje arbetare, ty han har "glömt", "förgätit" att man måste ställa frågan: demokrati för vilken klass? Han resonerar utifrån den "rena" (d. v. s. klass-lösa? eller utanför klasserna stående?) demokratins synpunkt. Han argumenterar som Shylock.8 "Ett pund kött" och därmed bastå. Likhet för alla medborgare — annars är det ingen demokrati.

Man nödgas ställa den lärde Kautsky, "marxisten" och "socialisten" Kautsky, följande fråga:
Kan det finnas jämlikhet mellan den utsugne och utsugaren?
Det är oerhört, det är otroligt, att man är tvungen att ställa en sådan fråga när man behandlar en bok av Andra internationalens ideologiska ledare. Men "har man sagt A får man också säga B". Om man en gång företagit sig att skriva om Kautsky, så måste man förklara för den lärde mannen, varför det inte kan finnas någon jämlikhet mellan utsugaren och den utsugne.



Kan det finnas jämlikhet mellan den utsugne och utsugaren?



Kautsky resonerar på följande sätt:
(1) "Utsugarna bildar städse blott en liten minoritet av befolkningen." (Sid. 14 i Kautskys broschyr.)
Detta är en obestridlig sanning. Hur måste man nu resonera om man utgår från denna sanning? Man kan resonera som en marxist, som en socialist — då måste man utgå från förhållandet mellan utsugna och utsugare. Man kan resonera som en liberal, en borgerlig demokrat — då måste man utgå från förhållandet mellan majoriteten och minoriteten.

Om man resonerar som en marxist, så måste man säga: Utsugarna förvandlar oundvikligen staten (och det är fråga om demokratin, d. v. s. om en av statsformerna) till ett verktyg för sin klass'; utsugarnas, herravälde över de utsugna. Därför blir också den demokratiska staten, så länge det finns utsugare som behärskar den utsugna majoriteten, oundvikligen en utsugarnas demokrati. De exploaterades stat måste på ett grundläggande sätt skilja sig från en sådan stat, den måste vara en demokrati för de utsugna och undertrycka utsagorna', undertryckandet av en klass betyder att denna klass icke är jämställd, betyder att den uteslutes ur "demokratin".

Om man resonerar som en liberal, så måste man säga: Majoriteten avgör, minoriteten fogar sig. Den som inte fogar sig, blir straffad. Det är allt. Det är totalt överflödigt att resonera om statens klasskaraktär i allmänhet och om "den rena demokratin" i synnerhet; det hör inte till saken, ty majoriteten är majoritet och minoriteten är minoritet. Ett pund kött är ett pund kött, och därmed bastå.

Just så resonerar Kautsky:
(2) "Av vilka orsaker skall och måste nu proletariatets herravälde anta en form, som är oförenlig med demokratin?" (Sid. 21.) Härpå följer förklaringen, att proletariatet har majoriteten på sin sida, en högst omstän-dig och mångordig förklaring både med citat från Marx och med valsiffror från Pariskommunen. Slutsatsen blir:
"En regim, som är så fast rotad i massorna, har inte den ringaste anledning att antasta demokratin. Den kommer inte alltid att kunna hålla sig fri från våldshandlingar i sådana fall, då man tillgriper våld för att undertrycka demokratin. Våld kan man endast möta med våld. Men en regim som vet, att den har massorna bakom sig, kommer att använda våldet endast för att skydda demokratin och inte för att upphäva den. Det vore rent av självmord, om den ville avlägsna sin säkraste grundval, den allmänna rösträtten, en stark källa till mäktig moralisk auktoritet." (Sid. 22.)

Ni ser, att förhållandet mellan de utsugna och utsu-garna har försvunnit ur Kautskys resonemang. Kvar blir bara en majoritet i allmänhet, en minoritet i allmänhet, en demokrati i allmänhet, "den rena demokratin", som vi redan gjort bekantskap med.

Lägg märke till, att detta säges i samband med Pariskommunen! För åskådlighetens skull skall vi anföra några citat som visar, hur Marx och Engels talade om diktaturen / samband med Kommunen:
Marx: "... Om arbetarna i den borgerliga diktaturens ställe sätter sin revolutionära diktatur ... för att krossa bourgeoisins motstånd ... så ger de staten en revolutionär och övergående form ..."

Engels: "... Det parti, som segrat" (i revolutionen) "måste hävda sitt herravälde med tillhjälp av den skräck. som dess vapen inger de reaktionära. Och om inte Pariskommunen begagnat sig av det beväpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisin, hade den då kunnat hålla sig längre än en dag? Kan vi inte i stället klandra den för att den alltför litet gjorde bruk av denna auktoritet? ..."
Engels: "... Men då nu staten endast år en tillfällig inrättning, av vilken man använder sig under kampen, under revolutionen, för att med våld kuva sina motståndare, så är det rena vansinnet att tala om den 'fria folkstaten'; så länge proletariatet ännu behöver staten, behöver det den inte i frihetens intresse utan för att kuva sina motståndare, och så snart det kan bli tal om frihet, upphör staten som sådan att finnas till" ...

Mellan Kautsky samt Marx och Engels är det lika långt som mellan himmel och jord, som mellan en liberal och en proletär revolutionär. Den rena demokratin, eller helt enkelt demokratin", som Kautsky talar om, är bara en ny upplaga av den välbekanta "fria folkstaten", d. v. s. en ren absurditet. Med den lärdaste katederidiots lärdom eller med en tioårig flickas oskuld frågar Kautsky: Vartill behöver man då egentligen diktaturen, om man har majoritet? Marx och Engels ger följande förklaring:
— för att krossa bourgeoisins motstånd,
— för att inge reaktionärerna skräck.
— för att understödja det beväpnade folkets auktoritet mot bourgeoisin,
— för att proletariatet skall kunna med våld undertrycka sina motståndare.

Kautsky förstår inte dessa förklaringar. Han har förälskat sig i demokratins "renhet" och ser inte dess borgerliga karaktär, han håller "konsekventa fast vid att majoriteten, då den en gång är majoritet, inte behöver "krossa" minoritetens "motstånd", inte behöver "undertrycka den med våld", att det är tillräckligt att undertrycka enskilda fall då demokratin kränkes. Den i demokratins "renhet" förälskade Kautsky begår av förbiseende samma lilla fel, som alla borgerliga demokrater ständigt begår, nämligen: han tar den formella jämlikheten (som under kapitalismen från början till slut är falsk och hycklande) för den verkliga! En småsak!

Utsugaren kan inte vara jämlik med den utsugne.
Denna sanning, hur obehaglig den än är för Kautsky, utgör socialismens väsentligaste innehåll.

En annan sanning: en verklig, faktisk jämlikhet kan inte finnas, så länge inte varje möjlighet för en klass att exploatera en annan klass är fullständigt förintad.

Man kan slå exploatörerna på en gång genom ett segerrikt uppror i centrum eller genom en resning bland trupperna. Men man kan inte, möjligen med undantag av ytterst sällsynta och ovanliga fall, på en gång tillintetgöra exploatörerna. Man kan inte på en gång expropriera alla godsägare och kapitalister i ett land av större utsträckning. Vidare, exproprieringen ensam, som juridisk eller politisk akt, avgör inte på långt når saken, ty ma'n måste faktiskt avsätta godsägarna och kapitalisterna och faktiskt ersätta dem med en annan förvaltning, med arbetarnas förvaltning av fabriker och gods. Det kan inte finnas någon jämlikhet mellan exploatörerna, som under loppet av många generationer fått en särställning såväl genom sin bildning som genom de rika levnadsvillkoren och vanorna — och de exploaterade, vilkas massa t. o. m. i de mest avancerade och demokratiska borgerliga republikerna är förtryckt, okunnig, obildad, kuvad och splittrad. Exploatörerna behåller oundvikligen ännu en lång tid efter omvälvningen en rad kolossala faktiska företräden: de behåller pengarna (att på en gång avskaffa pengarna är inte möjligt), en viss mängd lösöre, ofta en betydande, de behåller relationer, organisations- och förvalt-ningsvanor, kännedom om förvaltningens alla "hemligheter" (bruk, metoder, medel, möjligheter), de behåller den högre bildningen, den nära beröringen med den (borgerligt levande och borgerligt tänkande) högre tekniska personalen, de behåller en ojämförligt större färdighet i militära angelägenheter (vilket är mycket viktigt) o. s. v.. o. s. v.

Om exploatörerna blir slagna endast i ett land — och detta är naturligtvis det typiska fallet, ty en samtidig revolution i flera länder är ett sällsynt undantag — så förblir de dock starkare än de exploaterade, ty exploatörernas internationella förbindelser är oerhört omfattande. Att en del av de exploaterade från de minst utvecklade massorna av medelbönder, hantverkare o. s. v. följer och är i stånd att följa exploatörerna, har hittills alla revolutioner. Kommunen inberäknad, visat (ty bland ver-saillestrupperna fanns det också proletärer, vilket den höglärde Kautsky "glömt").

Att under sådana förhållanden förutsätta, att i en något så när djupgående och allvarlig revolution det avgörande helt enkelt vore förhållandet mellan majoriteten och minoriteten, är den allra största enfald, är en dussinliberals allra dummaste fördom, är ett bedrägeri mot massorna, ett hemlighållande av den uppenbara historiska sanningen för dem. Denna historiska sanning består i att utsugarna i varje djupgående revolution regelmässigt presterar ett långvarigt, hårdnackat och förtvivlat motstånd, eftersom de under flera år bibehåller stora, faktiska fördelar gentemot de exploaterade. Aldrig — annat än i den sötsliskige narren Kautskys sötsliskiga fantasi — underkastar sig exploatörerna ett beslut av de exploaterades majoritet utan att söka utnyttja sina fördelar i en sista förtvivlad kamp, i en hel rad strider.

Övergången från kapitalismen till kommunismen omfattar en hel historisk epok. Så länge denna inte är avslutad. bevarar exploatörerna oundvikligen hoppet om en restaurering, och detta hopp förvandlas till restaurerings-försök. Och efter det första allvarliga nederlaget kastar sig de störtade utsugarna, som inte väntat att bli störtade, inte trott därpå och inte ens kunnat föreställa sig detta, med tiodubblad energi, med rasande lidelse, med hundra-falt stegrat hat in i kampen för att återvinna det förlorade "paradiset", för sina familjer, som levat så skönt och som det "simpla packet" nu dcmt till ruin och elände (eller till "simpelt" arbete ...). Och i de kapitalistiska utsugarnas spår följer småbourgeoisins breda massa, om vilken årtiondens historiska erfarenhet i alla länder bevisar, att den svänger och vacklar, i dag följer proletariatet, i morgon ryggar tillbaka inför omvälvningens svårigheter, råkar i panik vid första nederlag eller halva nederlag för arbetarna, blir nervös, rusar än hit än dit, jämrar sig, löper över från det ena lägret till det andra — så som våra mensjeviker och socialistrevolutio-nårer gör.

Och att i ett sådant sakernas läge. i det förtvivlade, tillspetsade krigets epok, när historien ställer hundra-och tusenåriga privilegiers vara eller icke vara på dagordningen, prata om majoritet och minoritet, om ren demokrati, om diktaturens onödighet, om jämlikhet mellan exploatörer och exploaterade!! Vilken bottenlös enfald, vilken avgrund av kälkborgerlighet behövs inte härför!

Men årtionden av relativt "fredlig" kapitalism under åren 1871—1914 har inom de sig till opportunismen anpassande socialistiska partierna hopat hela augiasstall av kälkborgerlighet, inskränkthet och renegatanda ...
Läsaren har antagligen märkt, att Kautsky i det ovan anförda citatet ur hans bok talar om ett anslag emot den allmänna rösträtten (som han, inom parentes sagt, kallar en stark källa till mäktig moralisk auktoritet, medan Engels med anledning av samma Pariskommun och samma fråga cm diktaturen talar om det beväpnade folkets auktoritet mot bourgeoisin; det är lärorikt att jämföra kälkborgarens och revolutionärens åsikter om "auktoriteten" ...).

Man måste göra den anmärkningen, att frågan om att beröva exploatörerna rösträtten är en rent rysk fråga och inte en fråga om proletariatets diktatur i allmänhet. Om Kautsky utan hyckleri hade kallat sin broschyr "Mot bolsjevikerna", så hade denna titel motsvarat broschyrens innehåll och Kautsky hade då haft rätt att tala direkt om rösträtten. Men Kautsky ville framför allt uppträda som "teoretiker". Han gav sin broschyr titeln "Proletariatets diktatur" i allmänhet. Speciellt om sovjeterna och om Ryssland talar han endast i bokens andra del. från och med sjätte avsnittat. I första delen (varifrån jag har hämtat citatet) talas om demokratin och diktaturen i allmänhet. Genom sitt resonemang om rösträtten har Kautsky avslöjat sig som en polemiker mot bolsjevikerna, vilken inte tillmäter teorin det ringaste värde. Ty teorin, d. v. s. behandlingen av demokratins och diktaturens allmänna (och inte speciellt nationella) klassmässiga grundvalar, bör inte tala om en special-fråga, såsom t. ex. rösträtten, utan om den allmänna frågan: Kan demokratin bibehållas också för de rika, för exploatörerna under den historiska period, då exploatörerna störtas och deras stat ersattes med de exploaterades stat?

Så och endast så kan teoretikern ställa frågan. Vi känner Kommunens exempel, vi känner alla uttalanden av marxismens grundläggare i samband med och i anledning av Kommunen. På grundval av detta material har jag t. ex. undersökt frågan om demokratin och diktaturen i min broschyr Staten och revolutionen, som är skriven före Oktoberomvälvningen. Om en begränsning av rösträtten har jag inte sagt ett ord. Nu måste man säga, att frågan om en begränsning av rösträtten är en speciellt nationell fråga och inte en allmän fråga om diktaturen. Frågan om en begränsning av rösträtten bör granskas utifrån den ryska revolutionens säregna förhållanden, dess säregna utvecklingsväg. I den följande framställningen kommer detta också >att ske. Men det vore fel att i förväg garantera, att alla eller flertalet av de kommande proletära revolutionerna i Europa ovillkorligen kommer att medföra en begränsning av rösträtten för bourgeoisin. Det kanske blir så. Efter kriget och efter den ryska revolutionens erfarenheter är det sannolikt, att det blir så, men detta är inte ovillkorligen nödvändigt för diktaturens förverkligande, det utgör intet nödvändigt kännetecken för diktaturen såsom logiskt begrepp, det ingår icke som en nödvändig förutsättning i diktaturens historiska och klassmässiga begrepp.

Det nödvändiga kännetecknet, den absoluta förutsättningen för diktaturen är exploatörernas våldsamma undertryckande såsom klass och följaktligen en kränkning av "den rena demokratin", d. v. s. av jämlikheten och friheten, gentemot denna klass.

Så och endast så kan denna fråga formuleras teoretiskt. Och når Kautsky inte formulerat frågan så, visar han därmed, att han inte uppträder mot bolsjevikerna som teoretiker utan som opportunisternas och bourgeoi-sins sykofant.

I vilka länder, under vilka egenartade nationella förhållanden hos den ena eller andra kapitalismen den ena eller andra begränsningen eller kränkningen av demokratin för exploatörerna kommer att tillämpas (uteslutande eller till övervägande del) — detta är en fråga om den ena eller andra kapitalismens, den ena eller andra revolutionens nationella säregenheter. Teoretiskt står frågan annorlunda, nämligen så: Är proletariatets diktatur möjlig utan en kränkning au demokratin gentemot exploatörernas klass?

Just denna, den teoretiskt enda viktiga och väsentliga frågan, har Kautsky kringgått. Kautsky har anfört alla möjliga citat av Marx och Engels, med undantag au dem som berör denna fråga och som jag ovan anfört.

Kautsky har pratat om allt möjligt, om allt som är acceptabelt för liberaler och borgerliga demokrater, om allt som inte går utanför deras idékrets — men inte om det viktigaste, nämlfgen att proletariatet inte kan segra utan att ha krossat bourgeoisins motstånd, utan att med våld ha undertryckt sina motståndare, och att där ett "våldsamt undertryckande" råder, där "friheten" inte råder, där finns naturligtvis heller ingen demokrati,

Detta har Kautsky inte begripit.
Låt oss nu övergå till den ryska revolutionens erfa renhet och till de divergenser mellan sovjeterna och konstituerande församlingen, som ledde till att konstituerande församlingen upplöstes och bourgeoisin berövades rösträtten.



Sovjeterna djärves inte förvandla sig till statsorganistationer



Sovjeterna är den ryska formen för proletariatets diktatur. Om en marxistisk teoretiker, som skriver ett arbete om proletariatets diktatur, verkligen studerat denna företeelse (och inte upprepat . de småborgerliga jeremiaderna mot diktaturen, såsom Kautsky gör då han stämmer in i mensjevikernas melodier), så skulle en sådan teoretiker ge en allmän definition av diktaturen och sedan granska dess säregna, nationella form, sovjeterna, samt kritiskt analysera dem såsom en av formerna för proletariatets diktatur.
Det är klart, att man efter Kautskys liberala "bearbetning" av Marx' lära om diktaturen inte kan vänta sig någonting allvarligt av honom. Men det är i högsta grad karakteristiskt att se, hur han tog itu med frågan om vad sovjeterna är, och hur han kom till rätta med denna fråga.

Sovjeterna har, skriver han, i det han erinrar om deras uppkomst år 1905, skapat "en form av proletär organisation, som är den mest omfattande (umfassendste) av alla, emedan den inbegrep alla lönarbetare" (sid. 31). År 1905 var de blott lokala korporationer, men år 1917 blev de en hela Ryssland omfattande organisation.

"Redan nu", fortsätter Kautsky. "kan sovjetorganisationen se tillbaka på en stor och ärofull historia. Och den har framför sig en ännu mäktigare, och detta inte bara i Ryssland, överallt visar det sig, att pro'etariatets hittillsvarande ekonomiska och politiska kampmedel är otillräckliga" (versagen, detta tyska uttryck år något starkare ån "otillräcklig" men något svagare ån "kraftlös") "gentemot de oerhörda krafter, vilka finanskapitalet ekonomiskt och politiskt förfogar över. Man kan inte avstå ifrån dem. de förblir oumbärliga för normala tider, men de ställes tid efter annan inför uppgifter, för vilka de inte år tillräckliga, där endast en förening av arbetarklassens alla politiska och ekonomiska maktmedel ger utsikt Ull framgång" (sid. 32).

Här följer ett resonemang om masstrejken och om att "fackföreningsbyråkratin", ehuru lika oumbärlig som fackföreningarna själva, "inte duger att leda de väldiga masstrider, som allt mer blir ett tidens tecken" ...

"Sovjetorganisationen år alltså", sammanfattar Kautsky. "en av vår tids viktigaste företeelser. Den lovar att bli av utslagsgivande betydelse i de stora avgörande strider mellan kapital och arbete, som vi går tillmötes.

Men har vi rätt att kräva ännu mer av sovjeterna? Bolsjevi-kerna, som efter novemberrevolutionen 1917" (enligt den nya stilen, d. v. s. oktober hos oss) "jämte vånstersocialistrevolutionärerna uppnådde majoritet i de ryska arbetarråden, övergick efter konstituerande församlingens upplösning till att göra sovjeterna. som dittills varit en kamporganisation för en klass, till en stutsorganisation. De upphävde demokratin, som det ryska folket erövrat under marsrevolutionen" (enligt den nya stilen, d. v. s. februari hos oss). "I överensstämmelse härmed upphörde bolsjevikerna att kalla sig social-ck mokrater. De kallar sig kommunister." (Sid. 33, kurs. av Kautsky.)

Den som känner till den ryska mensjevikiska litteraturen ser genast, hur slaviskt Kautsky kopierar Martov, Axelrod, Stein & Co. Just "slaviskt", ty Kautsky förvränger fakta ända till det löjliga till förmån för de mensjevikiska fördomarna. Kautsky har t. ex. inte gjort sig besväret att fråga sina informationsgivare, såsom Stein i Berlin eller Axelrod i Stockholm, när frågorna om ändring av bolsjevikernas namn till kommunister och om sovjeternas betydelse såsom statliga organisationer togs upp till behandling. Om Kautsky hade inhämtat denna enkla upplysning, så skulle han inte ha skrivit dessa löjliga rader, ty båda dessa frågor upptogs av bolsjevikerna till behandling / april 1917, t. ex. i mina "teser" av den 4 april 1917, d. v. s. långt före oktoberrevolutionen 1917 (för att inte tala om konstituerande församlingens upplösning den 5 januari 1918).

Men detta Kautskys uttalande, som jag citerat i dess helhet, utgör kärnpunkten i hela frågan om sovjeterna. Kärnpunkten är just den, huruvida sovjeterna måste sträva efter att bli statsorganisationer (bolsjevikerna uppställde i april 1917 parollen: "all makt åt sovjeterna>, och på det bolsjevikiska partiets konferens samma månad 1917, förklarade bolsjevikerna att de inte nöjer sig med den borgerliga parlamentariska republiken utan kräver en arbetar- och bonderepublik av Kommunens eller sovjeternas typ): — eller om sovjeterna inte måste sträva härefter, inte överta makten, inte bli statsorganisationer, utan förbli "kamporganisationer" för en enda "klass" (såsom Martov uttryckte sig, i det han med sin oskyldiga önskan försökte försköna det faktum, att sovjeterna under mensjevikernas ledning var verktyg för arbetarnas underkastande under bourgeoisin).

Kautsky upprepade slaviskt Martovs ord genom att han tog brottstycken ur bolsjevikernas teoretiska strid med mensjevikerna samt kritiklöst och meningslöst överförde dessa brottstycken på en allmänteoretisk, allmäneuropeisk grund. Resultatet blev en sådan smörja, att den skulle framkalla ett homeriskt skratt hos varje medveten rysk arbetare, ifall han stiftade bekantskap med Kautskys ovan citerade uttalanden.
Samma löje kommer att möta Kautsky från alla europeiska arbetares sida (med undantag av en klick inbitna socialimperialister), när vi förklarar för dem, vad saken här rör sig om.

Kautsky gjorde Martov en björntjänst, när han med utomordentlig åskådlighet fullföljde Martovs fel till det absurda. Låt oss se, till vilket resultat Kautsky i själva verket kom.

Sovjeterna omfattar alla lönarbetare. Gentemot finanskapitalet är proletariatets tidigare ekonomiska och politiska kampmetoder otillräckliga. Sovjeterna kommer att spela en väldig roll inte bara i Ryssland. De kommer att spela en avgörande roll i de stora, avgörande striderna mellan kapital och .arbete i Europa. Så säger Kautsky.
Utmärkt. "De avgörande striderna mellan kapital och arbete" — avgör inte de frågan om vilken av dessa klasser som kommer att överta statsmakten?
Inte det ringaste. Gud bevare oss.

I de "avgörande" striderna får inte sovjeterna, som omfattar alla lönarbetare, bli en statsorganisation!

Vad är då staten?
Staten är ingenting annat än ett maskineri för den ena klassens undertryckande av den andra.
Den undertryckta klassen, förtruppen för alla arbetande och exploaterade i det nuvarande samhället, måste således sträva till "avgörande strider mellan kapital och arbete", men får inte röra det maskineri, varmed kapitalet undertrycker arbetet! — Får inte krossa detta maskineri! — Får inte utnyttja sin allomfattande organisation till att undertrycka exploatörerna!

Storartat, förträffligt, herr Kautsky! "Vi" erkänner klasskampen — så som alla liberaler erkänner den, d. v. s. utan att bourgeoisin störtas ...

Här framträder tydligt Kautskys fullständiga brytning både med marxismen och med socialismen. Detta är faktiskt en övergång till bourgeoisin, som är beredd att tillåta vad som helst, bara inte att den undertryckta klassens organisationer förvandlas till statsorganisationer. Här kan Kautsky inte längre på något sätt rädda sin ståndpunkt, som vill försona allt och med fraser komma undan alla djupa motsättningar.

Antingen avvisar Kautsky varje övergång av statsmakten i arbetarklassens händer eller medger han, att arbetarklassen övertar det gamla, borgerliga statsmaskineriet, men han medger under inga omständigheter, att arbetarklassen skulle krossa och slå sönder det samt ersätta det med ett nytt. proletärt maskineri. Hur man än "tolkar" och "förklarar" Kautskys resonemang, så är det i båda fallen uppenbart, att han bryter med marxismen och går över på bourgeoisins sida.

Redan i Kommunistiska manifestet skrev Marx i samband med frågan om vilken stat den segrande arbetarklassen behöver, följande: "staten, d. v. s. det som härskande klass organiserade proletariatet". Nu framträder en person, som gör anspråk på att fortfarande vara marxist, och förklarar, att det i sin helhet organiserade proletariatet, som för den "avgörande kampen" mot kapitalet, inte får göra sin klassorganisation till statsorganisation. "Den vidskepliga tron på staten", om vilken Engels skrev år 1891. att den "i Tyskland övergått i hela bourgeoisins och t. o. m. i många arbetares medvetande" — det är just vad Kautsky här lagt i dagen. Kämpa, arbetare — därtill "samtycker" också vår kälkborgare (därtill "samtycker" också borgaren, ty arbetarna kämpar i varje fall, och man måste bara tänka på hur man skall kunna bryta spetsen av deras svärd) — kämpa men understa er inte att segra! Förstör inte bourgeoisins statsmaskineri, ersätt inte den borgerliga "statsorganisationen" med- en proletär "statsorganisation"!

Den som på allvar delat den marxistiska åsikten, att staten inte är någonting annat än ett maskineri, varmed den ena klassen undertrycker den andra, den som en smula tänkt sig in i denna sanning, skulle aldrig kunna hemfalla åt en sådan absurditet, som att de proletära organisationerna, vilka är i stånd att besegra finanskapitalet, inte skulle få förvandlas till statsorganisatiorer. Just på denna punkt avslöjade sig småborgaren, för vilken staten "i alla fall" är någonting, som står utanför klasserna eller över klasserna. Varför skulle det i själva verket vara tillåtet för proletariatet, för en enda klassa, att föra en avgörande kamp mot kapitalet, som härskar inte bara över proletariatet utan över hela folket, över hela småbourgeoisin, över alla bönder — men inte vara tillåtet för proletariatet, för en enda klassa, att förvandla sin organisation till statsorganisation? Därför att småborgaren fruktar klasskampen och inte för den till slut, till det viktigaste.

Kautsky har trasslat in sig fullständigt och avslöjat sig totalt. Observera: han erkände själv, att Europa går avgörande strider mellan kapital och arbete till mötes och att de tidigare metoderna för proletariatets ekonomiska och politiska kamp är otillräckliga. Men dessa metoder bestod just i att utnyttja den borgerliga demokratin. Följaktligen? ...

Kautsky vågade inte dra slutsatsen av vad som följer härav.
... Följaktligen kan nu bara en reaktionär, en fiende till arbetarklassen, en bourgeoisins lakej, utmåla den borgerliga demokratins härligheter och svamla om ren demokrati, i det han vänder ansiktet mot det utlevade förgångna. Den borgerliga demokratin var progressiv jämfört med medeltiden, och man måste utnyttja den. Men nu är den otillräcklig för arbetarklassen. Nu måste man se framåt och inte tillbaka, framåt mot den borgerliga demokratins ersättande med den proletära. Och om förberedelsearbetet för den proletära revolutionen, den proletära arméns utbildning och organisering var möjlig (och nödvändig) inom den borgerlig-demokratiska statens ramar, vore man en förrädare mot proletariatets sak, en renegat, om man kringskär proletariatet inom dessa ramar, så snart det gått så långt som till "avgörande strider".

Kautsky har råkat i en synnerligen löjlig knipa, ty han har upprepat ett argument av Martov utan att märka, att Martov stödjer detta argument på ett anna argument, vilket saknas hos Kautsky! Martov säger (och Kautsky upprepar), att Ryssland ännu ej är moget för socialismen, varav naturligtvis följer: det är ännu för tidigt att förvandla sovjeterna från kamporgan till stats-organisationer (läs: det är på tiden att med de mensjevi-kiska ledarnas hjälp förvandla sovjeterna till organ, varigenom arbetarna underkastas den imperialistiska bour-geoisin). Kautsky kan dock inte säga rent ut, att Europa inte är moget för socialismen. År 1909, då Kautsky ännu inte var renegat, skrev han, att man nu inte behöver frukta en för tidig revolution, att den, som av fruktan för nederlaget avvisade revolutionen, skulle vara en förrädare. Kautsky vågar inte direkt ta avstånd från detta. Och resultatet blir en absurditet, som fullständigt avslöjar småborgarens hela dumhet och feghet: å ena sidan är Europa moget för socialismen och går avgörande strider mellan kapital och arbete till mötes — å andra sidan får inte kamporganisationen (d. v. s. en organisation som uppstår, växer och förstärkes i kampen), proletariatets organisation, de förtrycktas förtrupp, organisatör och ledare, förvandlas till statsorganisation!

I praktiskt-politiskt avseende är idén, att sovjeterna är nödvändiga som kamporganisation men inte får förvandlas till statsorganisationer, oändligt befängdare än i teoretiskt avseende. Till och med i fredstid, när ingen revolutionär situation är förhanden, framkallar arbetarnas masskamp mot kapitalisterna, t. ex. masstrejker, en oerhörd förbittring på båda sidorna, en utomordentligt lidelsefull kamp, och bourgeoisin hänvisar ständigt tillatt den förblir och vill förbli "herre i huset" o. s. v. Men under revolutionen, när det politiska livet sjuder, kommer en sådan organisation som sovjeterna, vilken omfattar alla arbetare inom industrins alla grenar och dessutom alla soldater och hela den arbetande och fattiga landsbygdsbefolkningen — en sådan organisation kommer av sig själv, på grund av kampens förlopp, av angreppets och motståndets enkla "logik" oundvikligen därhän, att frågan ställes på sin spets. Försöket att inta en mellanställning, att "försona" proletariatet och bour-geoisin, är enfald och lider ett ömkligt fiasko: så gick det i Ryssland med Martovs och de andra mensjeviker-nas förkunnelse, så kommer det också oundvikligen att gå i Tyskland och i andra länder, ifall sovjeterna erhåller en något så när omfattande utveckling, om de lyckas sluta sig samman och stärkas. Att säga till sovjeterna:

kämpa, men tag inte själva hela statsmakten i edra egna händer, bli inte några statsorganisationer — det innebär att predika samarbete mellan klasserna och "social fred" mellan proletariatet och bourgeoisin. Det är ju löjligt att tro, att en sådan inställning i den förbittrade kampen kommer att leda till någonting annat än till ett skymfligt sammanbrott. Det är Kautskys eviga öde att sitta mellan två stolar. Han låtsar, att han inte i något avseende är ense med opportunisterna i teorin, men i själva verket är han i allt väsentligt (d. v. s. i allt, som hänför sig till revolutionen) ense med dem i praktiken.



Konstituerande församlingen och sovjetrepubliken



Frågan om konstituerande församlingen och hur den upplöstes av bolsjevikerna är kärnpunkten i Kautskys hela broschyr. Till denna fråga återkommer han ständigt.

Hela detta arbete av Andra internationalens ideologiska ledare är fullt av hänvisningar till hur bolsjevikerna "tillintetgjort demokratin" (se ett tidigare anfört citat från Kautsky). Frågan är verkligen intressant och viktig. ty förhållandet mellan den borgerliga och den proletära demokratin ställdes här / praktiken inför revolutionen. Låt oss se, hur vår "marxistiske teoretiker" undersöker denna fråga.

Han citerar de "Teser om konstituerande församlingen", som skrevs av mig och publicerades i Pravda den 26 december 1917. Man kunde tycka, att det vore omöjligt att vänta sig ett bättre vittnesbörd om att Kautsky allvarligt, stödd på dokument, tar upp frågan till behandling. Men se bara, hur Kautsky citerar. Han talar inte om att dessa teser var 19 till antalet, att i dem behandlades såväl frågan om förhållandet mellan den vanliga borgerliga republiken med dess konstituerande församling och Sovjetrepubliken, som också historien om konflikten i vår revolution mellan konstituerande församlingen och proletariatets diktatur. Allt detta kringgår Kautsky och förklarar helt enkelt för läsaren, att "två av dem" (teserna) är "särskilt viktiga": den ena. där det heter, att socialist-revolutionärerna splittrades efter valen till konstituerande församlingen, men före dess inkallande (Kautsky förtiger, att detta är femte tesen), den andra, där det heter, att Sovjetrepubliken överhuvud taget är en högre demokratisk form än konstituerande församlingen (Kautsky förtiger, att detta är tredje tesen).

Och endast från denna tredje tes citerar Kautsky ordagrant en del. nämligen följande sats:
"... Sovjetrepubliken utgör inte endast formen för en högre typ av de demokratiska institutionerna (jämfört med den vanliga, borgerliga republiken med konstituerande församlingen som dess krona), utan även den enda form, som är i stånd att trygga den smärtfriaste [ 1 ] övergången till socialismen" (Kautsky utelämnar ordet "vanliga" och inledningsorden till tesen: "För övergången från det borgerliga till det socialistiska systemet, för proletariatets diktatur").

Sedan Kautsky citerat dessa ord, utbrister han med utsökt ironi:
"Skada blott, att man kom till denna slutsats först sedan man blivit i minoritet i konstituerande församlingen. Förut hade ingen krävt den ivrigare ån Lenin."

Så står det bokstavligen på sid. 31 i Kaulskys bok! Detta är ju en riktig pärla! Endast en bourgeoisins sykofant kunde framställa saken så lögnaktigt, för att läsaren skall få intrycket att allt vad bolsjevikerna sagt om en högre statstyp är ett påhitt, som kommit till efter det bolsjevikerna visat sig vara i minoritet i konstituerande församlingen!! En så gemen lögn kunde blott uttalas av en skurk, som sålt sig åt bourgeoisin eller, vilket är precis detsamma, förlitat sig på P. Axelrod och hemlighåller sina informationsgivare.

Det är nämligen allmänt känt, att jag samma dag som jag anlände till Ryssland, den 4 april 1917, offentligen föredrog de teser, i vilka jag påvisade överlägsenheten hos en statsform av Kommunens typ över den borgerliga parlamentariska republiken. Detsamma förklarade jag senare upprepade gånger i tryck, t. ex. i en broschyr om de politiska partierna, som översattes till engelska och trycktes i Amerika i januari 1918 i New York-tidningen Evening Post. Men inte nog därmed. Bolsjevikernas partikonferens i slutet av april 1917 antog en resolution om att proletariatets och böndernas republik står högre än den borgerliga parlamentariska republiken, att vårt parti inte nöjer sig med den senare och att partiets program måste ändras i överensstämmelse her med.

Vad skall man efter allt detta kalla Kautskys utfall, då han försäkrar den tyske läsaren, att jag ivrigt skulle ha krävt inkallande av konstituerande församlingen och endast efter det bolsjevikerna blivit i minoritet där började "förringa" konstituerande församlingens heder och värdighet? Varmed kan ett sådant utfall ursäktas? [ 2 ] Med att Kautsky inte kände till fakta? Men varför skulle han då befatta sig med att skriva därom? Eller varför inte ärligt förklara: jag, Kautsky, skriver på grundval av de informationer jag erhållit av mensjevikerna Stein, P. Axelrod & Co.? Kautsky vill med anspråk på objektivitet dölja sin roll som lakej åt mensjevikerna, vilka är förbittrade över sitt nederlag.

Detta är likväl bara blommor. Frukterna kommer senare.
Låt oss anta, att Kautsky inte önskade eller inte kunde (??) från sina informationsgivare erhålla en översättning av de bolsjevikiska resolutionerna och förklaringarna i frågan om huruvida bolsjevikerna nöjer sig med den borgerliga parlamentariska demokratiska republiken. Låt oss t. o. m. anta detta, ehuru det är helt otroligt. Men Kautsky hänvisar ju direkt till mina teser av 26 december 1917 på 30:e sidan i sin bok.

Känner Kautsky dessa teser fullständigt, eller känner han endast den del av dem, som Stein, Axelrod & Co. översatt för honom? Kautsky citerar den tredje tesen i den grundläggande frågan om huruvida bolsjevikerna också före valen till konstituerande församlingen var medvetna om. att Sovjetrepubliken står högre än den borgerliga republiken, och om de också sagt detta folket. Men Kautsky förtiger den andra tesen.

Den andra tesen lyder:
"Vid uppställandet av kravet på en konstituerande församlings inkallande betonade den revolutionära socialdemokratin upprepade gånger ända sedan början av revolutionen 1917, att sovjetrepubliken utgör en högre form av demokratismen än en vanlig borgerlig republik med en konstituerande församlings (kurs. av mig).

För att framställa bolsjevikerna som principlösa personer, "revolutionära opportunister" (detta uttryck använder Kautsky någonstädes i sin bok, jag kan inte påminna mig i vilket sammanhang), har herr Kautsky dolt för den tyske läsaren, att det i teserna finns en direkt hänvisning till upprepades förklaringar!

Det är med sådana småaktiga, ömkliga och föraktliga metoder, som herr Kautsky opererar. Alltså har han kringgått den teoretiska frågan.
Är det sant eller inte, att den borgerlig-demokra-tiska parlamentariska republiken står lägre än en republik av kommuntyp eller sovjettyp? Detta är huvudfrågan men den har Kautsky kringgått. Allt vad Marx gett i analysen av Pariskommunen, har Kautsky "glömt". Han har också "glömt" Engels* brev till Bebel av den 28 mars 1875, där Engels särskilt åskådligt och lättfattligt uttrycker samma Marx* tanke: "Kommunen var inte längre en stat i ordets egentliga mening".

Här ser ni alltså Andra internationalens mest framträdande teoretiker, som i en speciell broschyr oro "Proletariatets diktatur", vari han särskilt behandlar Ryssland, där frågan om en högre statsform än den demokratisk-borgerliga republiken direkt och upprepade gånger behandlats, förtiger denna fråga. Vari skiljer sig detta ( sak från en övergång till bourgeoisin?

(Inom parentes sagt släpar sig Kautsky också här fram i de ryska mensjevikernas svans. Ue har folk i överflöd, som känner till "alla citat" från Marx och Engels, men inte en enda mensjevik har från april 1917 till oktober 1917 och från oktober 1917 till oktober 1918 ens en enda gång försökt behandla frågan om staten av Kommunens typ. Också Plechanov har förbigått denna fråga. Tystnaden har tydligen varit nödtvången.)

Det vore självfallet att kasta pärlor för svin. om man talade om konstituerande församlingens upplösning med folk, som kallar sig socialister och marxister, men i verkligheten gar över till bourgeoisin i den viktigaste frågan, i frågan om staten av Kommunens typ. Det torde vara tillräckligt att ordagrant avtrycka mina teser om konstituerande församlingen som tillägg till denna broschyr. Av dem skall läsaren se, att denna fråga ställdes den 26 december 1917 såväl teoretiskt som historiskt och praktiskt-politiskt

Om Kautsky såsom teoretiker fullständigt tagit avstånd från marxismen, så hade han dock såsom historiker kunnat undersöka frågan om sovjeternas kamp mot konstituerande församlingen. Av många Kautskys arbeten vet vi, att han kunnat vara en marxistisk historiker och att dessa hans arbeten förblir proletariatets bestående arvedel, trots hans senare avfall. Men i den givna frågan vänder Kautsky också såsom historiker sanningen ryggen, ignorerar allmänt kända fakta och uppträder som sykofant. Han vill framställa bolsjevikerna som principlösa. och han berättar, hur bolsjevikerna försökte mildra konflikten med konstituerande församlingen, innan de upplöste den.

Häri ligger absolut ingenting dåligt och vi behöver inte ta avstånd från någonting; jag avtrycker teserna i deras helhet, och där sägs svart på vitt: ni vacklande herrar småborgare, som slagit er ned i konstituerande församlingen — antingen försonar ni er med proletariatets diktatur, eller kommer vi att besegra er "på revolutionärt sätt" (teserna nr 18 och 19).

Så har det verkligt revolutionära proletariatet alltid uppträtt, och så kommer det alltid att uppträda mot den vacklande småbourgeoisin.

I frågan om konstituerande församlingen intar Kaut-sky en formell ståndpunkt. I mina teser sägs det tydligt och upprepade gånger, att revolutionens intressen står över konstituerande församlingens formella rättigheter (se teserna nr 16 och 17). Den formella-demokratiska synpunkten är just den borgerliga demokratens, som inte erkänner, att proletariatets och den proletära klasskampens intressen står högre. Såsom historiker skulle Kaut-sky inte kunna annat än erkänna, att de borgerliga parlamenten utgör organ för den ena eller andra klassen. Men nu fann Kautsky nödigt (för den smutsiga uppgiften att förneka revolutionen) att glömma marxismen, och han underlåter att ställa frågan, för vilken klass konstituerande församlingen i Ryssland var ett organ. Kautsky undersöker inte den konkreta situationen, han har icke lust att se fakta, han säger inte den tyske läsaren ett ord om. att teserna inte bara ger en teoretisk belysning av frågan om den borgerliga demokratins begränsade karaktär (teserna nr l—3), inte bara visar de konkreta förhållanden som ledde till att partiernas vallistor från mitten av oktober 1917 inte överensstämde med det verkliga läget i december 1917 (teserna nr 4—6), utan också ger klasskampens och inbördeskrigets historia i oktober—december 1917 (teserna nr 7—15). Ur denna konkreta historia drog vi slutsatsen (tes nr 14), att parollen "all makt åt konstituerande församlingen" i verkligheten blivit en paroll för kadeterna, kaledinfolket och deras hantlangare.

Historikern Kautsky märker inte detta. Historikern Kautsky har aldrig hört talas om att den allmänna rösträtten som resultat ger ibland småborgerliga, ibland reaktionära och kontrarevolutionära parlament. Historikern och marxisten Kautsky har inte hört talas om att valens form, demokratins form, är en sak, den ifrågavarande institutionens klassinnehåll en annan sak. Denna fråga om konstituerande församlingens klassinnehåll är i mina teser direkt ställd och löst. Det är möjligt, att min lösning är oriktig. Ingenting vore oss så önskvärt som en marxistisk kritik av vår analys från en utomståendes sida. I stället för att skriva genomdumma fraser (det finns många sådana hos Kautsky) om att det skulle finnas någon, som hindrade en kritik av bolsjevis-men, borde Kautsky ha tagit itu med en sådan kritik. Men saken är just den, att han inte ger någon kritik. Han framkastar inte ens frågan om en klassanalys av sovjeterna å ena sidan och av konstituerande församlingen å andra sidan. Och därför finnes det ingen möjlighet att tvista, att diskutera med Kautsky, det återstår bara att visa läsaren, varför man inte kan kalla Kautsky någonting annat än en renegat.

Konflikten mellan sovjeterna och konstituerande församlingen har sin historia, vilken inte ens en historiker, som inte står på klasskampens ståndpunkt, skulle kunna kringgå. Inte heller denna faktiska historia har Kautsky velat beröra. Kautsky dolde för den tyske läsaren det allmänt kända faktum (vilket nu blott illvilliga mensje-viker döljer), att sovjeterna också under mensjevikernas herravälde, d. v. s. från slutet av februari till oktober 1917, hade konflikter med de "allmänstatliga" (d. v. s. borgerliga) institutionerna. Kautsky är i verkligheten anhängare av försoning, överenskommelse, samarbete mellan proletariatet och bourgeoisin. Hur Kautsky än må bestrida detta, så är dock denna hans ståndpunkt ett faktum, som bekräftas av Kautskys hela broschyr. Att det inte var nödvändigt att upplösa konstituerande församlingen, betyder just: det var inte nödvändigt att slutföra kampen mot bourgeoisin och störta den, det var nödvändigt för proletariatet att försona sig med bourgeoisin.

Varför förteg då Kautsky, att mensjevikerna sysslade med detta föga hedrande värv från februari till oktober 1917 utan att uppnå det ringaste resultat? Om det varit möjligt att försona bourgeoisin med proletariatet, varför lyckades då inte denna försoning under mensjevikernas maktperiod, varför höll sig bourgeoisin på sidan om sovjeterna, varför kallades sovjeterna (au mensjeuikerna) för "revolutionär demokrati" och bourgeoisin för "cen-suselement"?

Kautsky har dolt för den tyske läsaren, att just mensjevikerna under sitt herraväldes "epok" (februari— oktober 1917) kallade sovjeterna för revolutionär demokrati och därmed erkände deras överlägsenhet över alla andra institutioner. Endast genom att dölja detta faktum. kunde historikern Kautsky framställa saken så, att konflikten mellan sovjeterna och bourgeoisin inte hade sin historia, att den uppstod plötsligt, oväntat, utan orsak, till följd av bolsjevikernas dåliga uppförande. Men i verkligheten var det just mer än ett halvt års erfarenhet (för revolutionen är detta en väldig tidrymd) av mensje-vikisk kompromisspolitik och försök att försona proletariatet med bourgeoisin, som övertygade folket om gagn-lösheten i dessa försök och stötte bort proletariatet från-mensjevikerna.

Kautsky erkänner, att sovjeterna år en proletariatets utomordentliga kamporganisation, som har en ' stor framtid framför sig. Men om så år, ramlar Kautskys hela ställning som ett korthus eller som en småborgares dröm om möjligheten att undvika den tillspetsade kampen mellan proletariatet och bourgeoisin. Ty hela revolutionen är en ständig och därtill förtvivlad kamp, och proletariatet är den klass, som går i spetsen för alla förtryckta, samlings- och medelpunkten för alla förtrycktas strävan efter sin befrielse. Sovjeterna — de undertryckta massornas kamporgan — avspeglade och gav självfallet uttryck åt dessa massors stämningar och förändrade åsikter ojämförligt snabbare, fullständigare och riktigare än varje annan institution (vilket för övrigt är en av orsakerna till att sovjetdemokratin är den högsta typen av demokrati).

Under tiden från 28 februari (gamla stilen) till den 25 oktober 1917 hann sovjeterna sammankalla två all-ryska kongresser, där den överväldigande majoriteten av Rysslands befolkning, alla arbetare och soldater samt sju eller åtta tiondelar av bönderna var representerade — för att inte tala om en mängd lokala, krets-, stads-, guvernements- och provinskongresser. Bourgeoisin hann under denna tid inte sammankalla ett enda organ, som skulle ha representerat majoriteten (om man bortser från den tydligt förfalskade "demokratiska konferensen", vilken uppfattades som ett hån och framkallade förbittring hos proletariatet). Konstituerande församlingen avspeglade samma stämning hos massorna, samma politiska uppdelning som Första allryska sovjet-kongressen (junikongressen). Vid tiden för konstituerande församlingens sammankallande .(januari 1918) hade andra sovjetkongressen (oktober 1917) och tredje sovjetkongressen (januari 1918) avhållits, och båda hade solklart bevisat, att massorna radikaliserats och revolutionerats, att de vänt mensjevikerna och socialistrevolutionärerna ryggen och ställt sig på bolsjevikernas sida, d. v. s. att de vände den småborgerliga ledningen och illusionerna om överenskommelse med bourgeoisin ryggen och övergick till den proletära revolutionära kampen för att störta bourgeoisin.

Följaktligen visar redan enbart sovjeternas yttre historia, hur oundvikligt det var, att konstituerande församlingen upplöstes, samt hur reaktionär den var. Kautsky håller dock envist fast vid sin "paroll": må revolutionen gå under, må bourgeoisin triumfera över proletariatet, bara den "rena demokratin" frodas. Fiat justitia, pereat mundus! [Rättvisan måste ha sin gång. om och världen går under!]

Här har vi en kort sammanfattning av de allryska sovjetkongresserna i den ryska revolutionens historia:




Allryska sovjetkongresser

Antal delegater

Därav Bolsjeviker

% Bolsjeviker

I.

3 juni 1917

790

103

13

II.

25 oktober 1917

675

343

51

III.

10 januari 1918

710

434

61

IV.

14 mars 1918

1.232

795

64

V.

4 juli 1918

1.164

773

66





Det är tillräckligt att kasta en blick på dessa siffror för att förstå, varför försvaret av konstituerande församlingen eller talet (i likhet med Kautskys) om, att bolsjevikerna inte har befolkningens majoritet bakom sig, hos oss endast mötes med löje.



Sovjetförfattningen



Såsom jag redan påvisat, är det inte ett nödvändigt och oundvikligt kännetecken för proletariatets diktatur att bourgeoisin berövas rösträtten. Inte heller i Ryssland uttalade sig bolsjevikerna, som långt före Oktober uppställde parollen om en sådan diktatur, på förhand om att beröva exploatörerna rösträtten. Denna beståndsdel av diktaturen har inte framträtt enligt något partis "plan" utan vuxit fram av sig själv under kampens gång. Historikern Kautsky har naturligtvis inte märkt detta. Han har inte förstått, att bourgeoisin redan under den tid, då mensjevikerna (som ville kompromissa iped bourgeoisin) hade makten inom sovjeterna, själv tog avstånd från sovjeterna, bojkottade dem, uppträdde som deras motståndare och intrigerade emot dem. Sovjeterna uppstod utan varje författning och existerade över ett år (från våren 1917 till sommaren 1918) utan varje författning. Bourgeoisins raseri mot de förtrycktas självständiga och allsmäktiga (ty den omfattade alla) organisation, bour-geoisins kamp — och därtill den mest skamlösa, egennyt-tiga och smutsiga kamp — mot sovjeterna, samt slutligen bourgeoisins (från kadeterna till högersocialistrevo-lutionärerna, från Miljukov till Kerenskij) öppna deltagande i Kornilov-upproret — allt detta förberedde bourgeoisins formella uteslutande ur sovjeterna.

Kautsky har hört talas om Kornilov-upproret. men han struntar överlägset i historiska fakta, i kampens förlopp och former, vilka bestämmer diktaturens former: Vad har i själva verket fakta att betyda, när fråga är om den "rena" demokratin? Kautskys "kritik", som riktar sig emot att bourgeoisin berövas rösträtten, utmärker sig därför genom en sådan — sötsliskig naivitet, som vore rörande hos ett barn, men som verkar motbjudande hos en person, vilken ännu inte officiellt förklarats vara svagsint.
"... Om kapitalisterna vid allmän rösträtt visar sig vara betydelselös minoritet, kommer de snabbare att foga sig i sitt öde ..." (sid. 33). Förtjusande, inte sant? Den kloke Kautsky har många gånger i historien sett och känner överhuvud taget på grund av iakttagelser från det levande livet väl till sådana godsägare och kapitalister, som tar hänsyn till den undertryckta majoritetens vilja. Den kloke Kautsky håller energiskt fast vid en "opposilions"-ståndpunkt, d. v. s. den inre parlamentariska kampens ståndpunkt. Han skriver också bokstavligen: "opposition" (sid. 34 m. fl. ställen).

O, lärda historiker och politiker! Det skulle inte skada er att veta, att "opposition" är ett begrepp, som tillhör den fredliga och blott parlamentariska kampen, d. v. s. ett begrepp, som motsvarar en icke-revolutionär situation, ett begrepp som motsvarar frånvaron au en revolution. l en revolution har vi att göra med den skoningslösa fienden i ett inbördeskrig — inga reaktionära jeremiader av en småborgare, som likt Kautsky fruktar detta krig, kommer att ändra detta faktum. Det är helt enkelt komiskt att utifrån "oppositions"-ståndpunkt behandla det skoningslösa inbördeskrigets problem i en tid, när bourgeoisin tillgriper alla slags förbrytelser — Versailles-partiets exempel och dess kohandel med Bismarck har någonting att säga varje människa, vilken inte betraktar historien med samma Ögon som Gogols Petrusjka9 — när bourgeoisin anropar främmande stater om hjälp och intrigerar med dem emot revolutionen. Det revolutionära proletariatet måste följa "konfusionsrådet" Kautskys exempel, dra nattmössan över öronen och betrakta som legal "opposition" den bourgeoisi, som organiserar Dutovs, Krasnovs och tjeckernas kontrarevolutionära uppror och betalar ut miljoner åt sabotörer. O, vilken djupsinnigheti

Kautsky intresserar sig uteslutande för sakens formella, juridiska sida. När man läser hans betraktelser om sovjetförfattningen, påminner man sig därför ovillkorligen Bebels ord: jurister, det är alltigenom reaktionära personer. "I verkligheten", skriver Kautsky, "kan man inte göra endast kapitalisterna rättslösa. Vem är kapitalist i juridisk mening? Den som äger något? Till och med i ett så ekonomiskt utvecklat land som Tyskland, vars proletariat är så talrikt, skulle upprättandet av en sovjetrepublik göra stora massor politiskt rättslösa. Av antalet sysselsatta plus familjemedlemmar i de tre stora grupperna industri, jordbruk och handel i Tyska riket var år 1907 något över 35 miljoner tjänstemän och lönarbetare och 17 miljoner självständiga. Ett parti kunde alltså mycket väl ha majoriteten av lönarbetarna bakom sig och likväl utgöra minoriteten av befolkningen." (Sid. 33.)

Här har vi ett litet mönster på Kautskys resonemang. Är inte detta en borgares kontrarevolutionära gnäll? Varför räknar ni alla "självständiga" till de rättslösa, herr Kautsky. när ni dock mycket väl vet, att den oerhörda majoriteten av de ryska bönderna inte sysselsätter lönar hetare och alltså inte berövas sina rättigheter? Är inte detta ett falsarium?

Varför har inte ni, lärde nationalekonom, anfört de av er välkända och i samma tyska statistik för år 1907 publicerade uppgifterna om lönarbetet inom olika grupper av lantbruket? Varför har ni inte visat de tyska arbetarna, läsarna av er broschyr, dessa uppgifter, av vilka man skulle kunna se, hur många exploatörer det finns, och hur litet deras antal är — enligt den tyska statistiken — i förhållande till hela antalet "jordbrukare"?

Därför att ert .avfall har gjort er till en simpel syko-fant i bourgeoisins tjänst.
Kapitalist skulle kantänka vara ett obestämt Juridiskt begrepp, och Kautsky dundrar på flera sidor mot sovjetförfattningens "godtycke". Denne "allvarlige vetenskapsman" tillåter den engelska bourgeoisin att under flera århundraden utforma och utveckla en ny (för medeltiden ny) borgerlig författning, men oss, arbetare och bönder i Ryssland, beviljar denne representant för lakejvetenskapen inte den ringaste frist. Av oss kräver han en i minsta bokstav utarbetad författning inom några månader...

"Godtycke"! Tänk bara, vilken avgrund av smutsigaste krypen för bourgeoisin, av det mest enfaldiga pedanteri som en sådan beskyllning avslöjar. När de alltigenom borgerliga och till största delen reaktionära juristerna i de kapitalistiska länderna under loppet av århundraden eller årtionden utarbetat de utförligaste bestämmelser, skrivit tiotals och hundratals band med lagar och lagförklaringar, vilka förtrycker arbetaren, binder den fattige till händer och fötter och ställer tusentals trakasserier och hinder i vägen för varje enkel arbetande man eller kvinna av folket — o, då ser de borgerliga liberalerna och herr Kautsky inte något "godtycke" däri! Här härskar "ordning" och "laglighet"! Här är allt genomtänkt och föreskrivet, hur man skall kunna pressa sista droppen ur den fattige stackaren. Här finns det tusentals borgerliga advokater och ämbetsmän (om dem tiger Kautsky överhuvud taget, antagligen just därför, att Marx ansåg det vara av oerhörd betydelse att krossa ämbetsmaskineriet ...) — advokater och ämbetsmän, som förstår att tolka lagarna så, att arbetaren och medelbonden aldrig lyckas bryta sig igenom dessa lagars tagg-trådsstängsel. Detta är inte något "godtycke" av bourgeoisin, det är ingen diktatur av vinningslystna och smutsiga exploatörer, som sugit sig stinna av folkets blod — nej då. inte alls! Det är "ren demokrati", som blir allt renare för varje dag.

Men då de arbetande och exploaterade klasserna, avskurna från sina utländska bröder genom det imperialistiska kriget, för första gången i historien skapade sina egna sovjeter och till politiskt uppbyggnadsarbete kallade de massor, som bourgeoisin undertryckt, utsugit och hållit i mörker, och själva började bygga en ny, proletär stat, i den rasande kampens hetta, i inbördeskrigets eld började lägga grunden till en stat utan exploatörer — då tjöt alla bourgeoisins skurkar, hela blodsugarbandet och deras drabant Kautsky om "godtycke"! Ja, hur skulle i själva verket dessa obildade arbetare och bönder, denna "pöbel" kunna tolka sina egna lagar? Var skulle de väl ta rättskänslan ifrån, dessa simpla arbetande, när de inte betjänar sig av de bildade advokaternas och de borgerliga författarnas, av Kautskys och hans gelikars samt de visa gamla ämbetsmännens råd?

Ur mitt tal av den 28 april 1918 citerar herr Kautsky orden: "Massorna bestämmer själva valordningen och val-terminerna ..." Och "den rene demokraten" Kautsky drar därav följande slutsats:
"Det förefaller således, som om varje valmöte skulle kunna inråtta valförfarandet efter sin egen önskan. Godtyckligheten och möjligheten att befria sig från icke önskvärda oppositionella element inom själva proletariatet skulle därigenom stegras i högsta grad." (Sid. 37.)

Varigenom skiljer sig väl detta från en av kapitalisterna besoldad bläckkulis prat när han tjuter om det tvång som massan utövar mot de "arbetsvilliga", flitiga arbetarna vid en strejk? Varför är det byråkratiskt-borgerliga fastställandet av valordningen i den "rena" borgerliga demokratin inte något godtycke? Varför måste rättskänslan hos massorna, som rest sig till kamp mot densekellånga utsugningen, som genom denna förtvivlade kamp blir upplysta och härdade, vara lägre än hos en handfull i borgerliga fördomar uppfostrade ämbetsmän. intellektuella och advokater?

Kautsky är en sann socialist, våga inte misstänkliggöra uppriktigheten hos denne högst ärbare familjefader, denne synnerligen hedervärde medborgare. Han är en varm och övertygad anhängare av arbetarnas, den proletära revolutionens seger. Han skulle bara önska, att de sötsliskiga och brackiga intellektuella och kälkborgarna i nattmössor först, innan massorna satt sig i rörelse, före deras rasande kamp mot exploatörerna och absolut utan inbördeskrig, skulle uppgöra måttfulla och noggranna stadgar för revolutionens utveckling ...

Med djup moralisk harm berättar vår höglärde Judusjka Golovljov10 för de tyska arbetarna, att Sovje-ternas allryska centrala verkställande utskott den 14 juni 1918 beslöt att utesluta representanterna för högersocia-listrevolutionärernas och mensjevikernas partier ur sov-jeterna. "Denna åtgärd", skriver Judusjka Kautsky, uppfylld av ädel förtrytelse, "riktar sig inte mot bestämda personer, som begått bestämda straffbara handlingar ... Om de sovjetdeputerades okränkbarhet säger Sovjetrepublikens författning inte ett ord. Inte bestämda personer, utan bestämda partier uteslutes här ur sovjeterna." (Sid. 37.)

Ja, detta är verkligen förskräckligt, det är en olidlig avvikelse från den rena demokratin, efter vars regler vår revolutionäre Judusjka Kautsky kommer att göra revolution. Vi ryska bolsjeviker borde först ha lovat okränkbarhet åt Savinkov & Co., lieberdanarna11 och potresovarna ("aktivisterna") & Co. och borde sedan ha skrivit en strafflag, enligt vilken deltagandet i det tjeckoslovakiska kontrarevolutionära kriget eller förbundet (i Ukraina eller i Grusien) med de tyska imperialisterna mot det egna landets arbetare förklarats vara "straffbart". Först därefter, på grundval av denna strafflag, hade vi — i överensstämmelse med den "rena demokratin" — varit berättigade att utesluta "bestämda personer" ur sovje-terna. Det är härvid självklart, att tjeckoslovakerna, som genom savinkovarna, potresovarna och lieberdanarna (eller med hjälp av deras agitation) erhöll pengar av de engelska och franska kapitalisterna, och likaså krasno-varna, som genom förmedling av mensjevikerna i Ukraina och Tiflis fick ammunition av tyskarna, lugnt hade suttit och väntat ända tills vi författat en riktig strafflag, och såsom de allra renaste demokrater hade inskränkt sig till "oppositionens" roll ...

En lika stark moralisk förtrytelse utlöser hos Kautsky den omständigheten, att sovjetförfattningen tar rösträtten från dem, som "i profitsyfte sysselsätter lönarbetare". "En hemarbetare eller en småhantverkare med en gesäll", skriver Kautsky, "kan leva och känna fullkomligt proletärt, men rösträtt har han inte." (Sid. 36.)

Vilken avvikelse från "den rena demokratin"! Vilken orättvisa! Visserligen har alla marxister hittills antagit och med tusentals fakta bekräftat, att småföretagarna är de mest samvetslösa och vinningslystna utsugarna av lönarbetarna, men Judusjka Kautsky tar självfallet inte småföretagarnas klass (och vem har hittat på denna skadliga teori om klasskampen?), utan enskilda personer, sådana exploatörer som "lever och känner fullkomligt proletärt". Den berömda "sparsamma Agnes", som man trodde vara död för länge sedan, har återuppstått genom Kautskys penna. Denna sparsamma Agnes blev för några årtionden sedan uppfunnen och satt i omlopp i den tyska litteraturen av den "rene" demokraten, borgaren Eugen Richter. Han profeterade, att proletariatets diktatur och konfiskeringen av exploatörernas kapital skulle medföra outsägligt elände, han frågade med oskyldig uppsyn, vem som egentligen var kapitalist i juridisk mening. Som exempel tog han en fattig, sparsam sömmerska ("sparsamma Agnes"), som av de elaka "proletära diktatorerna", berövades sitt sista öre. Det fanns en tid, då hela den tyska socialdemokratin skrattade åt den rene demokraten Eugen Richters "sparsamma Agnes". Men det var för länge, länge sedan, då Bebel ännu levde och öppet och utan omsvep uttalade den sanningen, att det i vårt parti ännu finns många nationalliberaler.11 Det var för så länge sedan, att Kautsky då ännu inte var renegat.

Nu har "sparsamma Agnes" återuppstått i gestalten av "den fullkomligt proletärt levande och kännande små-hantverkaren med en gesäll". De elaka bolsjevikerna gör honom orätt och fråntar honom rösträtten. Visserligen kan i Sovjetrepubliken "varje valmöte", såsom samme Kaut-sky säger, bevilja inträde åt en fattig mästare, som, låt oss säga, har förbindelse med den ifrågavarande fabriken, om han undantagsvis inte är en utsugare, om han i verkligheten "lever och känner fullkomligt proletärt". Men kan man förlita sig på livserfarenheten och rättskänslan hos ett spontant fabriksmöte av enkla arbetare, som (o, fasa!) inte handlar efter stadgar? Är det inte klart, att det är bättre att ge alla utsugare, alla arbetsköpare rösträtt än att riskera den möjligheten, att arbetarna gör "sparsamma Agnes" och den "proletärt levande och kännande mästaren" orätt?

Må de föraktliga renegatskurkarna under bourgeoi-ins och socialchauvinisternas [ 3 ] bifall skymfa vår sovjet-författning för att den berövar utsugarna rösträtten. Det är bra, ty det påskyndar och fördjupar brytningen mellan Europas revolutionära arbetare samt scheidemännen och kautskyanerna, renaudelmännen och Longuet-, Hender-son- och Ramsay MacDonaldmännen, med de gamla ledarna av och gamla förrädarna mot socialismen.

De förtryckta klassernas massor, de medvetna och ärliga ledarna bland de revolutionära proletärerna kommer att vara för oss. Det räcker med att låta sådana proletärer och dessa massor lära känna vår sovjetförfattning för att de genast skall säga: här är verkligen vårt f öl k, här är ett verkligt arbetarparti, en verklig arbetarregering. Den bedrar inte oss arbetare med svammel om reformer, såsom alla de ovannämnda ledarna bedragit oss, utan den kämpar på allvar mot exploatörerna, genomför revolutionen på allvar, kämpar i handling för arbetarnas fullständiga frigörelse.

När sovjeterna efter en ettårig "praktik" fråntog exploatörerna rösträtten, innebär detta att dessa sovjeter således verkligen är den undertryckta massans organisationer och inte organisationer för socialimperialisterna och socialpacifisterna, som sålt sig åt bourgeoisin. När dessa sovjeter berövade utsugarna rösträtten, innebär detta att sovjeterna alltså inte är organ för en småborgerlig kompromisspolitik med kapitalisterna, inte organ för parlamentariskt prat (av Kautsky, Longuet och MacDonald & Co.), utan det verkligt revolutionära proletariatets organ, som kämpar på liv och död mot utsugarna.

"Kautskys broschyr är här nästan okänd", skrev häromdagen (i dag har vi den 30 oktober) en väl underrättad kamrat i Berlin till mig. Jag skulle råda våra ambassadörer i Tyskland och Schweiz att inte spara på tusenlapparna för att köpa upp och gratis utdela denna broschyr bland medvetna arbetare och därigenom trampa i smutsen den "europeiska" — läs: imperialistiska och reformistiska — socialdemokrati, som för länge sedan blivit ett "stinkande lik".

I slutet av sin bok, på sid. 61 och 63, fäller herr Kautsky bittra tårar över att "den nya teorin" (så kallar han bolsjevismen eftersom han är rädd för att röra vid Marx och Engels analys av Pariskommunen) "finner anhängare t. o. m. i gamla demokratier, såsom t. ex. Schweiz". Det är "obegripligt" för Kautsky "ifall tyska socialdemokrater accepterar denna teori".
Nej, det är fullständigt begripligt, ty efter de allvarliga lärdomar kriget givit blir både scheidemännen och kautskyanerna motbjudande för de revolutionära massorna.

"Vi" har alltid varit för demokratin — skriver Kautsky — och nu skulle vi plötsligt avsäga oss den!
"Vi", opportunister inom socialdemokratin, har alltid varit mot proletariatets diktatur, och koibmännen & Co. har för länge sedan öppet uttalat detta. Kautsky vet detta och tror förgäves, att han skulle kunna för läsarna dölja det uppenbara faktum, att han "återvänder" till bern-steinianernas och koibmännens "sköte".

"Vi", revolutionära marxister, har aldrig gjort den "rena" (borgerliga) demokratin till vår avgud. Plecha-nov var som bekant 1903 revolutionär marxist (före sin bedrövliga vändning, som försatte honom i en rysk Scheidemanns ställning). Och Plechanov yttrade då på den partikongress, som antog programmet, att proletariatet, om det blir nödvändigt, under revolutionen kommer att beröva kapitalisterna rösträtten och att fördriva vilket parlament som helst, om det visar sig vara kontrarevolutionärt. Att just denna åsikt är den enda som "motsvarar marxismen, kan var och en se, t. o. m. redan av de av mig ovan anförda förklaringarna av Marx och Engels. Detta framgår fullständigt tydligt av alla marxismens grundsatser.

"Vi" revolutionära marxister har aldrig för folket hållit sådana tal, som kautskyanerna av alla nationer älskat att uppträda med, när de gör lakejtjänst åt bourgeoisin, anpassar sig till den borgerliga parlamentarismen, förtiger den nutida demokratins borgerliga karaktär och kräver endast dess utvidgande, dess fullständiga genomförande.

"Vi" har sagt bourgeoisin: Ni, exploatörer och hycklare, talar om demokrati, samtidigt som ni vid varje steg skapar tusentals hinder för de förtryckta massornas deltagande i politiken. Vi tar er på orden och kräver i dessa massors intresse, att e r borgerliga demokrati utvidgas för att förbereda massorna till revolutionen för att störta er, exploatörer. Och om ni, exploatörer, försöker göra motstånd mot vår proletära revolution, skall vi skoningslöst undertrycka er, göra er rättslösa, ja än mer: vi skall inte ens ge er bröd, ty i vår proletära republik kommer exploatörerna att bli rättslösa, berövas eld och vatten, ty vi år socialister på allvar och inte i Scheidemanns eller Kautskys mening.

Så har "vi" talat och så kommer "vi" revolutionära marxister att tala, och just därför kommer de förtryckta massorna att vara för oss och med oss, medan scheidemännen och kautskyanerna kommer att hamna på rene-gaternas sophög.



Vad är Internationalism?



Av djup övertygelse anser sig Kautsky vara och kallar sig internationalist. Scheidemännen förklarar han vara "regeringssocialister". Genom att försvara mensje-vikerna (Kautsky säger inte direkt, att han är solidarisk med dem, men han följer helt och hållet deras åsikter), avslöjade Kautsky synnerligen åskådligt, vad slags "internationalism" han representerar. Och eftersom Kautsky inte är någon enskild individ, utan representant för en strömning, som oundvikligt vuxit fram i Andra inter-nationalens miljö (Longuet i Frankrike, Turati i Italien, Nobs och Grimm, Graber och Naine i Schweiz, Ramsay MacDonald i England o. s. v.), så är det lärorikt att dröja vid Kautskys "internationalism".

Kautsky betonar, att mensjevikerna också var med i Zimmerwald (otvivelaktigt ett diplom, fast ett diplom som ... börjat multna) och skildrar på följande sätt mensjevikernas åsikter, som han är överens om:
"... Mensjevikerna ville allmän fred. De ville, att alla krigförande skulle anta parollen: utan annexioner och kontributioner. Så länge detta inte uppnåtts, skulle den ryska armén stå stridsberedd, med gevär för fot. Bolsje-vikerna åter krävde omedelbar fred till varje pris, de var beredda att, om så vore nödvändigt, sluta separatfred, och de sökte framtvinga freden därigenom, att de av alla krafter befrämjade den redan förut stora desorganisatio-nen inom armén." (Sid. 27.) Enligt Kautskys mening borde bolsjevikerna inte ha övertagit makten utan nöjt sig med konstituerande församlingen.

Kautskys och mensjevikernas internationalism består således i att man av den imperialistiska borgerliga regeringen kräver reformer, men fortsätter att understödja den, fortsätter att understödja det krig denna regering för tills alla krigförande antagit parollen: utan annexioner och kontributioner. En dylik uppfattning har upprepade gånger uttalats såväl av Turati, som av kautskya-nerna (Haase m. fl.) och Longuet & Co., som förklarade, att de var för "fosterlandsförsvaret".

Teoretiskt innebär detta en fullständig oförmåga att skilja sig från socialchauvinisterna och en fullständig förvirring i fråga om fosterlandsförsvaret. Politiskt innebär detta att utbyta internationalismen mot kälkborgerlig nationalism och att övergå till reformismen, att förneka revolutionen.

Att erkänna "fosterlandsförsvaret" betyder ur proletariatets synpunkt att rättfärdiga det nuvarande kriget, att erkänna dess berättigande. Men då kriget förblir ett imperialistiskt krig (såväl under monarkin som under republiken) — oavsett var de fientliga trupperna i ett givet ögonblick befinner sig, i mitt land eller i ett främmande land — så innebär fosterlandsförsvarets erkännande i verkligheten ett understödjande av den imperialistiska, rovlystna bourgeoisin och fullständigt förräderi mot socialismen. I Ryssland förblev kriget imperialistiskt också under Kerenskij i den borgerlig-demokratiska republiken, ty det fördes av bourgeoisin som härskande klass (och krig är "politikens fortsättning"). Synnerligen åskådligt kom krigets imperialistiska karaktär till uttryck i de hemliga fördrag om uppdelning av världen och utplundring av främmande länder, vilka f. d. tsaren ingick med kapitalisterna i England och Frankrike.

Mensjevikerna bedrog folket på det skamligaste, när de kallade ett sådant krig för försvars- eller revolutionskrig, och Kautsky, som godkänner mensjevikernas politik, godkänner därmed också bedrägeriet mot folket, godkänner småborgarnas roll, vilka gjorde kapitalet tjänster genom att bedra arbetarna och spänna dem för imperialisternas vagn. Kautsky driver en typisk småborgerlig, kälkborgerlig politik, när han inbillar sig (och inger massorna denna orimliga tanke), att uppställandet au en paroll skulle förändra själva saken. Hela den borgerliga demokratins historia avslöjar denna illusion: för att bedra folket har de borgerliga demokraterna alltid uppställt och uppställer ständigt alla möjliga "paroller". Men det gäller att pröva deras uppriktighet, att jämföra orden med handlingarna, att inte nöja sig med den idealistiska eller bedrägliga frasen utan finna ut det verkliga klassinnehållet. Det imperialistiska kriget upphör inte att vara imperialistiskt så snart skojare och frasmakare eller brackor och kälkborgare uppställer en sötsliskig "paroll" utan först då den klass, som för det imperialistiska kriget och är förenad därmed genom miljoner ekonomiska trådar (ja, t. o. m. trossar) verkligen störtats, och i dess ställe den verkligt revolutionära klassen, proletariatet, övertagit makten. På annat sätt kan man inte komma ifrån det imperialistiska kriget och inte heller ifrån en imperialistisk rovfred.

När Kautsky godkänner mensjevikernas utrikespolitik, förklarar den vara internationalistisk och kallar den för Zimmerwaldpolitik, så bevisar han därmed för det första hela den zimmerwaldska, opportunistiska majoritetens ruttenhet (inte för ro skull avskilde vi, zimmerwaldvän-stern3 oss strax från denna majoritet!), och för det andra — och detta är det viktigaste — övergår Kautsky från proletariatets till småbourgeoisins ståndpunkt, från den revolutionära till den reformistiska ståndpunkten.

Proletariatet kämpar för att på revolutionär väg störta den imperialistiska bourgeoisin, småbourgeoisin kämpar för att på reformistisk väg "fullkomna" imperialismen, för att anpassa sig till imperialismen samtidigt som man underkastar sig den. Medan Kautsky ännu var marxist, t. ex år 1909, när han skrev "Vägen till makten", hävdade han just idén, att revolutionen är oundviklig i samband med ett krig, han talade om, att ett revolutionärt tidevarv var i annalkande. Baselmanifestet av år 191214 talar direkt och bestämt om den proletära revolutionen just i samband med det imperialistiska kriget mellan de tyska och engelska maktgrupperna, som verkligen utbröt år 1914. Och år 1918, när revolutionerna i samband med kriget utbröt, började Kautsky kalla mensjevikernas reformistiska taktik för internationalism i stället för att klargöra revolutionernas oundviklighet, i stället för att överväga och i alla detaljer genomtänka den revolutionära taktiken, medlen och metoderna för revolutionens förberedelse. Är inte detta att handla som en renegat?

Kautsky prisar mensjevikerna därför, att de ville upprätthålla arméns stridsberedskap. Bolsjevikerna ogillar han därför, att de ökade "arméns desorganisation", som redan förut var stor. Detta innebär att prisa reformismen och underkastelsen för den imperialistiska bourgeoi-sin, att ogilla revolutionen och förneka den. Ty att upprätthålla stridsberedskapen innebar. och var under Kerenskij detsamma som att upprätthålla en armé med borgerligt befäl (även om det var republikanskt). Det är allmänt känt — och händelsernas gång har åskådligt bekräftat det — att denna republikanska armé bibehöll den kornilovska andan, emedan kornilovfolket förde befälet. Den borgerliga officerskåren kunde inte vara annat än kornilovsinnad, kunde inte .annat än dras till imperialismen, till ett våldsamt undertryckande av proletariatet. Mensjevikernas taktik bestod i verkligheten i att lämna det imperialistiska krigets och alla den borgerliga diktaturens grundvalar orörda, att bättra på småsaker och putsa upp bagateller ("reformer"),

Och tvärtom. Utan en "desorganisation" av armén har ingen stor revolution kunnat och kan inte klara sig. Ty armén är det mest förbenade verktyget för det gamla systemets understödjande, det fastaste värnet för den borgerliga disciplinen, för kapitalets herravälde, för att bibehålla och skapa de arbetande massornas slaviska underdånighet och underkastelse under kapitalet. Kontrarevolutionen har aldrig tålt, aldrig kunnat tåla beväpnade arbetare jämsides med armén. I Frankrike — skrev Engels — var arbetarna beväpnade efter varje revolution; "för borgarna, som stod vid statsrodret, var avväp-ningen av arbetarna därför den främsta bjudande plikten". De beväpnade arbetarna utgjorde början till en ny armé, organisationscellen för ett nytt samhällssystem. Det var bourgeoisins främsta plikt att krossa denna cell och hindra den att växa ut. Varje segerrik revolutions främsta plikt var som Marx och Engels många gånger betonat — att krossa den gamla armén, upplösa den och ersätta den med en ny. En ny samhällsklass, som kommer till makten, har aldrig kunnat och kan inte heller nu uppnå denna makt och befästa den på annat sätt än genom att helt och hållet demoralisera den gamla armén ("desorganisation" — tjuter med anledning härav de reaktionära eller helt enkelt fega kälkborgarna), genom att genomgå en ytterst svår, plågsam period utan någon som helst armé (denna plågsamma period genomgick också den stora franska revolutionen), genom att under ett svårt inbördeskrig småningom skapa en ny armé, en ny disciplin, den nya klassens nya militärorganisation. Historikern Kautsky förstod detta förut. Renegaten Kaut-sky har glömt detta.

Med vilken rätt kallar Kautsky scheidemännen för "regeringssocialister", när han godkänner mensjeviker-nas taktik i den ryska revolutionen? Mensjevikerna, som understödde Kerenskij och inträdde i hans regering, var precis likadana regeringssocialister. Denna slutsats kan Kautsky inte slingra sig ifrån, om han bara försöker ställa frågan om den härskande klassen, som för det imperialistiska kriget. Men Kautsky undviker att ställa frågan om den härskande klassen, en fråga som varje marxist ovillkorligen måste ställa, ty enbart framställandet av en sådan fråga skulle i och för sig avslöja renegaten.

Kautskyanerna i Tyskland, longuetisterna i Frankrike, Turati & Co. i Italien resonerar så här: socialismen förutsätter nationernas jämställdhet och frihet, deras självbestämmande. När vårt land blir angripet, eller när fientlig militär inträngt på vårt territorium, är socialisterna därför berättigade och förpliktade att försvara fosterlandet. Men teoretiskt är detta resonemang antingen ett rent hån mot socialismen eller en bedräglig undanflykt — praktiskt-politiskt åter sammanfaller det med resonemangen hos en fullständigt okunnig bonde, som inte ens kan tänka på krigets sociala, klassmässiga karaktär och ett revolutionärt partis uppgifter under ett reaktionärt krig.

Socialismen är motståndare till våld mot nationerna. Det är obestridligt. Men socialismen är överhuvud taget motståndare till våld mot människor. Härav har likväl ingen annan än de kristliga anarkisterna och tolstojanerna dragit den slutsatsen, att socialismen är motståndare till revolutionärt våld. Att tala om "våld" i allmänhet utan att analysera de förhållanden, som skiljer det reaktionära våldet från det revolutionära, innebär följaktligen att vara en kälkborgare, som förnekar revolutionen, eller helt enkelt att bedra sig själv och andra med sofismer.

Detsamma gäller även våldet mot nationerna. Varje krig består i våld mot nationer, men det hindrar inte socialisterna att vara för ett revolutionärt krig. Krigets klasskaraktär — det är den grundläggande fråga, som varje socialist står inför (om han inte är renegat). Det imperialistiska kriget 1914—1918 är ett krig mellan två grupper inom den imperialistiska bourgeoisin för världens uppdelning, för bytets fördelning, för utplundring och strypning av de små och svaga nationerna. En sådan karakteristik av kriget gav Baselmanifestet år 1912, och fakta har bekräftat denna karakteristik. Den som frångår denna syn på kriget är inte socialist.

Om en tysk under Wilhelm eller en fransman under Clemenceau säger: som socialist är jag berättigad och förpliktad att försvara fosterlandet, ifall fienden intränger i mitt land — så är detta inte ett resonemang av en socialist, en internationalist eller en revolutionär proletär, utan av en nationalistisk småborgare. Ty i detta resonemang försvinner arbetarens revolutionära klasskamp mot kapitalet, den allmänna vårdesättningen av hela kriget ur världsbourgeoisins och världsproletariatets synpunkt, d. v. s. internationalismen försvinner och kvar blir bara en ömklig, förbenad nationalism. Man förorättar mitt land, allt annat angår mig inte — sådan är summan av hela detta resonemang, däri består dess nationalistisk-småborgerliga inskränkthet. Det är alldeles detsamma som om någon med anledning av individuellt våld mot en enskild person skulle resonera: socialismen är emot våld, därför vill jag hellre begå förräderi än sitta i fängelse.

Fransmannen, tysken eller italienaren som säger:
socialismen är motståndare till våld mot nationerna, därför försvarar jag mig när fienden intränger i mitt land — förråder socialismen och internationalismen. Ty en sådan person ser blott sitt "land", ställer "sin" — bourgeoisi högre än allt annat och tänker inte på de internationella förbindelserna, som gör kriget till ett imperialistiskt krig och hans bourgeoisi till en länk i den imperialistiska plundringens kedja.
Alla småborgare, alla förslöade och okunniga bondgubbar resonerar just så, som renegaterna Kautsky, Lon-guet, Turati & Co., nämligen: fienden har inträngt i mitt land, allt annat angår mig inte. [ 4 ]

En socialist, en revolutionär proletär, en internationalist resonerar på annat sätt: krigets karaktär (huruvida det är reaktionärt eller revolutionärt) beror inte på vem som angripit och i vems land "fienden" står, utan au vilken klass kriget föres och av vilken politik som fullföljes genom det ifrågavarande kriget. Om detta krig är ett reaktionärt imperialistiskt krig, d. v. s. ett krig som föres av två världsomfattande grupper av den imperialistiska, erövringslystna, rovgiriga, reaktionära bourgeoisin, så blir varje bourgeoisi (t. o. m. i ett litet land) delaktig l plundringen, och det är min uppgift som representant för det revolutionära proletariatet att förbereda den proletära uärldsreuolutionen såsom den enda räddningen undan världskrigets fasor. Jag får inte bedöma saken ur "mitt" lands synpunkt (ty så tänker en ömklig och inskränkt nationalistisk småborgare, som inte förstår att han är en leksak i den imperialistiska bourgeoisins händer) utan ur den synpunkten, att jag måste delta när det gäller att förbereda, propagera och påskynda den proletära världsrevolutionen.

Detta är internationalism, detta år internationalistens, den revolutionära arbetarens, den verkliga socialistens uppgift. Detta ABC har renegaten Kautsky "glömt". Och hans avfall blir ännu mera påtagligt, när han övergår från att godkänna de småborgerliga nationalisternas (mensjevikernas i Ryssland, longuetisternas i Frankrike. Turatis i Italien, Haase & Co:s i Tyskland) taktik till att kritisera den bolsjevikiska taktiken. Här är denna kritik:

"Den bolsjevikiska revolutionen var uppbyggd på förutsättningen, att den skall bilda utgångspunkten för en allmän europeisk revolution, att Rysslands djärva initiativ skulle inspirera hela Europas proletariat till att resa sig.

Under dessa förutsättningar var det naturligtvis likgiltigt, vilka former den ryska separatfreden antog, vilka territoriella förluster (bokstavligt: misshandling eller stympning. Verstummelungen) och bördor den pålade det ryska folket, vilken tolkning den gav nationernas självbestämmande. Då var det också likgiltigt, om Ryssland var försvarsdugligt eller inte. Den europeiska revolutionen utgjorde enligt denna uppfattning den ryska revolutionens bästa värn, den måste bringa alla folk inom det hittillsvarande ryska området fullständigt och verkligt självbestämmande.

Men en revolution i Europa, som skulle införa och befästa socialismen där, måste också bli ett medel för att avlägsna de hinder. vilka Rysslands ekonomiska efterblivenhet lägger i vågen för den socialistiska produktionens införande.

Detta var alltsammans mycket logiskt och väl motiverat, så snart man erkände förutsättningen: att den ryska revolutionen ofelbart måste utlösa den europeiska. Men vad skulle ske, ifall det inte gick så?

Denna förutsättning har hittills inte gått i fullbordan. Och nu anklagar man Europas proletärer för att de skulle ha lämnat den ryska revolutionen i sticket och förrått den. Det är en anklagelse mot okända, ty vem skall man göra ansvarig för det europeiska proletariatets hållning?" (Sid. 28.)

Och Kautsky idisslar dessutom, att Marx, Engels och Bebel mer än en gång misstog sig beträffande den av dem väntade revolutionens utbrott, men att de aldrig byggde sin taktik på inväntandet av revolutionen inom en obestämd tid (sid. 29), medan bolsjevikerna ju "hade satt allt på ett kort, den allmänna europeiska revolutionen".

Vi har avsiktligt anfört detta långa citat för att åskådligt visa läsaren, hur "behändigt" Kautsky förfalskar marxismen och utbyter den mot en banal och reaktionär, kälkborgerlig uppfattning.

För det första är det inte särdeles intelligenta personer som först tillskriver motståndaren en uppenbar dumhet och sedan vederlägger den. Om bolsjevikerna skulle bygga sin taktik på, att revolutionen i de andra länderna skulle inträda inom en bestämd tid, så hade detta varit en obestridlig dumhet. Men det bolsjevikiska partiet har inte begått denna dumhet: i mitt brev till de amerikanska arbetarna (den 20 augusti 1918) har jag direkt tagit avstånd från denna dumhet och förklarat, att vi räknar med den amerikanska revolutionen, ehuru inte inom någon bestämd tid. I min polemik mot vänstersocialistrevolutio-närerna och "vänsterkommunisterna" (januari—mars 1918) utvecklade jag flera gånger samma tanke. Kautsky har utfört en liten — en helt liten förvrängning, på vilken han också byggt sin kritik av bolsjevismen. Kautsky förväxlade den taktik, som räknar med en europeisk revolution inom en mer eller mindre nära, ehuru inte bestämd tidrymd, med den taktik, som räknar med en europeisk revolution inom en bestämd tid. En liten, helt liten förfalskning!

Denna andra taktik är en dumhet. Den första är en plikt för en marxist, för varje revolutionär proletär och internationalist, — en plikt, ty endast den beaktar marxistiskt riktigt det objektiva läge i alla europeiska länder, vilket skapats genom kriget, den ensam motsvarar proletariatets internationella uppgifter.

Genom att Kautsky bytt ut den viktiga frågan om den revolutionära taktikens grundvalar överhuvud taget mot den obetydliga frågan om det fel, som de revolutionära bolsjevikerna kunnat begå, men som de inte begått, har han lyckligt och väl förnekat hela den revolutionära taktiken överhuvud taget!

Såsom den renegat han är i politiken, förmår han i teorin inte ens ställa frågan om de objektiva förutsättningarna för den revolutionära taktiken.

Och därmed har vi kommit till den andra punkten.
För det andra. En marxist måste ovillkorligen räkna med den europeiska revolutionen, ifall en revolutionär situation är förhanden. Det är en elementär marxistisk sanning, att det socialistiska proletariatets taktik inte kan vara densamma i en revolutionär situation och i en icke-revolutionär situation.

Om Kautsky hade ställt denna för varje marxist obligatoriska fråga, skulle han ha sett, att svaret ovillkorligen utfallit emot honom. Långt före kriget var alla marxister, alla socialister ense om att ett europeiskt krig skulle komma att skapa en revolutionär situation. Innan Kautsky blev renegat erkände han detta klart och bestämt, såväl år 1902 ("Den sociala revolutionen") som år 1909 ("Vägen till makten"). Baselmanifestet erkände detta i hela Andra internationalens namn: det är inte utan skäl som socialchauvinisterna och kautskyanerna i alla länder ("centristerna", folk som vacklar fram och tillbaka mellan revolutionärerna och opportunisterna) skyr dessa ställen i Baselmanifestet som pesten!

Att vänta sig en revolutionär situation i Europa var således ingen övertro bland bolsjevikerna utan en allmän åsikt bland alla marxister. När Kautsky avfärdar denna obestridliga sanning med sådana fraser som att bolsjevikerna "alltid trott på våldets och viljans allmakt", så är detta helt enkelt en tom fnas, som överskylar att Kautsky undflytt, skamligt undflytt att ställa frågan om den revolutionära situationen.

Vidare. Har den revolutionära situationen verkligen inträtt eller inte? Inte heller denna fråga har Kautsky kunnat ställa. Svaret härpå ger ekonomiska fakta: svälten och utarmningen, som kriget framkallat överallt, innebär en revolutionär situation. Även politiska fakta ger svar på denna fråga: ända sedan år 1915 framträder tydligt i alla länder en klyvningsprocess inom de gamla, förruttnade socialistiska partierna, en process som innebär att de proletära massorna vänder sig bort från de socialchauvinistiska ledarna och går åt vänster, till de revolutionära idéerna och stämningarna, till de revolutionära ledarna.

Den 5 augusti 1918, när Kautsky skrev sin broschyr, kunde endast en person, som fruktar revolutionen och
föråder den, underlåta att se dessa fakta. Och nu, i slutet av oktober 1918, växer revolutionen i en rad europeiska länder inför allas ögon och synnerligen snabbt. "Revolutionären" Kautsky, som vill gälla för marxist liksom förut, har visat sig vara en så närsynt kälkborgare, att han — i likhet med de av Marx förlöjligade kälkborgarna av år 1847 — inte sett den annalkande revolutionen!!

Vi har kommit till den tredje punkten.
För det tredje. Vad är utmärkande för den revolutionära taktiken, under förutsättning att en revolutionär situation i Europa är förhanden? Kautsky, °om blivit re-negat, fruktade att ställa denna för en marxist oavvisliga fråga. Kautsky resonerar som en typisk småborgerlig bräcka eller en okunnig bonde: Har den "allmänna europeiska revolutionen" börjat eller inte? Om den börjat, så är även han beredd att bli revolutionär! Men då — anmärker vi — kommer allt slags pack (av samma slag som de skurkar, vilka nu ibland innästlar sig hos de segerrika bolsjevikerna) att kalla sig revolutionärer!

Om den inte börjat, så vänder Kautsky revolutionen ryggen! Hos Kautsky finns inte ens en skymt av förståelse för sanningen, att revolutionären och marxisten skiljer sig från brackan och kälkborgaren därigenom, att han förstår att bland de okunniga massorna propagera nödvändigheten av den mognande revolutionen, bevisa dess oundviklighet, förklara dess nytta för folket och förbereda proletariatet och alla arbetande och exploaterade massor till revolutionen.

Kautsky tillskrev bolsjevikerna den orimligheten, att de skulle ha satt allt på ett kort med beräkningen, att den europeiska revolutionen skulle utbryta inom bestämd tid. Denna orimlighet vände sig emot Kautsky själv, ty enligt Kautsky blir slutsatsen just att bolsjevikernas taktik vore riktig, ifall den europeiska revolutionen hade utbrutit till den 5 augusti 19181 Just detta datum nämner Kautsky som den tidpunkt, då han skrev sin broschyr. Och då det några veckor efter den 5 augusti blev klart, att revolutionen närmar sig i flera europeiska länder framträdde hela Kautskys avfall, hela hans förfalskning av marxismen, hela hans oförmåga att tänka revolutionärt och t. o. m. att formulera frågorna revolutionärt i all sin glans!

Då man anklagar Europas proletärer för förräderi — skriver Kautsky — så är detta en anklagelse mot de okända.

Misstag, herr Kautsky! Se er i spegeln, och ni skall få se de "okända", mot vilka denna anklagelse är riktad. Kautsky spelar naiv, ger sig sken iav «att inte förstå vem som rest denna anklagelse och vad som är meningen med den. I själva verket vet Kautsky mycket väl, att denna anklagelse restes och reses av den tyska "vänstern", spartakisterna,15 Liebknecht och hans vänner. Denna anklagelse uttrycker ett klart medvetande om, att det tyska proletariatet begick förräderi mot den ryska (och internationella) revolutionen, när det kvävde Finland, Ukraina, Lettland och Estland. Denna anklagelse riktar sig inte i främsta rummet och inte starkast mot massan, som alltid är nedtryckt, utan mot de ledare, vilka i likhet med scheidemännen och kautskyanerna inte fullgjort sin plikt i fråga om revolutionär agitation, revolutionär propaganda och revolutionärt arbete bland massorna, mot dessas tröghet och vilka i verkligheten motarbetade de revolutionära instinkter och strävanden, som ständigt glöder i djupet av den undertryckta klassens massor. Scheidemännen har direkt, grovt, cyniskt och till största delen av vinningslystnad förrått proletariatet och övergått på bourgeoisins sida. Kautskyanerna och longuetisterna gjorde detsamma varvid de vacklade, svängde sig och fegt sneglade på dem, som för ögonblicket var starka. Med alla sina skriverier under kriget har Kautsky försökt släcka den revolutionära andan i stället för att främja och utveckla den.

Det blir rent av ett slags historiskt monument över den kälkborgerliga slöheten hos den officiella tyska socialdemokratins "genomsnitts"-ledare, att Kautsky inte ens begriper, vilken gigantisk teoretisk betydelse och vilken ändå större agitatorisk och propagandistisk betydelse som ligger i denna "anklagelse" mot Europas proletärer, att de förrått den ryska revolutionen! Kautsky förstår inte, att denna "anklagelse" — under censurförhållan-dena i det tyska "imperiet" — är så gott som den enda form, i vilken de tyska socialister som inte förrått socialismen, nämligen Liebknecht och hans vänner, uttrycker sin uppmaning till de tyska arbetarna att skaka av sig scheidemännen och kautskyanerna, stöta ifrån sig sådana "ledare", befria sig från deras förslÖande och förflackande förkunnelser och närma sig revolutionen, resa sig till revolution trots dem, utan dem, över deras huvuden!

Kautsky förstår inte detta. Hur skulle han väl kunna förstå bolsjevikernas taktik? Kan man vänta att en person, som förnekar revolutionen i allmänhet, skall kunna uppskatta och värdesätta utvecklingsvillkoren för revolutionen i ett av de "svåraste" fallen?

Bolsjevikernas taktik var riktig, den var den enda internationalistiska taktiken, ty den baserade sig inte på feg fruktan för världsrevolutionen, inte på kälkborgerlig "misstro" gentemot den, inte på en inskränkt nationalistisk önskan att försvara "sitt" fosterland (sin bourgeoisis fosterland) och "strunta" i allt annat — utan den var grundad på den riktiga (före kriget och före socialchau-vinisternas och socialpacifisternas fanflykt allmänt erkända) uppskattningen av den revolutionära situationen } Europa. Denna taktik var den enda internationalistiska, ty den gjorde det mesta möjliga av det som kunde genomföras i ett land för att främja, understödja och framkalla revolutionen (' alla länder. Att denna taktik var riktig, bevisade dess väldiga framgång, ty bolsjevismen har (inte alls på grund av de ryska bolsjevikernas förtjänster utan på grund av massornas djupaste sympati för en taktik, som är revolutionär i handling) blivit bolsjevism, har gett en idé, en teori, ett program, en taktik, som konkret och praktiskt skiljer sig från socialchauvinismen och socialpacifismen. Bolsjevismen har gjort slut på Scheidemanns och Kautskys, Renaudels och Longuets, Hendersons och MacDonalds gamla, ruttna International, och dessa herrar kommer nu att springa i vägen för varandra med sina drömmar om "enhet" och försöka att återuppväcka liket. Bolsjevismen har skapat de ideologiska och taktiska grundvalarna för Tredje internationalen, den verkligt proletära och kommunistiska Internationalen, som räknar med både den fredliga epokens vinningar och den inbrytande revolutionsepokens erfarenhet.

Bolsjevismen har över hela världen populariserat idén om "proletariatets diktatur", översatt dessa ord från latinet först till ryska och sedan till alla världens språk, eftersom den med sovjetmaktens exempel visat, att arbetarna och de fattiga bönderna till och med i ett efterblivet land, ehuru de är mindre erfarna, bildade och vana vid organisation än i andra länder, varit i stånd att under oerhörda svårigheter, i kamp mot utsugarna (vilka understöddes av hela världens bourgeoisi), ett helt år upprätthålla de arbetandes makt, skapa en demokrati, som är ojämförligt högre och mer omfattande än alla tidigare demokratier i världen, samt Inleda tiotals miljoner arbetares och bönders skapande arbete för det praktiska förverkligandet av socialismen.

Bolsjevismen har i handling främjat den proletära revolutionens utveckling i Europa och Amerika så kraftigt, som inte ett enda parti l något enda land hittills kunnat göra. Samtidigt som det för varje dag blir allt klarare för arbetarna i hela världen, att scheidemännens och kautskyanernas taktik inte räddade dem från det imperialistiska kriget och från löneslaveriet under den imperialistiska bourgeoisin, att denna taktik inte kan tjäna som förebild för alla länder — samtidigt blir det för varje dag allt klarare för proletärmassorna i alla länder, att bolsjevismen visat den rätta vägen till räddning från krigets och imperialismens fasor, att bolsjevismen kan tjäna som taktisk förebild för alla.

Inte bara den allmäneuropeiska utan också den världsomfattande proletära revolutionen mognar inför allas ögon, och proletariatets seger i Ryssland har befrämjat, påskyndat och understött den. Är allt detta ännu inte tillräckligt för socialismens fullständiga seger? Naturligtvis är det inte tillräckligt. Ett land kan inte göra mera. Men detta enda land har likväl, tack vare sovjetmakten, gjort så mycket att t. o. m. om världsimpe-rialismen i morgon — låt oss säga tack vare en överenskommelse mellan den tyska och den engelsk-franska imperialismen — skulle krossa den ryska sovjetmakten, det t. o. m. i ett sådant fall, som vore det sämsta möjliga, skulle visa sig att den bolsjevikiska taktiken medfört en oerhörd nytta för socialismen och befrämjat den oövervinneliga världsrevolutionens tillväxt.



Kryperi för bourgeoisien under sken av "ekonomisk analys"



Såsom vi redan sagt, borde Kautskys bok — om titeln riktigt skulle återge innehållet — inte kallas "Proletariatets diktatur" utan "Omkväde av borgerliga angrepp mot bolsjevikerna".

MensJevikernas gamla "teorier" om den ryska revolutionens borgerliga karaktär, d. v. 9. mensjevikernas gamla (av Kautsky år 1905 förkastade}) förvrängning av marxismen, har nu på nytt värmts upp av vår teoretiker. Vi måste därför uppehålla oss vid denna fråga, hur långtråkig den än år för ryska marxister.

Den ryska revolutionen är borgerlig, sade alla marxister i Ryssland före år 1905. Mensjevikerna, som utbytte marxismen mot liberalism, drog därav följande slutsats: proletariatet får följaktligen inte gå utöver det, som bourgeoisin kan godkänna, det måste föra en politik som går ut på överenskommelse med bourgeoisin. Bolsjevikerna sade, att detta var en liberal-borgerlig teori. Bourgeoisin strävar efter att genomföra statens omgestaltning på borgerligt, reformistiskt sätt och inte på revolutionärt sätt, att så vitt möjligt bibehålla såväl monarkin som godsägarnas jordägande-rått o. s. v. Proletariatet måste slutföra den borgerlig-de-mokratiska revolutionen och får inte låta "binda" sig av bourgeoisins reformism. Det klassmässiga styrkeförhållandet i den borgerliga revolutionen formulerade bolsje-vikerna på följande sätt: proletariatet vinner bönderna på sin sida, neutraliserar den liberala bourgeoisin och tillintetgör i grund monarkin, de medeltida förhållandena och godsägarnas jordäganderätt.

I proletariatets förbund med bönderna i allmänhet framträder just revolutionens borgerliga karaktär, ty bönderna år i allmänhet småproducenter, som står på varuproduktionens grund. Vidare, tillade samtidigt bolsjevikerna, vinner proletariatet på sin sida hela halvproletariatet (alla exploaterade och arbetande) och neutraliserar därigenom medelbönderna samt störtar bourgeoisin: häri består den socialistiska revolutionen till skillnad från den borgerlig-demokratiska. (Se min broschyr från år 1905: "Två taktiska linjer", avtryckt i samlingen "Under tolv år", Petersburg, 1907.)

Kautsky deltog indirekt i denna tvist år 1905 och på en fråga av dåvarande mensjeviken Plechanov uttalade han sig i det väsentliga mot Plechanov, vilket den gången väckte mycken munterhet i den bolsjevikiska pressen. Nu erinrar Kautsky inte med ett enda ord om de dåvarande tvisterna (han är rädd för att bli avslöjad av sina egna förklaringar!) och berövar på så sätt den tyske läsaren varje möjlighet att förstå sakens kärna. Herr Kautsky kunde inte år 1918 berätta för de tyska arbetarna, hur han år 1905 var för arbetarnas förbund med bönderna, och inte med den liberala bourgeoisin, och under vilka förutsättningar han försvarade detta förbund samt vilket program han skisserade för detta förbund.

Efter sin marsch bakåt går Kautsky nu att i form av en "ekonomisk analys" med uppblåsta fraser om "historisk materialism" försvara arbetarnas förslavande under bourgeoisin och idisslar, genom att citera mensjevi' ken Maslov, mensjevikernas gamla liberala åsikter. Med citaten bevisas härvid den nya idén om Rysslands efterblivenhet, men av denna nya tankegång dras den gamla slutsatsen, nämligen att man i den borgerliga revolutionen inte får gå längre än bourgeoisin! Och detta trots allt vad Marx och Engels sagt när de jämförde den borgerliga revolutionen 1789—1793 i Frankrike med den borgerliga revolutionen i Tyskland 1848!

Innan vi övergår till Kautskys huvud-"argument" och till det viktigaste innehållet i hans "ekonomiska analys" vill vi anmärka, att redan de första satserna uppenbarar en kuriös tankeförvirring eller tanklöshet hos författaren:

"Rysslands ekonomiska grundval", förkunnar vår "teoretiker", "är än i dag lantbruket, och härtill just bondesmåbruket. Härav lever ungefär fyra femtedelar, möjligen t. o. m. fem sjättedelar av landets befolkning." (Sid. 45.)

För det första, bäste teoretiker, har ni tänkt på hur stort antalet exploatörer bland denna massa av småproducenter kunde vara? Givetvis inte större än en tiondel av hela antalet, och i städerna ännu mindre, ty där är stordriften mera utvecklad. Låt oss t. o. m. ta en siffra som är osannolikt hög, låt oss anta, att en femtedel av småproducenterna är exploatörer som förlorar sin rösträtt. Även då visar det sig, att de 66 procenten bolsjevi-ker på femte sovjetkongressen representerade befolkningens flertal. Härtill bör ytterligare anmärkas, att en avsevärd del av vänstersocialistrevolutionärerna alltid var för sovjetmakten, d. v. s. principiellt var alla vänster-socialistrevolutionärer för sovjetmakten, och då en del av dem i juli 1918 inlät sig på upprorsäventyret avskilde sig från deras gamla parti två nya partier, nämligen "narodnik-kommunisterna" och de "revolutionära kommunisterna" (bland kända vänstersocialistrevolutionä-rer, som redan det gamla partiet ställt på ytterst viktiga poster i staten, hörde till det förstnämnda partiet t. ex. Zachs, till det senare Kolegajev). Kautsky har alltså själv — ofrivilligt! — vederlagt den löjliga sagan, att bolsje-vikerna skulle ha haft befolkningens minoritet bakom sig.

För det andra, bäste teoretiker, har ni tänkt på att bondesmåproducenten oundvikligen vacklar mellan proletariatet och bourgeoisin? Denna marxistiska sanning, som bekräftats av Europas hela nyaste historia, har Kautsky just i rätt tid "glömt", ty den slår hela den av Kautsky upprepade mensjevikiska "teorin" sönder och samman! Om inte Kautsky hade "glömt" detta, skulle han inte kunna bestrida nödvändigheten av proletariatets diktatur i ett land med övervägande bondesmåproducenter. — Låt oss undersöka huvudinnehållet i vår teoretikers "ekonomiska analys".

Att sovjetmakten är en diktatur, det är obestridligt, säger Kautsky. "Men är den just proletariatets diktatur?" (sid. 34).

"Bönderna utgör enligt sovjetförfattningen flertalet av den befolkning, som år berättigad att delta i lagstiftning och förvaltning. Det som man framställer för oss som proletariatets diktatur, skulle visa sig vara böndernas diktatur, om det genomfördes konsekvent. och om en klass överhuvud taget kunde direkt' utöva diktaturen. vilket är möjligt endast för ett parti." (Sid. 35.)

Och utomordentligt belåten med denna ytterst djupsinniga och snillrika anmärkning försöker den gode Kautsky skämta: "Det ser alltså ut, som om det smärtfriaste genomförandet av socialismen vore tryggat, när det lägges i böndernas händer." (Sid. 35.)

Ytterst utförligt, med en rad utomordentligt lärda citat från den halvliberale Maslov bevisar vår teoretiker den nya tankegången, att bönderna är intresserade av höga spannmålspriser, låga arbetslöner för städernas arbetare o. s. v., o. s. v. Dessa nya tankegångar blir, i förbigående sagt, ju långtråkigare framställda, desto mindre uppmärksamhet som ägnas verkligt nya företeelser under efterkrigstiden, t. ex. sådana som att bönderna inte kräver pengar utan varor för sin spannmål, att det fattas dem redskap, som man till intet pris kan skaffa i tillräcklig mängd. Därom skall vi tala särskilt längre fram.

Kautsky beskyller således bolsjevikerna, proletariatets parti, för att ha överlämnat diktaturen, överlämnat socialismens genomförande i de småborgerliga böndernas händer. Utmärkt, herr Kautsky! Vilken ställning måste då — enligt er visa mening — proletariatets parti inta mot de småborgerliga bönderna?

Vår teoretiker har föredragit att tiga om denna sak — tydligen har han erinrat sig ordspråket "tala är silver, men tiga är guld". Kautsky har likväl förrått sig genom följande resonemang:

"I Sovjetrepublikens början var bondesovjeterna organisationer för bönderna i allmänhet. Nu förkunnar denna republik, att sovjeterna är proletärernas och de fattiga böndernas organisationer. De välbärgade förlorar rösträtten till sovjeterna. Härmed erkänner man fattigbonden såsom bestående massprodukt av den 'proletära diktaturens' socialistiska agrarreform." (Sid. 48.)

Vilken mördande ironi! I Ryssland kan man få höra den av vilken borgare som helst: de jublar alla av skadeglädje över att Sovjetrepubliken öppet erkänner fattigböndernas existens. De skrattar åt socialismen. Det får de gärna göra. Men en "socialist" som skrattar åt att vi efter ett fyrårigt synnerligen förhärjande krig ännu har — och länge kommer att ha — fattigbönder, en sådan "socialist" kunde bara uppstå i massförräderiets miljö.

Låt oss höra vidare:
"Sovjetrepubliken ingriper visserligen i förhållandet mellan rika och fattiga bönder, men inte genom en ny jordfördelning. För att avhjälpa stadsbornas behov av livsmedel, skickades avdelningar av beväpnade arbetare ut på landsbygden, där de fråntog de rika bönderna deras överskott på livsmedel. En del härav överlämnades åt städernas befolkning, en del åt de fattigaste bönderna." (Sid. 48.)

Socialisten och marxisten Kautsky är givetvis djupt upprörd vid tanken på att denna åtgärd skulle kunna utsträckas längre än till de stora städernas närmaste omgivning (och hos oss utsträckes den till hela landet). Socialisten och marxisten Kautsky doserar med kälkborgarens oefterhärmliga, oförlikneliga, beundransvärda kallblodighet (eller enfald): "... De (exproprieringarna av välbärgade bönderna) inför blott ett nytt element av oro och inbördeskrig i produktionsprocessen ..." (det i "produktionsprocessen" införda inbördeskriget är redan någonting övernaturligt!) "... som nödvändigt behöver lugn och trygghet för sitt tillfrisknande." (Sid. 49.)

Ja, ja, om lugn och trygghet för exploatörerna och spannmålsspekulanterna som gömmer sitt överskott, undergräver lagen om spannmålsmonopolet och förorsakar svält för stadsbefolkningen — däröver måste naturligtvis marxisten och socialisten Kautsky sucka och fälla tårar. Vi är alla socialister och marxister och internationalister, ropar i kör herrar Kautsky, Heinrich Weber17 (Wien), Longuet (Paris), MacDonald (London) o. s. v. — vi är alla för arbetarklassens revolution, men — men bara så att inte spannmålsspekulanternas lugn och trygghet stores! Och detta vidriga kryperi för kapitalisterna överskyler vi med en "marxistisk" hänvisning till "produktionsprocessen" ... Om detta är marxism, vad skall man då kalla lakejtjänst för bourgeoisin?

Låt oss se, vad resultatet blev hos vår teoretiker. Han beskyller bolsjevikerna för att de utger böndernas diktatur för proletariatets diktatur. Och samtidigt beskyller han oss för att vi inför inbördeskriget på landsbygden (detta räknar vi oss till förtjänst}, att vi skickar ut väpnade arbetartrupper till landsbygden, vilka öppet förkunnar, att de genomför "proletariatets och de fattiga böndernas diktatur", hjälper dessa senare och exproprierar det spannmålsöverskott, som spekulanterna, de rika bönderna, gömt tvärtemot lagen om spannmålsmonopolet.

A ena sidan är vår teoretiker-marxist för den rena demokratin, för att den revolutionära klassen, de arbetandes och exploaterades ledare, underordnas befolkningens flertal (alltså inbegripet även exploatörerna). Å andra sidan anlitar han som ett argument mot oss förklaringen. att revolutionens borgerliga karaktär är oundviklig — borgerlig emedan bönderna såsom helhet står på de borgerliga samhällsförhållandenas grund — och samtidigt gör han anspråk på att vara en förkämpe för den proletära marxistiska klasståndpunkten!

I stället för en "ekonomisk analys" är detta röra och förvirring av värsta slag. I stället för marxism är detta brottstycken av liberala läror och predikande av lakej-tjänst för bourgeoisin och för kulakerna.

Den fråga, som Kautsky här trasslat till, hade bolsje-vikerna fullständigt klarlagt redan år 1905. Ja, vår revolution är borgerlig, så länge vi går tillsammans med bondeklassen såsom helhet. Detta har vi haft fullständigt klart för oss, vi har talat härom hundratals och tusentals gånger sedan år 1905, och aldrig har vi försökt att hoppa över detta nödvändiga stadium i den historiska processen eller att upphäva det genom dekret. Kautskys bemödanden att "avslöja" oss på denna punkt avslöjar endast virrigheten i hans egna åsikter och hans fruktan för att påminna sig vad han skrev år 1905. när han ännu inte var renegat.

Men sedan april 1917, långt före Oktoberrevolutionen, innan vi övertog makten, talade vi öppet och förklarade för folket: Revolutionen kan nu inte stanna härvid, ty landet har gått framåt, kapitalismen har utvecklat sig och förödelsen har uppnått en oerhörd omfattning, vilket (vare sig man vill det eller inte) kräver att man går framåt, till socialismen. Ty det finns inte något annat sätt att gå framåt, att rädda det av kriget sönderslitna landet och att lindra de arbetandes och exploaterades lidanden.

Och det gick just så, som vi sagt. Revolutionens förlopp bekräftade riktigheten i vårt resonemang. Först tillsammans med "alla" bönder mot monarkin, mot godsägarna, mot det medeltida systemet (och så till vida förblir revolutionen borgerlig, borgerlig-demokratisk). Sedan tillsammans med fattigbönderna, tillsammans med halvproletariatet, tillsammans med alla exploaterade mot kapitalismen, däribland mot landsbygdens rika, kulakerna och spekulanterna — och så till vida blir revolutionen socialistisk. Att försöka bygga en konstlad, kinesisk, mur mellan den förra och den senare, att skilja dem åt genom någonting annat än graden av proletariatets förberedelse och graden av dess sammanslutning med landsbygdens fattiga, innebär den största förvrängning av marxismen, innebär att den banaliseras och ersattes med liberalism. Det skulle innebära, att man med hjälp av skenlärda hänvisningar till bourgeoisins framstegsvänlighet i förhållande till det medeltida systemet skulle smuggla igenom ett reaktionärt försvar av bourgeoisin i förhållande till det socialistiska proletariatet.

Sovjeterna utgör ju för övrigt en ojämförligt högre form och typ av demokratismen just därför att de genom att sammansluta och indra arbetarnas och böndernas massa i politiken, bildar den känsligaste barometern, som står "folket" (i den mening Marx år 1871 talade om en verklig folkrevolution) allra närmast och visar tillväxten och utvecklingsgraden av massans politiska klassmåssiga mognad. Sovjetförfattningen skrevs inte enligt något slags "plan", författades inte i studiekam-mare, påtvingades inte de arbetande av borgerliga jurister. Nej, denna författning växte fram under klasskampens utvecklingsgång i den mån klassmotsättningarna mognade. Detta bevisas just av de fakta, som Kautsky är tvungen att erkänna.

I början förenade sovjeterna alla bönder. Just till följd av fattigböndernas låga utvecklingsgrad, efterbli-venhet och okunnighet övergick ledningen till kulakerna, de förmögna, kapitalisterna, småbourgeoisin, de småborgerliga intellektuella. Det var en period då småbourgeoisin, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna (endast dumbommar eller renegater i Kautskys stil kan anse de båda sistnämnda kategorierna för socialister) härskade.

Småbourgeoisin vacklade oundvikligen och ovillkorligen mellan bourgeoisins diktatur (Kerenskij, Kornilov, Savinkov) och proletariatets diktatur, ty till följd av de grundläggande säregenheterna i sitt ekonomiska läge är småbourgeoisin oförmögen till varje självständigt handlande. I förbigående sagt förnekar Kautsky helt och hållet marxismen, då han vid analysen av den ryska revolutionen nöjer sig med det juridiska, formella begreppet "demokrati", vilket för bourgeoisin tjänar som en täckmantel för dess herravälde och till att lura massorna, och glömmer, att "demokratin" i verkligheten ibland betyder bourgeoisins diktatur, ibland de kälkborgares vanmäktiga reformism, vilka underkastar sig denna diktatur o. s. v. Enligt Kautsky skulle vi i ett kapitalistiskt land haft borgerliga partier och ett proletärt parti (bolsjevikerna), som ledde proletariatets flertal, dess massa, men inga småborgerliga partier! Mensjevikerna och socialistrevo-lutionärerna skulle inte haft någon klassbas, inga småborgerliga rötter!

Småbourgeoisins, mensjevikernas och socialistrevolu-tionärernas vacklan upplyste massorna och stötte bort deras övervägande flertal, alla "lägre skikt", alla proletärer och halvproletärer, från sådana "ledare". I sovjeterna erhöll bolsjevikerna övervikten (i Petrograd och Moskva fram emot oktober 1917), bland socialistrevolutionärerna och mensjevikerna ökade splittringen.

Den segrande bolsjevikiska revolutionen gjorde slut på vacklandet, denna rätt innebar att monarkin och godsägarnas jordäganderätt fullständigt störtades (före Oktoberrevolutionen var den ännu inte störtad). Vi slutförde den borgerliga revolutionen. Bondemassorna följde oss. Deras motsättning till det socialistiska proletariatet kunde inte framträda på en gång. Sovjeterna omfattade bönderna i allmänhet. Klassuppdelningen bland bönderna hade ännu inte mognat, hade ännu inte trätt i dagen.

Denna process utvecklade sig under sommaren och hösten 1918. Det tjeckoslovakiska kontrarevolutionära upproret väckte kulakerna. En våg av kulakuppror gick över Ryssland. Fattigbönderna lärde au livat och inte ur böcker eller tidningar, att deras intressen var oförenliga med kulakernas, de förmögnas, landsbourgeoisins intressen. Liksom varje småborgerligt parti återspeglade "vän-stersocialistrevolutionärerna" massors vacklan, och deras parti sprängdes just sommaren 1918: en del gick samman med tjeckoslovakerna (upproret i Moskva, då Prosjjan besatte telegrafverket — för en timme! — och tillkännagav för Ryssland, att bolsjevikerna störtats, vidare Muravjovs — överbefälhavaren för den mot tjeckoslovakerna utkommenderade armén — förräderi o. s. v.), och den ovannämnda delen stannade på bolsjevikernas sida.

Skärpningen av livsmedelsbristen i städerna gjorde frågan om spannmålsmonopol allt mera aktuell (detta har teoretikern Kautsky "glömt" i sin ekonomiska analys, där han endast upprepar gamla saker, som han för tio år sedan läst hos Maslov!).

Den gamla godsägar- och borgarstaten, ja t. o. m. den demokratiskt republikanska staten skickade ut på landsbygden väpnade trupper, som faktiskt stod till bour-geoisins förfogande. Detta vet inte herr Kautsky! Häri ser han ingen "bourgeoisins diktatur" — gud bevare oss! Detta är "ren demokrati", i synnerhet om ett borgerligt parlament skulle godkänt det! Att Avksentiev och S. Maslov tillsammans med Kerenskij, Tsereteli och andra dylika socialistrevolutionärer och mensjeviker sommaren och hösten 1917 lät häkta medlemmar av jordkommittéerna — därom har Kautsky "ingenting hört", det tiger han om!

Saken är helt enkelt den, att den borgerliga staten, som förverkligar bourgeoisins diktatur med hjälp av den demokratiska republiken, inte kan erkänna inför folket, att den tjänar bourgeoisin, inte kan säga sanningen, utan är tvungen att hyckla.

Men en stat av Kommunens typ, sovjetstaten, säger öppet och direkt sanningen för folket och förklarar, att den är proletariatets och fattigböndernas diktatur. Och just genom denna sanning vinner den på sin sida många tiotals miljoner nya medborgare, som är vanlottade i varje demokratisk republik, men som av sovjeterna dras in i politiken, i demokratin, i statens förvaltning. Sovjetrepubliken skickar ut väpnade arbetartrupper på landsbygden, i främsta rummet mera avancerade arbetare från huvudstäderna. Dessa arbetare för socialismen ut på landsbygden, vinner fattigbönderna på sin sida, organiserar och upplyser dem, hjälper dem att bry la bourgeoi-sins motstånd.

Alla som känner till saken och som varit på landsbygden säger, att vår landsbygd själv först sommaren och hösten 1918 genomlever "Oktoberrevolutionen" (d. v. s. den proletära revolutionen). Ett omslag inträder. Kulak-upprorens våg avlöses av ett uppsving bland fattigbönderna, en tillväxt av "fattigböndernas kommittéer". Inom armén ökar antalet kommissarier, officerare, divisions - och armébefälhavare ur arbetarnas led. Samtidigt som narren Kautsky, skrämd av julikrisen18 (1918) och av bourgeoisins tjut, bugar sig underdånigt för denna och skriver en hel broschyr, som är genomsyrad av övertygelsen, att bolsjevikerna i morgon kommer att störtas av bönderna, samtidigt som denna narr betraktar vänstersocialistrevolutionärernas avfall som en "samman-krympning" (sid. 37) av den krets, som understödjer bolsjevikerna — samtidigt utvidgas i det oändliga den verkliga kretsen av bolsjevismens anhängare, ty många tiotals miljoner fattigbönder på landsbygden vaknar till självständigt politiskt liv genom att befria sig från kulakernas och landsbygdsbourgeoisins förmynderskap och inflytande.

Vi har förlorat hundratals vänstersocialistrevolutionärer, karaktärslösa intellektuella och kulaker bland bönderna, men vi har vunnit miljoner representanter för fattigbönderna.[ 5 ]

Ett år efter den proletära revolutionen i huvudstäderna inträdde, under dess inflytande och med dess hjälp, den proletära revolutionen i landsbygdens mest avlägsna vrår, vilken definitivt befäste sovjetmakten och bolsjevismen samt definitivt bevisade, att det inom landet inte finns några krafter, som kan motstå den.
Sedan Rysslands proletariat tillsammans med hela bondeklassen fullbordat den borgerlig-demokratiska revolutionen, övergick det definitivt till den socialistiska revolutionen efter att framgångsrikt ha kluvit landsbygden, vunnit dess proletärer och halvproletärer på sin sida samt sammanslutit dem mot kulakerna och bourgeoisin, landsbygdsbourgeoisin inberäknad.

Om det bolsjevikiska proletariatet i huvudstäderna och de stora industricentra inte skulle ha förmått att sammansluta omkring sig landsbygdens fattigbönder emot de rika bönderna, så hade därmed Rysslands "omogenhet" för den socialistiska revolutionen varit bevisad, då hade bondeklassen förblivit "hel", d. v. s. förblivit under kulakernas, de rikas, bourgeoisins ekonomiska, politiska och ideologiska ledning, då hade revolutionen inte gått utöver den borgerlig-demokratiska revolutionens gränser. (Men inte heller därmed — inom parentes sagt — vore det ännu bevisat, att proletariatet inte borde ha övertagit makten, ty endast proletariatet har verkligen slutfört den borgerlig-demokratiska revolutionen, endast proletariatet har gjort någonting väsentligt för att påskynda den proletära världsrevolutionen, endast proletariatet har skapat sovjetstaten, som efter Kommunen är det andra steget i riktning: mot den socialistiska staten.)

Om å andra sidan det bolsjevikiska proletariatet genast, i oktober—november 1917, utan att ha förmått avvakta klassdifferentieringen på landet, utan att ha förmått förbereda och genomföra denna, skulle ha försökt att "dekretera" inbördeskriget eller "socialismens införande" på landsbygden, försökt att komma tillrätta utan ett övergående block (förbund) med bondeklassen överhuvud taget, utan en rad eftergifter åt medelbönderna o. s. v., så hade detta varit en blanquistisk förvrängning av marxismen, ett försök av minoriteten att påtvinga majoriteten sin vilja, det hade varit en teoretisk absurditet, en bristande förståelse för att en revolution av hela bondeklassen ännu är en borgerlig revolution och att det i ett efterblivet land är omöjligt att göra den till en socialistisk revolution utan en serie av övergångar, av övergångsstadier.

I den viktigaste teoretiska och politiska frågan har Kautsky trasslat till alltsammans, och i praktiken har han helt enkelt visat sig vara bourgeoisins lakej, som gallskriker emot proletariatets diktatur.

En likadan, om inte större, förvirring har Kautsky anstiftat i en annan mycket intressant och viktig fråga, nämligen följande: Har Sovjetrepublikens lagstiftande verksamhet vid den agrara omdaningen — denna den svåraste men på samma gång viktigaste socialistiska omdaningen — blivit principiellt riktigt utstakad och har den sedan blivit ändamålsenligt genomförd? Vi skulle vara varje västeuropeisk marxist outsägligt tacksamma, om han efter att ha studerat åtminstone de viktigaste dokumenten kritiskt analyserade vår politik, ty därmed skulle han hjälpa oss utomordentligt och även hjälpa den mognande världsrevolutionen. Men i stället för kritik ger Kautsky en otrolig teoretisk förvirring, som förvandlar marxismen till liberalism, och i praktiken kommer han med meningslösa, illvilliga, kälkborgerliga utfall mot bolsjevikerna. Må läsaren själv döma:
"Storgodsegendomen blev genom revolutionen omöjlig att upprätthålla. Detta trädde genast klart i dagen. Det blev oundvikligt att överlämna den till bondebefolkningen ..." (Detta stämmer inte, herr Kautsky: det som är "klart" för er sätter ni i stället för de olika klassernas förhållande till frågan; revolutionens historia har bevisat, att bourgeoisins koalitionsregering med småbourgeoisin, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, bedrivit en politik för storgodsens bevarande. Detta har särskilt S. Maslovs lag och häktandet av jordkommittéernas medlemmar19 bevisat. Utan proletariatets diktatur skulle "bondebefolkningen" inte ha kunnat besegra godsägaren, som sammanslutit sig med kapitalisten.)

"... Emellertid var man ingalunda överens om i vilka former detta skulle ske. Olika lösningar var tänkbara ..." (Kautsky bekymrar sig i främsta rummet om "enigheten" bland "socialisterna", vem som än lägger sig till med detta namn. Han glömmer, att det kapitalistiska samhällets huvudklasser måste komma till olika lösningar.) ". . . Ur socialistisk synpunkt hade den mest rationella lösningen varit att överlämna storgodsen i statens ägo och låta dem bearbetas i kooperativa former av bönderna, vilka hittills varit sysselsatta såsom lönarbetare på dessa gods. Denna lösning förutsätter dock sådana lantarbetare, som inte finns i Ryssland. En annan lösning hade också varit, att storgodsen övergått till statsegendom men uppdelats i mindre delar, vilka arrenderats av de jordfattiga bönderna. Då skulle dock något av socialismen förverkligats ..."

Kautsky drar sig som alltid ur spelet med det berömda: å ena sidan kan man inte förneka, å andra sidan måste man medge. Han placerar de olika lösningarna bredvid varandra utan att befatta sig med frågan — den enda reella, enda marxistiska frågan — vilka övergångsstadierna från kapitalismen till kommunismen måste vara under de ena eller andra speciella förhållandena. I Ryssland finns det lönarbetare inom lantbruket, men endast i ringa antal, och den av sovjetmakten ställda frågan om hur övergången till jordens bearbetning i kommuner och kooperativer skall ske har Kautsky inte berört. Det kuriösaste är dock, att Kautsky vill se "något av socialismen" i utarrenderandet av små jordparceller. I verkligheten är detta en småborgerlig paroll, och "av socialismen" finns här inte ett spår. Om den "stat", som arrenderar ut jord, inte blir en stat av Kommunens typ utan en parlamentarisk borgerlig republik (och just detta förutsätter Kautsky ständigt), så blir utarrenderingen av små jordparceller en typisk liberal reform.

Att sovjetmakten upphävt varje äganderätt till jorden, förtiger Kautsky. Än värre. Han utför en otrolig taskspelarkonst och citerar sovjetmaktens dekret så, att det allra väsentligaste utelämnas.
Efter det Kautsky förklarat, att "smådriften överallt, där det blott är möjligt, strävar efter full privatägande-rätt till sina produktionsmedel", att konstituerande församlingen vore "den enda auktoritet", som vore i stånd att förhindra uppdelningen (ett påstående, som i Ryssland endast väcker löje, ty alla vet, att endast sovjeter-na har auktoritet bland arbetarna och bönderna, medan konstituerande församlingen blivit tjeckoslovakernas och godsägarnas paroll) — fortsätter han:
"Ett av sovjetregeringens första dekret förordnade: l. Godsägarnas äganderätt till jorden upphäves omedelbart utan något slags ersättning. 2. Godsägarnas egendomar, likasom all jord tillhörande tsarfamiljen, all kloster- och kyrkojord med alla deras levande och döda inventarier, herrgårdsbyggnader och alla tillbehör övergår till sockenjordkommittéernas och bondedeputerades häradssovjeters förfogande till dess jordfrågan -avgjorts av konstituerande församlingen."

Kautsky citerar endast dessa två punkter och drar följande slutsats:
"Hänvisningen till konstituerande församlingen förblev en död bokstav. I verkligheten kunde bönderna i de enskilda distrikten göra vad de ville med jorden." (Sid. 47.)

Här har ni ett prov på Kautskys "kritik"! Här har ni
ett "vetenskapligt" arbete, som allra mest liknar en förfalskning. Den tyske läsaren inges uppfattningen, att bolsjevikerna kapitulerat för bönderna i frågan om privat-äganderatten till jorden! att bolsjevikerna tillät bönderna att oordnat ("i de enskilda distrikten") göra vad de ville!

I verkligheten består det dekret, som Kautsky citerar — det första dekretet, som utfärdades den 26 oktober 1917 (gamla stilen) — inte av 2 utan av 5 paragrafer, plus 8 paragrafer i en "instruktion",20 om vilken det uttryckligen säges, att den "bör tjäna som ledning".

I paragraf 3 av dekretet säges, att hushållen övergår till folket", att "en noggrann förteckning över all konfiskerad egendom" ovillkorligen bör upprättas och likaså "den strängaste revolutionära övervakning". Och i instruktionen heter det, att "privatäganderätten till jorden för alltid upphäves", att "jordlotter med högt utvecklat jordbruk" "inte får uppdelas", att "alla levande och döda hushållsinventarier tillhörande den konfiskerade jorden övergår utan ersättning att uteslutande brukas av staten eller byalaget, beroende av deras storlek och betydelse", att "all jord övergår till folkets allmänna jordfond".

Vidare: samtidigt med konstituerande församlingens upplösning (den 5 januari 1918) antog Tredje sovjetkongressen "Deklaration om det arbetande och exploaterade folkets rättigheter", vilken nu ingår i Sovjetrepublikens författning. I paragraf II, punkt l av denna deklaration heter det, att "privatäganderätten till jorden upphäves" och att "mönstergodsen och mönsterlantbruksföretagen förklaras för nationalegendom".

Hänvisningen till konstituerande församlingen har alltså inte förblivit en död bokstav, ty en annan allmän folkrepresentation, som i böndernas ögon åtnjuter ojämförligt högre auktoritet, har tagit sig an agrarfrågans lösning.

Vidare: den 6 (19) februari 1918 offentliggjordes lagen om jordens socialisering, vari ännu en gång avskaffandet av all privatägandcrätt till jorden bekräftas och förfogandet över all jord och samtliga privata inventarier överlämnas till sovjetmyndlgheterna under den federativa sovjetmaktens kontroll; bland de uppgifter som dessa myndigheter måste lösa nämner lagen "utveckling av kollektivhushållningcn inom jordbruket, såsom mera fördelaktig, emedan den sparar arbete och produkter, och på bekostnad av de individuella jordbruken, i syfte att genomföra övergången till den socialistiska hushållningen" (§11, punkt e).

Denna lag inför utjämnande brukningsrätt till jorden och ger följande svar på den grundläggande frågan om "vem som är berättigad att bruka jorden":
(Par. 20) "Enskilda jordparceller kan inom Ryska federativa sovjetrepublikens gränser brukas för samhälleliga eller privata behov av följande: A) För kulturella och bildningsåndamål av: 1. staten representerad av sovjetmaktens organ (för federationen, landskapen. guvcrnementen, kretsarna, distrikten och byarna); 2. samhälleliga organisationer (under kontroll och med tillstånd av den lokala sovjetmakten). B) För lantbruksändamål av: 3. lantbrukskommuner;
4. lantbrukskooperativer; 5. byalag; 6. enskilda familjer och personer ..."
Läsaren ser, att Kautsky fullständigt förvrängt saken och för den tyska läsaren framställt den proletära statens agrarpolitik och agrarlagstiftning i Ryssland på ett absolut oriktigt sätt.
De teoretiskt viktiga, grundläggande, frågorna har Kautsky inte ens förmått ställa!
Dessa frågor är följande;

1. Utjämnande brukningsrätt till jorden och

2. Jordens nationalisering — förhållandet mellan dessa båda åtgärder och socialismen i allmänhet samt i synnerhet mellan dem och övergången från kapitalismen till kommunismen.

3. Samhällelig brukning av jorden såsom övergång från det splittrade småbruket till samhälleligt storbruk;
motsvarar denna frågas behandling i sovjetlagstiftningen socialismens krav?
Till den första frågan måste man framför allt fastställa följande två grundläggande fakta: (a) bolsjevikerna hänvisade redan vid sin analys av erfarenheterna från år 1905 (jag hänvisar t. ex. till mitt arbete om agrar-frågan i den första ryska revolutionen) till den demokratisk-progressiva, demokratisk-revolutionära betydelsen av parollen om utjämnande brukningsrätt, och 1917, före Oktoberrevolutionen, talade de också fullt bestämt härom;
(b) vid genomförandet av logen om jordens socialisering — en lag, vars "själ" utgörs av parollen om den utjäm' nande brukningsrätten — förklarade bolsjevikerna med största noggrannhet och bestämdhet: denna idé är inte vår, vi godkänner inte denna paroll, men vi anser det vara vår plikt att genomföra den, emedan böndernas överväldigande flertal kräver detta. Och de idéer och krav, som de arbetandes flertal ställer, måste övervinnas av dem själva: sådana krav kan man varken "upphäva" eller "hoppa över". Vi bolsjeviker kommer att hjälpa bönderna att övervinna de småborgerliga parollerna, att så fort och så lätt som möjligt övergå från dem till socialistiska paroller.

En teoretiker och marxist, som med sin vetenskapliga analys ville understödja arbetarrevolutionen, borde besvara följande frågor: l. Ar det riktigt, att idén om en utjämnande brukningsrätt har en demokratisk-revolutionär betydelse, betydelsen av den borgerlig-demokratiska revolutionens fullständiga genomförande? 2. Handlade bol-sjevikerna riktigt, då de med sina röster genomförde (och på det lojalaste sätt tillämpade) den småborgerliga lagen om utjämnande brukningsrätt?

Kautsky har inte ens varit i stånd att märka, vari frågans kärna teoretiskt sett består!
Det skulle aldrig kunna lyckas Kautsky att vederlägga det faktum, att idén om den utjämnande brukningsrätten har en progressiv och revolutionär betydelse i den borgerlig-demokratiska omvälvningen. Längre kan denna omvälvning inte gå. När den blivit fullständigt genomförd, avslöjar den så mycket klarare, snabbare och lättare för massorna, hur otillräckliga de borgerlig-demokratiska lösningarna är, hur nödvändigt det är att överskrida deras ramar och övergå till socialismen.

Bönderna, som störta tsarismen och godsägarna, drömmer om utjämningen, och ingen makt skulle kunna hindra bönderna, som befriat sig både från godsägarna och från den borgerlig-par\amentanska, republikanska staten. Proletärerna säger till bönderna: vi skall hjälpa er att gå fram ända till den "ideala" kapitalismen, ty den utjämnande brukningsrätten är en idealisering av kapitalismen ur småproducentens synpunkt. Och samtidigt skall vi visa er det otillräckliga häri, visa er nödvändigheten av att övergå till samhällelig brukning av jorden.

Det vore intressant att se, hur Kautsky skulle försöka vederlägga riktigheten av en sådan ledning av böndernas kamp från proletariatets sida!

Kautsky har föredragit att undvika frågan...
Kautsky har vidare direkt bedragit den tyska läsaren, dolt för honom, att sovjetmakten i jordlagen givit ett direkt företräde åt kommunerna och kooperativbruken och ställt dem i främsta rummet.

Tillsammans med bönderna fram till den borgerlig-demokratiska revolutionens slut — tillsammans med fattigbönderna, med den proletära och halvproletära delen av bönderna framåt till den socialistiska revolutionen! Detta var bolsjevikernas politik, och detta var den enda marxistiska politiken.

Men Kautsky trasslar in sig och är inte i stånd att formulera en enda fråga! Å ena sidan vågar han inte säga, att proletärerna borde ha tagit avstånd från bönderna i frågan om den utjämnande brukningsrätten, ty han förstår hur absurt ett sådant avståndstagande skulle vara (och dessutom har ju Kautsky år 1905, när han ännu inte var renegat, klart och direkt försvarat arbetarnas förbund med bönderna såsom förutsättning för revolutionens seger). Å andra sidan citerar Kautsky med gillande mensjeviken Maslovs liberala plattheter när den sistnämnde "bevisar" den småborgerliga jämlikhetens utopiska och reaktionära karaktär ur socialismens synpunkt, 'men förtiger den progressiva och revolutionära betydelsen av småbourgeoisins kamp för jämlikhet, för utjämnande brukningsrätt, ur den borgerlig-demokratiska revolutionens synpunkt.

Det råder en gränslös förvirring hos Kautsky: lägg märke till att Kautsky (1918) håller fast vid den ryska revolutionens borgerliga karaktär. Kautskys krav är (1918): överskrid inte dessa ramar! Och samme Kautsky ser "något av socialismen" (för den borgerliga revolutionen) i den småborgerliga reformen att överlämna små jordparceller åt de fattiga bönderna (d. v. s. ett steg i riktning till utjämning)!!

Förstå det, den som kan!
Kautsky röjer till på köpet en kälkborgerlig oförmåga att räkna med ett bestämt partis verkliga politik. Han citerar mensjeviken Maslovs fraser, men vill inte se mensjevikpartiets verkliga politik år 1917, då det i "koalition" med godsägarna och kadeterna faktiskt försvarade en liberal agrarreform och överenskommelse med godsägarna (bevis: häktningen av jordkommittéernas medlemmar samt S. Maslovs lagförslag).

Kautsky har inte observerat, att P. Maslovs fraser om den småborgerliga jämlikhetens reaktionära och utopiska karaktär i verkligheten överskyler den mensjevi-kiska politiken, som går ut på en överenskommelse mellan bönderna och godsägarna (d. v. s. på att bönderna blir lurade av godsägarna) i stället för att bönderna på ett revolutionärt sätt skulle störta godsägarna.

Vilken "marxist", denne Kautsky!
Det är just bolsjevikerna, som strängt beaktat skillnaden mellan den borgerlig-demokratiska och den socialistiska revolutionen: genom att slutföra den förra, öppnade de dörren för övergången till den senare. Detta är den enda revolutionära och den enda marxistiska politiken.

Och förgäves upprepar Kautsky tandlösa liberala kvickheter: "Ingenstädes och aldrig har ännu småbönder övergått till kollektiv produktion på grund av teoretisk övertygelse." (Sid. 50.)
Synnerligen snillrikt!

Ingenstädes och aldrig bar ännu ett stort lands småbönder stått under en proletär stats inflytande.
Ingenstädes och aldrig har ännu småbönderna nått fram till öppen klasskamp mellan de fattiga och de rika bönderna, ända till inbördeskrig mellan dem under sådana förhållanden, att de fattiga bönderna erhållit propagandistiskt, politiskt, ekonomiskt och militärt understöd av den proletära statsmakten.

Ingenstädes och aldrig har ännu spekulanter och penningfurstar berikats så oerhört av kriget, medan samtidigt bondemassorna ruinerats.

Kautsky upprepar och idisslar ända till leda de gamla fraserna och vågar inte ens tänka på den proletära diktaturens nya uppgifter.

Men hur är det, bäste Kautsky, om bönderna lider brist på redskap för smådriften och den proletära staten hjälper dem att anskaffa maskiner för kollektiv brukning av jorden — är detta "teoretisk övertygelse"? ——
Låt oss övergå till frågan om jordens nationalise-ring. Våra narodniker, bland dem alla vänstersocialist-revolutionärer, bestrider att den hos oss företagna åtgärden är en nationalisering av jorden. Teoretiskt har de orätt. I den mån vi fortfarande stannar kvar inom varuproduktionens och kapitalismens ramar, innebär upphävandet av privatäganderätten till jorden dess nationalisering. Ordet "socialisering" uttrycker endast tendensen, önskan, förberedelsen till övergången till socialismen.

Vilken ställning måste nu marxisterna inta till jordens nationalisering?
Kautsky har inte ens här förmått ställa frågan teoretiskt, eller — vad som är ännu värre — han kringgår avsiktligt frågan, ehuru det är känt av den ryska litteraturen, att Kautsky känner till de långvariga striderna som utkämpats mellan de ryska marxisterna rörande frågan huruvida jorden måste nationaliseras, municipaliseras (storgodsens överlämnande till de lokala självförvaltningsorganen) eller uppdelas.

Ett direkt hån mot marxismen är Kautskys påstående, att storgodsens övergång till staten och deras utar-rendering i små parceller åt jordfattiga bönder skulle innebära "något av socialismen". Vi har redan påvisat, att detta alls inte är någon socialism. Men man måste ytterligare tillfoga: det innebär inte ens en fullständigt genomförd borgerlig-demokratisk revolution. Kautsky har haft den stora oturen, att han förlitat sig på mensjevikerna. Följden härav blev märkvärdig: Kautsky, som försvarar vår revolutions borgerliga karaktär och beskyller bolsjevikerna för att vilja förverkliga socialismen, föreslår samtidigt själv en liberal reform som han kallar socialistisk, men utan att fullfölja denna reform ända till utrensandet av alla medeltida kvarlevor ur de förhållanden som rör äganderätten tiil jorden! Resultatet blev, att Kautsky, såväl som hans mensjevikiska rådgivare, försvarar den liberala bourgeoisin som fruktar revolutionen, i stället för att försvara den konsekventa borgerlig-demokratiska revolutionen.

I själva verket — varför skulle endast storgodsen och inte all jord förvandlas till statsegendom? Den liberala bourgeoisin uppnår därigenom största möjliga bibehållande av det gamla (d. v. s. minsta möjliga konsekvens i revolutionen) och den lättaste möjligheten att återvända till det gamla. Den radikala bourgeoisin, d. v. s. den bourgeoisi som är beredd att slutföra den borgerliga revolutionen, uppställer parollen om jordens national!-sering.

Kautsky som i länge sedan förgången tid, nästan för 20 år sedan, skrev en glänsande marxistisk bok om ag-rarfrågan, kan inte vara okunnig om Marx påpekande. att jordens nationalisering just utgör bourgeoisins konsekventa paroll. Kautsky kan inte vara okunnig om Marx' polemik mot Rodbertus och Marx' utomordentliga framställning i "Teorier om mervärdet", där även den i borgerlig-demokratisk mening revolutionära betydelsen av jordens nationalisering synnerligen åskådligt påvisas.

Mensjeviken P. Maslov, som Kautsky så oturligt ut-korat till sin rådgivare, bestred att de ryska bönderna skulle kunna gå in på nationalisering av all jord (deras egen inberäknad). Till en viss grad kunde denna Mas-lovs åsikt sammanhänga med hans "originella" teori (som är ett eko av de borgerliga Marx-kritikerna), nämligen med förnekandet av den absoluta jordräntan och erkännandet av "lagen" (eller "faktum", som Maslov uttryckte sig) om "jordens avtagande fruktbarhet".
I verkligheten visade det sig redan under 1905 års revolution, att den kolossala majoriteten av Rysslands bönder, såväl byalagsbönderna som de enskilda bönderna, är för nationalisering av all jord. Revolutionen 1917 har bekräftat detta och — efter maktens övergång till proletariatet — också förverkligat detta. Bolsjevikerna förblev marxismen trogna och försökte inte "hoppa över" den borgerlig-demokratiska revolutionen (vilket Kautsky beskyller oss för utan att ens ha skymten av ett bevis härför). Bolsjevikerna hjälpte framför allt böndernas radikalaste, mest revolutionära borgerlig-demokratiska ideologer, som står proletariatet närmast, nämligen vän-stersocialistrevolutionärerno att genomföra det, som faktiskt innehar jordens nationalisering. Sedan den 26 oktober 1917, d. v. s. sedan den proletära, socialistiska revolutionens första dag är privatäganderätten till jorden upphävd i Ryssland.

Härmed skapades det ur den kapitalistiska utvecklingens synpunkt mest fulländade fundamentet (vilket Kautsky inte kan förneka utan att bryta med Marx), och samtidigt skapades också det för övergången till socialismen smidigaste agrarsystemet. Ur borgerlig-demokratisk synpunkt är detta maximum av det som de revolutionära bönderna i Ryssland kan uppnå: ur denna synpunkt sett kan det inte finnas någonting mera "idealiskt", någonting "radikalare" (ur samma synpunkt sett) än jordens nationalisering och lika brukningsrätt. Just bolsjevikerna och 'endast bolsjevikerna har — endast tack vare den proletära revolutionens seger — hjälpt bönderna att verkligen slutföra den borgerlig-demokratiska revolutionen. Och endast därigenom har de presterat det mesta möjliga för att underlätta och påskynda övergången till den socialistiska revolutionen.

Härav kan man göra sig en föreställning om vilken otrolig smörja Kautsky serverar läsaren, när han beskyller bolsjevikerna för att inte förstå revolutionens borgerliga karaktär, medan han själv avlägsnat sig så långt från marxismen, att han med tystnad förbigår jordens nationalisering och framställer den (ur borgerlig synpunkt) minst revolutionära liberala agrarreformen såsom "något av socialismen"! —

Vi har här kommit till den tredje av de ovan ställda frågorna, till frågan om i vilken utsträckning den proletära diktaturen i Ryssland räknat med nödvändigheten att övergå till samhällelig brukning av jorden. Kautsky begår här återigen någonting, som mycket påminner om förfalskning: han citerar endast en bolsjeviks "teser" om uppgiften att övergå till kollektiv brukning av jorden! Efter att ha citerat en av dessa teser utbrister vår "teoretiker" segervisst:

"Därmed att man förklarar någonting för en uppgift, är denna uppgift tyvärr ännu inte löst. Det kollektiva lantbruket i Ryssland år tillsvidare dömt att stanna på papperet. Ingenstädes och aldrig har ännu småbönder övergått till kollektiv produktion på grund av teoretisk övertygelse." (Sid. 50.)

Ingenstädes och aldrig har det ännu förekommit ett sådant litterärt skoj, som det Kautsky här bedriver. Han citerar "teser" men förtiger sovjetmaktens lag. Han talar om "teoretisk övertygelse" men förtiger, att det finnes en proletär statsmakt, som i sin hand har både fabrikerna och varorna! Allt vad marxisten Kautsky skrev i "Agrarfrågan" år 1899 om de medel, som den proletära staten förfogar över när det gäller att -så småningom leda småbönderna till socialismen, har renegaten Kautsky glömt år 1918.

Självfallet är några hundra av staten understödda lantbrukskommuner och sovjetjordbruk (d. v. s. storbruk, som för statens räkning bearbetas av arbetarkooperativ) ännu ytterst litet. Men kan man kalla Kautskys kringgående av detta faktum för "kritik"?

Jordens nationalisering, som genomförts av den proletära diktaturen i Ryssland, har i högsta grad tryggat den borgerlig-demokratiska revolutionens slutförande — t. o. m. i det fall, att kontrarevolutionens seger skulle vända tillbaka från nationalisering till uppdelning (detta fall behandlar jag speciellt i min broschyr om marxisternas agrarprogram i revolutionen 1905). Och dessutom har jordens nationalisering givit den proletära staten de största möjligheterna att övergå till socialismen inom jordbruket.

Slutsats: Kautsky har teoretiskt gett oss en otrolig smörja, en fullständig avsägelse av marxismen, och i praktiken lakejtjänst inför bourgeoisin och dess refor-mism. En minst sagt snygg kritik!
"Den ekonomiska analysen" av industrin inleder Kautsky med följande utomordentliga betraktelse:
I Ryssland existerar en kapitalistisk storindustri. Kan man inte på denna grundval bygga upp en socialistisk produktion? "Man kunde tro det, ifall socialismen skulle bestå i att arbetarna vid de enskilda fabrikerna och gruvorna tillägnade sig dem för att driva var och en av dem särskilt." (Sid. 52.) "Just idag, den 5 augusti, när jag skriver dessa rader", tillägger Kautsky, "kommer från Moskva meddelande om ett tal av Lenin den 2 augusti. vari han skulle ha sagt: 'Arbetarna håller fabrikerna stadigt i sina händer och bönderna kommer inte att lämna tillbaka jorden till godsägarna.' Parollen: Fabriken åt arbetarna, jorden åt bönderna har hittills inte varit ett socialdemokratiskt utan ett anarkosyndikalistiskt krav." (Sid. 52—53.)

Vi har citerat detta resonemang i dess helhet för att de ryska arbetare, som tidigare — och med rätta — värderat Kautsky, själva skall se de metoder, som denne överlöpare till bourgeoisin använder.

Tänk bara: den 5 augusti, då en mängd dekret om fabrikernas nationaliserin i Ryssland redan existerade — varvid arbetarna inte "tillägnat sig" en enda fabrik, utan alla överlämnats i republikens ägo — den 5 augusti inger. Kautsky, på grund av en uppenbart förfalskad tolkning av en sats ur mitt tal, den tyska läsaren uppfattningen, att fabrikerna i Ryssland överlämnas till enskilda arbetare! Och därefter idisslar Kautsky på många tiotals rader frasen, att de enskilda fabrikerna inte får överlämnas åt arbetarna!

Detta är ingen kritik utan metoden hos en bourgeoi-'sins lakej, som kapitalisterna lejt för att smäda arbetarrevolutionen.

Fabrikerna måste Överlämnas till staten, kommunen eller konsumtionsföreningarna, skriver Kautsky om igen och tillägger slutligen:

"Denna väg har man ju också nu försökt att slå in på i Ryssland ..." Nu!! Vaci skall det betyda? I augusti? Kunde inte Kautsky av Stein, Axelrod eller andra den ryska bourgeoisins vänner ha beställt en översättning av åtminstone ett dekret om fabrikerna?

"... Hur långt detta gått. kan man ännu inte veta. Denna sida av Sovjetrepubliken är i varje fall av största intresse för oss, men den är tyvärr ännu fullständigt höljd i dunkel. Visserligen år det ingen brist på dekret ..." (Därför ignorerar Kautsky deras innehåll eller förtiger det för sina läsare!), "men väl på tillförlitliga meddelanden beträffande dekretens verkan. En socialistisk produktion är omöjlig utan en omfattande, detaljerad, tillförlitlig och snabbt informerande statistik. En sådan har dock Sovjetrepubliken hittills inte kunnat åstadkomma. Det. som vi får veta om dess ekonomiska verksamhet, är högst motsägande och undandrar sig varje kontroll. Även detta år en verkan av diktaturen och av demokratins undertryckande. Det finns ingen press- och yttrandefrihet ..." (Sid. 53.)

Så skrives historien! Ur kapitalisternas och Dutov-folkets "fria" press kunde Kautsky ha fått meddelanden om de fabriker, som övergår till arbetarna ... Verkligen ett förträffligt exemplar, denna över klasserna stående "allvarlige lärde"! Kautsky vill inte ens nämna ett enda av de otaliga fakta, som vittnar om att fabrikerna Överlämnas endast till republiken, att ett organ av sovjetmakten, som till övervägande del består av valda representanter för arbetarnas fackföreningar, nämligen Högsta folkhushållningsrådet, förvaltar fabrikerna. Hårdnackat, med samma envishet som mannen i fodral.si upprepar han samma sak: ge mig en fredlig demokrati, utan inbördeskrig, utan diktatur, med en bra statistik (Sovjetrepubliken har inrättat en statistisk institution och samlat alla Rysslands bästa statistiska krafter, men en idealisk statistik kan vi självfallet inte få så snart). Med ett ord: en revolution utan revolution, utan förbittrad kamp, utan våld — detta kräver Kautsky. Det är detsamma som att kräva strejker utan stormande lidelser bland arbetare och arbetsköpare. Försök skilja en sådan "socialist" från en liberal dussinbyråkrati Och stödjande sig på dylikt "faktiskt material", d. v. s. med avsiktligt kringgående av otaliga fakta, för vilka han endast hyser djupaste förakt, drar Kautsky följande "slutsats":

"Det är tvivelaktigt, om det ryska proletariatet genom Sovjetrepubliken uppnått mera jfråga om verkligt praktiska resultat — inte ifråga om dekret — ån det hade uppnått genom konstituerande församlingen dar. liksom i sovjeterna. socialister, ehuru av en annan schattering, övervägde." (Sid. 58.)

En pärla, inte sant? Detta uttalande råder vi Kautskys beundrare att sprida i så stor omfattning som möjligt bland de ryska arbet3rna, ty ett bättre material för värdesättningen av hans politiska fall hade Kautsky inte kunnat ge. Kerenskij var också "socialist", kamrater arbetare, blott av en "annan schattering"! Historikern Kautsky nöjer sig med den pseudonym, den titel, som högersocialistrevolutionärerna och mensjevikerna "tillägnade" sig. De fakia, som vittnar om, att mensjevikerna och högersocialistrevolutionärerna under Kerenskij-tiden understödde bourgeoisins imperialistiska rovpolitik, vill historikern Kautsky inte höra talas om. Han förtiger blygsamt, att konstituerande församlingen gav majoriteten just åt dessa det imperialistiska krigets och den borgerliga diktaturens hjältar. Och detta kallas "ekonomisk analys"!..

Som .avslutning ännu ett exempel på denna "ekonomiska analys":
". .. I verkligheten ser vi. att Sovjetrepubliken efter nio månaders existens, i stället för att sprida allmänt välstånd, såg sig tvungen att förklara, varifrån det allmänna nödtillståndet härledde sig." (Sid. 41.)

Kadeterna har vant oss vid dylika yttranden. Bourgeoisins lakejer i Ryssland säger alla detsamma: ge oss allmänt välstånd på nio månader — efter ett fyraårigt förhärjande krig, medan del utländska kapitalet på allt sätt understödjer den ryska bourgeoisins sabotage och uppror. / verkligheten finns det inte längre ens någon skillnad, inte skymten av en skillnad mellan Kautsky och en kontrarevolutionär borgare. Det sötsliskiga talet bakom "socialismens" mask upprepar blott detsamma, som Kornilov-, Dutov- och Krasnov-anhängarna i Ryssland säger i grov form, utan omsvep och utan försköning.

Ovanstående rader är skrivna den 9 november 1918. Natten mellan den 9 och 10 november inträffade underrättelser från Tyskland om den segerrika revolutionens början först i Kiel och andra nordliga orter och hamnstäder, där makten övergått till arbetar- och soldatdeputerades råd, och sedan i Berlin, där makten också övergått till rådet.

Den sammanfattning, som återstod för mig att skriva till broschyren om Kautsky och den proletära revolutionen, blir därigenom överflödig.

10 november 1918.







Bilaga


Vanderveldes nya bok om staten



Först efter det jag läst Kautskys bok hade jag tillfälle att göra bekantskap med Vanderveldes bok "Socialismen mot staten" (Paris, 1918). Ofrivilligt tränger sig en jämförelse mellan dessa båda böcker på en. Kautsky år Andra internationalens (1889—1914) ideologiska ledare, Vandervelde är, såsom ordförande i Internationella socialistiska byrån, dess formelle representant. Båda representerar Andra internationalens fullständiga bankrutt, båda döljer "konstfärdigt", med erfarna journalisters skicklighet och med hjälp av marxistiskt talesätt denna bankrutt, sitt eget sammanbrott och sin Övergång på bourgeoisins sida; Den ene visar oss särskilt åskådligt det typiska i den tyska opportunismen, som är klumpig, teoretiserande och grovt rfalskar marxismen genom att avlägsna ifrån den allt, som är oantagligt för bourgeoi-sin. Den andre är typisk för den romanska — i viss mån kan man säga västeuropeiska (i betydelsen väster om Tyskland) — varianten av den härskande opportunismen, som är smidigare, mindre klumpig och mera raffinerat förfalskar marxismen med samma huvudmetod.

Båda förvanskar grundligt såväl Marx' lära om staten som hans lära om proletariatets diktatur, varvid Vandervelde mera uppehåller sig vid den första frågan, Kautsky vid den andra. Båda suddar ut det ytterst intima och oskiljaktiga sambandet mellan des§a frågor. Båda är i ord revolutionärer och marxister, men i handling renegater, som riktar alla sina ansträngningar på att söka komma ifrån revolutionen. Hos båda finner man inte ens ett spår av det, som helt och hållet genomsyrar Marx' och Engels* alla verk, det som skiljer socialismen i handling från de borgerliga karikatyrerna av densamma, nämligen: en utredning av revolutionens uppgifter till skillnad från reformens uppgifter, en utredning av den revolutionära taktiken till skillnad från den reformistiska, en utredning av proletariatets roll vid tillintetgörandet av löneslaveriets system eller ordning till skillnad från den roll "stormakternas" proletariat spelar, när bourgeoisin delar med sig åt proletariatet en liten bråkdel av sin imperialistiska extraprofit och extrabyte.

Vi skall anföra några av Vanderveldes viktigaste resonemang, som bestyrker denna värdering.
Liksom Kautsky citerar Vandervelde mycket ivrigt Marx och Engels. Och liksom Kautsky citerar han från Marx och Engels allt möjligt utom det, som bourgeoisin alls inte kan godkänna, det som skiljer revolutionären från reformisten. Om proletariatets erövring av den politiska makten — hur mycket som helst, ty detta har redan av praktiken införts inom rent parlamentarisk ram. Att Marx och Engels efter Kommunens erfarenheter fann det nödvändigt att komplettera det delvis föråldrade Kommunistiska manifestet med klargörandet av den sanningen, att arbetarklassen inte helt enkelt kan erövra det färdiga statsmaskineriet, att den måste krossa det — därom inte ett enda ord! Såväl Vandervelde som Kautsky kringgår liksom på överenskommelse med fullständig tystnad just det allra väsentligaste av den proletära revolutionens erfarenheter, just det som skiljer proletariatets revolution från boureoisins reformer.

Liksom Kautsky talar Vandervelde om proletariatets diktatur för att söka komma ifrån den. Kautsky gjorde detta genom grova förfalskningar. Vandervelde gör detsamma mera raffinerat. I det hithörande 4:e avsnittet, om "proletariatets erövring av den politiska makten", ägnar han underavdelning x6" åt frågan om "proletariatets kollektiva diktatur", "citerar" Marx och Engels (jag upprepar: han utelämnar just det, som rör sig om det allra viktigaste, om krossandet av det gamla, borgerlig-demokratiska statsmaskineriet) och drar följande slutsats:

"... Inom socialistiska kretsar föreställer man sig vanligen den sociala revolutionen sålunda: en ny kommun, denna gång en segrande, och inte bara på ett ställe utan i den kapitalistiska världens viktigaste centra.
En hypotes, men en hypotes, som inte innehåller någonting osannolikt i en tid, då det redan tydligt visar sig, att efterkrigs-perioden i många 1'inder kommer att medföra oerhörda klassmotsättningar och sociala konvulsioner.

Men om Pariskommunens misslyckande — för att inte alls tala om den ryska revolutionens svårigheter — bevisar någonting. så år det just omöjligheten att få bukt med det kapitalistiska systemet, så långe som proletariatet inte tillräckligt förbereder sig att utnyttja den makt. som genom omständigheterna skulle kunna falla i dess händer." (Sid. 73.)

Och inte ett ord mera om sakens'kärna! Detta är alltså Andr.-i internalionalens ledare och representanter! År 1912 undertecknar de Baselmanifes-tet, där det direkt talas om sambandet mellan just det krig, som utbröt år 1914, och den proletära revolutionen, där de rent av hotar med revolution. Men när kriget kom och en revolutionär situation uppstod, söker dessa herrar Kautsky och Vandervelde komma ifrån revolutionen. Se bara: revolutionen av Kommunens typ är endast en hypotes, som inte är osannolik! Detta motsvarar fullständigt Kautskys resonemang om sovjeternas möjliga roll i Europa.

Men just så resonerar ju varje bildad liberal, som nu otvivelaktigt medger, att en ny kommun "inte är osannolik", att sovjeterna kommer att spela en stor roll o. s. v. Den proletära revolutionären skiljer sig från liberalen däri, att han såsom teoretiker analyserar just Kommunens och sovjeternas nya statliga betydelse. Vandervelde förtiger allt vad Marx och Engels i sin analys av Kommunens erfarenheter utförligt framställt i detta ämne.

I egenskap av praktiker, av politiker, måste marxisten klargöra, att endast förrädare mot socialismen nu skulle kunna undandra sig uppgiften att utreda nödvändigheten av den proletära revolutionen (av Kommunens eller sovjeternas typ eller kanske någon slags annan, tredje typ), att klarlägga nödvändigheten att förbereda sig till densamma, att propagera revolutionen bland massorna, att vederlägga de kälkborgerliga fördomarna mot revolutionen o. s. v.

Varken Kautsky eller Vandervelde gör emellertid någonting dylikt och det just därför, att de själva är förrädare mot socialismen, vilka vill upprätthålla sitt anseende som socialister och marxister bland arbetarna.

Tag frågans teoretiska uppställning.
Även i den demokratiska republiken är staten inte något annat än ett maskineri för den ena klassens undertryckande av den andra. Kautsky känner till denna sanning, erkänner den, omfattar den — men ... han kringgår just den grundläggande frågan om vilken klass proletariatet måste undertrycka samt varför och med vilka medel det måste utöva sitt förtryck, när det tillkämpar sig den proletära staten.
Vandervelde känner till, erkänner, omfattar och citerar denna marxismens grundsats (sid. 72 i hans bok), men... inte det minsta ord om den (för herrar kapitalister) så "obehagliga" Frågan om undertryckandet av exploatörernas motstånd!!

Vandervelde har liksom Kautsky fullständigt kringgått denna "obehagliga" fråga. Det är just därför de är renegater.

Vandervelde är liksom Kautsky en stor mästare i att utbyta dialektiken mot eklekticism. Å ena sidan kan man inte förneka, å andra sidan måste man erkänna. Å ena sidan kan man med staten förstå "en nations samlade helhet" (se Littrés lexikon — ett höglärt verk, det måste man säga, — sid. 87 i Vanderveldes bok), å andra sidan kan man med staten förstå "regeringen" (samma sida). Denna lärda banalitet avskriver Vandervelde, godkänner den och ger samtidigt citat från Marx.
Den marxistiska betydelsen av ordet "stat" skiljer sig från den vanliga, skriver Vandervelde. På grund härav kan "missförstånd" uppstå. "För Marx och Engels är staten inte staten i vidare mening, inte staten såsom organ för ledningen, såsom representant för samhällets allmänna intressen (intéréts généraux de la société). Det är maktstaten, staten som auktoritetsorgan, staten såsom det vapen, varmed en klass härskar över en annan." (Sid. 75—76 i VanderveMes bok.)

Om statens avskaffande talar Marx och Engels endast i den andra betydelsen . . . "Alltför absolut hållna påståenden kunde löpa fciran att bli oriktiga. Mellan kapitalisternas stat, som uteslutande är grundad på en klass* herravälde, och den proletära staten, vars mål är att avlägsna klasserna, finnes många övergångsstadier." (Sid. 156.)
Här har ni Vanderveldes "maner", som endast en aning skiljer sig från Kautskys maner och i det väsentliga är identiskt med detta. Dialektiken förnekar absoluta sanningar. Den förklarar hur motsatserna avlöser varandra och vilken betydelse kriserna har i historien.

Eklektikern vill inte ha "alltför absoluta" påståenden för att kunna inskjuta sin kälkborgerliga, sin brackiga önskan att ersätta revolutionen med "övergångsstadiers.
Att övergångsstadiet mellan den stat, som är organ för kapitalistklassens herravälde, och den stat, som är organ för proletariatets herravälde, utgöres just av revolutionen, vilken består i att bourgeoisin störtas och dess statsmaskineri krossas, sönderslås — därom tiger herrar Kautsky och Vandervelde.

Att bourgeoisins diktatur måste avlösas av en klass. av proletariatets diktatur, att efter revolutionens "övergångsstadier" kommer att följa "övergångsstadierna" av den proletära statens gndvisa bortdöende, det döljer herrar Kautsky och Vandervelde.
Just häri består deras politiska renegatgärning.
Just häri består, teoretiskt och filosofiskt, dialektikens ersättande med eklekticism och sofisteri. Dialektiken är konkret och revolutionär, den skiljer mellan "övergången" från den ena klassens diktatur till den andra klassens diktatur och den demokratiska proletära statens "övergång" till icke-stat ("statens bortdöende"). Kaut-skys, Vanderveldes & Co:s eklekticism och sofisteri förvanskar i bourgeoisins intiesse allt det konkreta och påtagliga i klasskampen och insmugglar det allmänna begreppet "övergång", vari man kan dölja (och vari nio tiondelar av vår epoks officiella socialdemokrater döljer) förnekandet av revolutionen!
Vandervelde är såsom eklektiker och sofist skickligare, mera raffinerad än Kautsky. ty med hjälp av frasen "övergång från staten i trängre mening till staten i vidare mening" kan man kringgå alla revolutionens frågor, vilka de än må vari, kringgå hela skillnaden mellan revolution och reform, t. o. m. skillnaden mellan en marxist och en liberal. Ty vilken bildad europeisk borgare kommer väl på tanken att "i allmänhet" förneka "övergångsstadierna" i en sådan "allmän" mening?
"Jag är överens med Guesde om", skriver Vandervelde, "att det är omöjligt att socialisera produktions- och omsättningsmedlen utan att först uppfylla följande två villkor:
1. Den nuvarande staten, som är organ för en klass* herravälde över den andra, omvandlas genom proletariatets erövring av den politiska makten till vad Menger kallar arbetets folkstat.
2. Staten såsom auktoritetsorgan åtskiljes från staten såsom organ för ledning eller — för att använda ett uttryck av Saint-Simon — regeringen över människorna skiljes från förvaltningen av tingen." (Sid. 69.)

Detta skriver Vandervelde med kursiv för att särskilt betona betydelsen av dessa satser. Men detta är ju rena eklektiska smörjan, en fullständig brytning med marxismen! "Arbetets folkstat" är ju endast en återupprepning av den gamla "fria folkstaten", vilken de tyska socialdemokraterna stoltserade med på 70-talet och vilken Engels stämplade som en meningslöshet. Uttrycket "arbetets folkstat" är en fras, värdig den småborgerliga demokraten (i stil med vår vänstersocialistrevolutionär) — en fras som ersätter klassbegreppen med utom klasserna stående begrepp. Vanöervelde ställer proletariatets (en klass') erövring av statsmakten vid sidan av "förståten, utan att märka att resultatet blir nonsens. Hos Kautsky med hans "rena demokrati" blir resultatet en likadan smörja, ett likadant antirevolutionärt, kälkbor-gerligt ignorerande av klassrevolutionens, den proletära klassdiktaturen, (den proletära) klass-statens uppgifter.

Vidare. Regeringen över människorna försvinner och ger plats åt förvaltningen av tingen först, när varje slags stat dör bort. Med denna relativt långt avlägsna framtid belamrar och * undanskymmer Vandervelde morgonda' gens uppgift: bourgeoisie störtande.

Ett sådant förfaringssätt är återigen liktydigt med krypen för den liberala bourgeoisin. Liberalen är beredd att tala om det som kommer att hända, när man inte behöver regera över människor. Varför skulle man inte syssla med så harmlösa drömmerier? Men därom, hur proletariatet undertrycker bourgeoisins motstånd mot dess expropriation — därom tiger man. Detta kräver bourgeoisins klassintresse.
"Socialismen mot staten". Detta är Vanderveldes reverens för proletariatet. Del är inte svårt att bocka sig, varje "demokratisk" politiker förstår att bocka sig för sina valmän. Men "reverensen" maskerar ett antirevolu-tionärt, antiproletärt innehåll.

Vandervelde berättar utförligt efter Ostrogorskij om, hur mycket bedrägeri, våld, falhet, lögn, hyckleri och förtryck av de fattiga, som gömmes under den moderna borgerliga demokratins civiliserade, släta, välfriserade yta. Men Vandervelde drar ingen slutsats härav. Han märker inte, att den borgerliga demokratin förtrycker den arbetande och exploaterade massan, medan den proletära demokratin måste komma att förtrycka bourgeoisin. Kautsky och Vandervelde är blinda härför. Bourgeoisins klassintresse, i vars spår dessa småborgerliga förrädare följer, kräver att denna fråga kringgås och förtiges eller kräver att ett sådant förtryckande direkt förkastas.
Kälkborgerlig eklekticism mot marxismen, sofisteri mot dialektiken, småborgerlig reformism mot den proletära revolutionen — så borde man ha avfattat titeln på Vanderveldes bok.





Noter

[ 1 ] För övrigt: Detta uttryck "den smärtfriaste" övergången citerar Kautsky upprepade gånger och försöker tydligen vara ironisk. Men då detta försök göres med odugliga medel, så begår Kautsky några sidor längre fram en förfalskning och citerar oriktigt: "smärtfri" övergångl Med sådana medel år det självfallet inte svårt att tillvita motståndaren en dumhet. Förfalskningen hjälper honom också att kringgå det väsentliga i argumentet: den smärtfriaste övergången till socialismen år möjlig endast då en organisation existerar, som omfattar alla fattiga (sovjeterna), och då denna organisation understödjes av en (proletariatets) central statsmakt.
[ 2 ] Apropå: Det finns många dylika mensjevikiska lögner i Krutskys broschyrl Den är en ilsken mensjeviks smädeskrift.
[ 3 ] Jag har just låst ledaren i Frankfurter Zeitung (den 22 oktober 1918, nr 293). dar Kautskys broschyr refereras med förtjusning. Börsmånnens tidning år belåten. Det fattades bara! Och en kamrat i Berlin skriver till mig, att Vorwärts. scheidemännens tidning, i en speciell artikel förklarat, att den skriver under nästan varje rad av Kautsky. Gratulerar, gratulerar!
[ 4 ] Socialchauvinisterna (scheidemånnen. Renaudel- och Hender-sonmånnen, Gompers & Co.) avvisar allt tal om "Internationalen" under kriget. De anser "sm" bourgeoisis fiender vara "förrädare" mot — socialismen. De år för sin bourgeoisis erövringspolitik. So-cialpacifisterna (d. v. s. socialister i ord, småborgerliga pacifister i handling) ger uttryck åt alla slags "internationalistiska" känslor, uppträder mot annexioner o. s. v. men i handling fortsätter de att understödja sin imperialistiska bourgeoisi. Det imns ingen större skillnad mellan de båda typerna: det är ungefär som skillnaden mellan en ilsken kapitalist och en kapitalist med honungssöta fraser på läpparna.
[ 5 ] På sjätte sovjetkongressen (6—9 november 1918) deltog 967 delegerade med beslutanderätt, därav 950 bolsjeviker. samt 351 med rådgivande rätt, därav 335 bolsjeviker Sammanlagt 97 procent bolsjeviker.